Denna elektroniska utgåva är under framställning. Alla sidorna är nu inlagda. Upprättning av inläsningsfel kvarstår dock ännu.
Normalt publicerar Projekt Runeberg inte ofärdigt råmaterial av det här slaget, men i slutet av 1995 befann vi oss i en speciell situation. Det var viktigt för oss att bevisa att vi före nyår gjort väsentliga förberedelser för publicering av verk med författare som dog 1926 - 1944.
Den elektroniska utgåvan baserar sig på sjuttonde upplagan från Albert Bonniers förlag.
III
Munkarna i Alvastra hade läst gratias och kommo i rad från kyrkans låga sidoport. De satte sig på bänkarna utefter sovhusets södra vägg, där vintersolen gassade, och några av dem blundade och nickade. Yrvädret hade virvlat bort mot norr. Där fanns ej moln på himmelens gröna kupa. De av frost och snö lummiga bokarna bredde över den frusna klosterdammen skuggor, som minde om sommartid, och vid Vätterns synrand, där is och himmel möttes, urskildes likt sma klippstycken de halmkojor eller »länor» i vilka Ombergstraktens fiskare sutto på sina kälkar och metade lake.
I den närmsta halmkojan befunno sig magister Petrus och Bigittas son herr Karl, som före- gående dag hade anlänt till klostret i hennes följe. Han vek upp skinntröjans ärmar för att bättre kunna sköta metreven. Håret som fladdrade om hans unga och välbildade ansikte skiftade i rött, och näsvingarna darrade. Han talade häftigt och andfått som hade blodet ännu sjudit efter den vilda ritten.
- Upprorsstandaret kan jag resa mot kung Mag- nus, sade han, och griper han sin krona och flyr, har jag guld och stenar till en ny... Men när jag står inför mor, då sviker mig målet. Jag tror hon skulle kunna taga och risa upp mig så vuxen jag är. Jag red till Ulvshammar och till C#rberga för att hinna kapp henne och tala förnuft. . och när jag i sporrsträck nådde henne nedanför backen vid Omberget... nå vad tror du jag gjorde, magister? Io, jag steg av och kysste hennes hand och teg vackert... Och nu sitter jag här och draggar lake... Om det åtminstone vore fråga om att klubba lake på klaris, det är en mannalek.
- Därför säger jag dig, sluta upp med fisket, herre. - Lovprisad vare jordens fägring på denna solskensdag, men jag ser, att vattnet bubblar i vaken och att garnet börjar driva och det bebådar, att inom mindre än en timme kan hela sjön gå upp. Fräls dig sedan om du kan.
I:rån magisterns vaxbleka ansikte lyste bestän- digt en sadan själens glädje och förnöjsamhet, som hade aldrig ett sorgemoln dragit över hans tankar. Detta förtörnade än mer herr Karl, så att han talade i vredesmod.
- Snart finns i hela riket ingen så hatad som mor. Alla helvetets andar plockar hon upp och kastar rakt i ögonen på både riddare och biskopar. Skall hon nu också riva modershjärtat ur bröstet och föröda sin egen ätt? Mina systrar gör hon till mmnor eller beguiner. Cecilia sitter i Skeninge kloster, lilla IngebGrg blev samman med en gård bortgiven till Riseberga och syster Karin, det hjärteglada barnet, lockar hon mitt på själva bröllopsdagen att avlägga kyskhetslöftet... Men själv bor hon vid ett manskloster! Må sjön bära eller brista, jag hittar nog alltid en isflake att stå på, men gå hem du, magister, och hjälp Mattias att tala med kvinnan. Han har givit mig det vän löftet att i dag taga bladet från munnen.
Magister Petrus lyfte över skuldran den ena håven, i vilken två lakar redan sprattlade.
- Aldrig, stränge herre, ämnar jag uppsätta mig mot hennes fromma vilja, sade han och gick inåt land.
Medan han ännu var på väg, uppstod ett av- lägset dån och söder ut i solskenet begynte isen att trögt och tungt lyfta sig i vagor. Allt närmare ljöd bakom magistern det ojämna och växlande bullret. Det var våren ! Det var våren, som kom söder ifrån med en vit molntapp framför-solen och två långa sneda strålar, som ilade framåt över vågskummet, medan isstyckena stötte samman och klingade som klockringning från spridda kyrkbyar.
När magistern hade klättrat uppför strandklip porna, tog han av på en gångstig, som bortom klostret ledde till Birgittas boning. På jordbänken vid ingången su«o en rad av tiggare och sjuka. Han stannade på tröskeln och räckte haven till en slätkammad tjänstekvinna, som stod och blankade kittlar med aska och sand.
- Detta är för var nådiga fru Brita till faste- dagen. Måtte gavan bekomma henne lika gott som den är väl lmnad ! Men säg nu också hur hon befinner sig och om jag kan träffa henne.
Tjänstekvinnan svarade:
- Väl ha vi alla orsak att med henne begråta var salig husbonde, ty han var en god herre, men den änkesorgen blir hennes egen ofärd. Hon har slutat både att sova och spisa. Hela morgonen knäböjde hon timme efter timme på sin salig herres griftesten i kyrkan och så fick hon en av sina syner. Nyss blev hon hemburen och då var hon alldeles livlös och stel. Gå fort dit in, magister !
Magister Petrus lämnade från sig håven och steg förbi tvättkar och bunkar; men han var ännu så bländ#ad av snöglittret, att han måste leta en god stund innan han hittade dörren till sovstugan.
Där inne doftade det starkt av enriset på tegel- golvet, och klädd i en grov vadmalskåpa med knut- rep om livet låg Birgitta pa en skinnfåll mitt under vindögat. Vassa halmstrån stucko ut ur huvud- kudden och nu, när klädet och doket hade fallit av, syntes det att hennes har redan var tunt och starkt grånat.
Litet längre bort vid harde.n satt hennes väninna fru Ingeborg av Dannäs mellan tva korgar med tradnystan och sömmade. Om pannan hade hon ett guldband med platta gröna stenar, en tjock svart fläta hängde ned över vardera axeln och hon var så storväxt och hade sa kraftigt breda armar, aff hon liknade nagon av kvinnorna i kämpasagan.
Magister Mattias stod tätt innanför dörren, Sa a« magister Petrus icke kunde komma förbi honom utan sträckte sig endast fram bakom hans rygg och mumlade helt försagt:
- Syster och fru, nu är varen kommen!
Birgitta strök över högra sidan av hjässan, men da magister Mattias steg fram för att hjälpa henne upp, skyndade hon att själv resa sig. Så länge hon var blek, tycktes hon trött och gammal, men hon skiftade hastigt färg och blev skär om kinderna. Det kom sig av att hennes skinn var tunnare och genomskinligare än andras, så att man kunde se hur blodet steg eller föll alltefter som hon rörde sig eller ömsade tankar.
- Våren, sade hon, ja, nu är våren kommen till mitt hjärta. Jag har ridit till mina gardar och avslutat räkenskaperna, så att jag inte längre be- höver kvälja mig med dylika ting utan kan skifta anet mellan mina barn och själv bara behålla en nödig andel till livsuppehället och till mina fattiga.
Hon drog ringen av fingret och betraktade den tyst och länge.
- Han var mig en god och trofast make, sade hon stilla, och jag älskade honom som mitt eget liv.
Magister Mattias ställde sig framför henne och svärdet och stålhandskarna hängde ännu vid hans bälte .
- Sanna ord, Brita mor! Ulv var en hjärtans god herre, om än med en människas svaghet. Snabb i ord och löften, men riddare från sporrarna till hjälmhuvan. Som ett barn fröjdade han sig åt sina munderade hästar, och när han drog på jakt, sjöng han, så det klang över moarna.
- Det var dock all min traktan att vända hans håg från det fåfängliga, halvviskade hon.
- Droppvis kramade du glädjen ur hans själ. Ar efter år tvang du honom att böja sig under din viljas stränghet. När jag sista gången gästade Ulvåsa, nändes han inte längre som förr dröja i vänners lag till sena natten utan smög sig mod- stulet undan. Den starke mannen sjönk ihop och hans kropp blev ett rov för tärsot och smygande febrar, men han skulle ha vunnit hälsan åter, om du bett honom att dröja i gillet eller att rida ut i markerna på äventyr som det vzr hans sinne... I stället spände du av honom bältet och förde honom hit till klostret, där han nu slutat sina dagar som renlevnadsman, om han också aldrig hann att avlägga löftet. Han . . . renlevnadsman ! Det skar mig i hjärtat att se honom sådan han här gick ibland oss, en skugga av den forne ryttaren och mästerskytten, främmande för sig själv, lal- lande dina ord om en vunnen ro, som han inte kände. Han älskade dig och han gav dig allt... och du tog.
- Han var ett världens barn, suckade hon, men han dog försonad.
- Försonad, säger du! Ditt namn inblandade han i sina sista böner. All hans gamla kärlek till dig vaknade, när han skulle skiljas hädan. Han mindes de lyckliga stunderna, da du hade varit honom nära. Du hade varit hans livs liv, och ångest sargade honom vid tanken, att du en gång skulle kunna glömma honom. Du viskade till honom om rättfärdighetens krona, men han yrade om kronan som du bar pa bröllopsdagen, då småtärnorna strödde majblommor på grifthällarna under era fötter. Med brustna ögon famlade han efter ringen på ditt finger och stammade om, att hans kärlek skulle överleva döden. Iordelivet är skymning, sade han, men den enkla händelsen att jag mötte dig -
28 HBLIGA BIRGITTAS PILGRI#SFÄRD och blev ett med dig lyser in i min sjal lika ljuvligt som den höjda och av guldstrålar omflammade hostian... Fastan sjalv renlevnadsman dristar jag mena, att det var stora ord.
- Så talade nyss i en ljus sky till mig Kristus, svarade Birgitta: Om du intet åstundar utom mig, om du försmår allting för min skull, icke blott barn och föräldrar, utan heder och rikedomar, så skall jag giva dig den dyrbaraste och skönaste lön, ej guld eller silver, utan jag skall giva mig sjalv såsom lön och morgongåva. Ditt hjarta skall vara i mig och upptandas av karlek till mig liksom det torra riset tandes av elden och jag skall bliva i dig, så att alla varldsliga ting skola varda dig beska ocb köttets lustar såsom etter.
- Och om den stamman var ditt eget högmods?
- Du förstår att urskilja andarna, Mattias, vis- kade magister Petrus och fattade honom vid baltet. Har du inte själv vittnat och sagt, att Kristus korat henne till sitt verktyg och att han skall bliva henne nar till hennes sista dag! Ute på sjön, som nu bracker sina isar står Skarvesten som ett na- turens marke mellan de svears och göters rike, men var står skiliestenen mellan människors och Gudst
Mattias sköt honom ifran sig och gick ännu ett steg fram emot Birgitta. Han grep henne om hand- loven samt tryckte ringen ned på fingret och slöt igen hennes hand, men hon gjorde sig lös.
- Inte så, magister, inte så!
Hon steg åt sidan och strök av ringen, så att den föll i enriset pa golvet.
- En börda var mig den ringen med sina min- nen om svunnen glädje och om min jordiske brud- gum. Nu vill jag glömma.
Magister Mattias tog upp ringen och satte sig bredvid fru Ingeborg på banken.
- Glömma... sager du. Kan du ocksa glömma Bengt, sonen din, som du förde hit till detta all- varets rum? Minns du hur det älskliga blomstret förtvinade och hur fagelkvitter fyllde cellen medan dödsskuggan lägrade sig över barnapannan? Hör mig annu en gång, nådiga fru, som i de gamla dagar, då du spakte dig i lönndom men till det yttre prövade att böja dig för manniskorna ! Ju mer världen går dig emot, dess hardare blir du, ocb darför passar nu inte heller langre jag att tjana dig. Du vill ha tralfolk omkring dig. Kom- mer du ridande på vagen, så blir man inte langre glad att möta dig. Den stranga frun, det ar nu ditt namn. Och anda... hur blint se inte män- niskorna! Varför skall en sadan villfarelse mumlas fran mun till mun över hela landet? Vore du bara den harsklystna och äresjuka kungafränkan, hur skulle du val da ha blivit så kar för oss alla, som stå dig nara? Du minner mig om en riddare, som jag mötte i en slaktning. Han bar en rustning, vilken var så svart och jattelik att blotta anblicken ingav bavan. Nar jag bade fallt honom och lyfte av hans hjalm, lag dar en halvvuxen yngling med de friskaste barnakinder, och bans spensliga kropp förmådde inte på långt nar fylla den stora jarn- drakten utan jag kunde sticka en knuten hand mellan bröstet och framstycket. Och jag såg att -
30 HLLIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD det ännu hängde ett barns tarar i hans ögon. För. härda dig inte, Birgitta! Låt hökhamnen falla och duvan sväva fram över oss utan förklädnad !
- Har jag väl fått rustningen på, svarade Bir- gitta, lär du inte tubba mig att kasta den. Vart vill du komma? Hade jag vid tretton ar fått taga doket, skulle min väg legat öppen och rak. Nu älskar jag mina barn, som mitt eget öga, men än mer älskar jag honom, som kallat mig och dem till sina red- skap. Var står skiljestenen?
Ingeborg av Dannäs lät sin sömnad falla i korgen och smög armen om Birgittas liv.
- Var står skiljestenen? eftersade hon lågmält. Hur långt har en människa rätt att göra sin väg till andras? Ack, att jag vore värdig att följa dig, Brita-mor, men jag har barn och jag har en make, som är en lustig herre och som snart vackert skulle glömma mig för andra. Jag kan inte...
- Vi höllo fast samman från vår ungdoms vår, Ingeborg, och du skall lämna barn och make för att följa mig till martyrernas stad, där klockorna ringa in jubelåret och kyrkorna sta öppna dag och natt. Vad äro alla världens små fröjder och om- sorger mot att helt få leva sig in i sin mest brin- nande åstundan och var morgon vid uppvaknandet känna det kalla silverkorset mellan sina händer! Vi skola bilda en liten härskara i det allmänna korståg, som skall fortgå intill den sista män. niskans sista andepust. De fattiga vänta misskund, de förtryckta bistånd och sorglöst sjunga endast fåglarna under fästet.
Skymningen började redan breda sig och molnen,
HLLIGA BIRGITTAS FILGRlt#SFÄRD 31 som söder ifrån ilade fram ovan vindögat, glödde i solnedgangen. Magister l#/lattias satte sig för att en stund samla sina tankar. Ringen lade han ifrån sig och ban flyttade på nystanen i den närmsta korgen utan att se dem.
- Du har valt Petrus till konfessor, sade han slutligen, och jag vill nedlägga mitt ämbete med att berätta en gammal hågkomst från mina pil- grimsfärder. Alla veta ni, att jag gärna begrundar naturens hemligheter och djurens och plantornas liv i det tysta. En dag på det sydliga havet när jag från skeppet stirrade i vattnet, låg detta så stilla och genomskinligt, att jag urskilde korall- skogarna i djupet. Den tiden var jag ung. Jag gav roddarna ett tecken att vila på årorna, kläderna kastade jag av, öronen tilltäppte jag med vax och sedan jag framletat en rund sten bland barlasten och fattat om den med båda händetaa, sprang jag i vattnet. Jag sjönk så djupt, att fast det var ljusan dag, framtindrade stjärnorna genom det mörknande vattnet över mitt huvud.
Alla vände sig mot honom och lyssnade, endast Birgitta gjorde en rörelse för att hejda honom. Han aktade icke därpå utan fortsatte att tala.
- Nu vill jag säga varningsordet till den stolta och det skall ringa för hennes öra mången stund, då hon helst ville sitta både blind och döv... Jag berättade nyss hur jag såg stjärnorna genom det mörknande vattnet. På botten under mig vaggade gräset, och snäckorna och de fastvuxna djuren lyste som blomster i en kryddgård, men i enslighet på en klippa satt ett grablekt vidunder
- med två kloka och grubblande människoögon. Det var Bläckfisken och han liknade en knippa av ormar. Så snart ett kryp kom i hans närhet, bredde han ut sig och fångade rovet med sina ringlande armar. Allt levande, som han nådde, slukade ban och därefter försjönk han åter i grubbel med sina djävulska ögon riktade uppåt mot stjärnorna.
Birgittas ansikte flammade och hennes läppar rörde sig, men magistern rynkade pannan och hans röst blev ännu hårdare.
- Giv noga akt på vad jag säger, Birgitta. Inpränta det obetydligaste ord i minnet.. Vattnet lag så tungt på mitt bröst, att när jag släppte stenen förmadde jag blott med möda simma uppåt. Jag var utan sans, då sjömännen lyfte mig upp, men snart begynte ater livet röra sig inom mig och när jag tänkte på de kloka människoögonen, syntes det mig, att vad bläckfiskarna äro för muss- lorna och krabborna, det äro ibland de stora män- nen och kvinnorna för oss människor. Allt levande, som kommer i deras närhet, sluka de och krossa och sedan ringla de sig åter samman och sätta sig att beskåda stjärnorna. Men när jag ser in i deras ögon, gnistrar där en helvetets eld, ett sken av en dåres hemska elakhet... och jag ryser och vacklar tillbaka.
Magistern satt ännu kvar i kvällsljuset under vindögat, men Birgitta, som stod borta i skum- rasket, höljde sig med doket.
- Var äro mina barn? frågade hon med grumlad stämma. De ha lovat att komma och jag vill se dem omkring mig.
IIELIGA BlRClTrAS PILGRIIISFÄRD 33
Hornstötar och hästtramp hördes i skymningen och dörren öppnades försiktigt av herr Karl. Dry- pande av vatten och halvsmält snö vinkade han från tröskeln at magister Mattias, men da denne icke uppmärksammade honom, gick han fram och fattade honom vid handen samt ledde honom med sig ut i kvällen. Enstaka ljus glindrade redan i klosterlängan, munkarnas sulor smällde mot sten- läggningen och hela backen var isgrå av rustningar och vapen.
- Har du talat med mor?
- Det har jag, herr Karl. Jag har hallit givet löfte, men under det att jag talad#, kande jag att något brast sönder inom mig och jag tror, att det var sjalva livstraden. Hon och jag ha inte längre samma väg.
- Trosta dig, magister. Till och med munkarna dar uppe borja le åt henne, och nyss hdrde jag broder Paulus ropa helt högt efter mig, att skulle fru Brita längre bo i manskloster, då ville han bli mstoppad bland nunnorna i Skeninge
- Några skratta, herr Karl, men om du följer mig upp i sovhuset skall jag leda dig till en dörr, 3. # d # n # t # nn, #S#= 'd ir#;l tt . -
34 HLLIGA BIRGITTAS PILGRI#ISPÄRD som du länge får banka på, innan nagon svarar. Tung och instängd är luften i den cellen och grå som en mossig ekstubbe sitter där en gammal munk, som inte på fyrtio år varit ute under fri himmel och som är så helig, att han i sin bön kan skåda de nio änglakörerna. Det är broder Gerechinus. Han säger, att hon är den länge vän- tade kvinna, som likt en molnstod skall resa sig över vårt land och att de blommor hon plockar vid bergets fot skola giva hälsa åt folken bortom haven... Det är ord att lyssna till, herr Karl. Allt gott, allt stort, det heter för mig Birgitta. -Varför försöker du då att hejda henne?
- Därför att jag varit i hennes hus och blivit en vän till er alla. Det gör mig svag, så att jag önskar, att hon skulle vara en god och stilla mor, som skötte sina gårdar och skaffade sina barn fördelaktiga giften och trygga tjänster hos kung Magnus. Men skulle då någonsin det nya klostrets klockor ringa över Vadstenaviken? Förstå mig, kära herre! När man älskar en människa vill man inte se henne föraktad och fläckad av oskyldigas gråt. När din mor talar för vårt folk och om människo- släktets välfärd, glömmer hon att hon står med fötterna tungt på jorden. Jag kan och jag vet så mycket mer än hon, och jag vet, att riva vi än hjärtat ur bröstet och låta det fritt brinna i sin hänryckning för vem som vill se... natt förblir natt. Där ute i världen mörda krigarhoparna var- andra, kyrkorna stå stängda i de bannlysta förstar- nas länder och nere i Avignon sitter Klemens med en kvinna på vardera knät. Och här hemma...
HRLIGA BIRGITTAS PILGRIll-SFÄRD 35 Du känner druckenboltarna i blankt harnesk, som gästa varandras gårdar. Såta bröder kring bords- ändan, avundsmän och dråpare, när porsölet.är slut och kalla vardagsmorgonen kommer. Ar det kvinno- göra att sticka händerna i ett sådant röse! Fru Birgitta griper så äresjukt efter törnet, att taggarna riva upp skinnet på alla, som stå henne nära. Med sådan häftighet tänder hon eld på ogräset, att hela skogen far sätta barret till.
- Det finnes en fur, som ännu står frisk på roten, sade herr Karl, och det är jag. Tårarnas son får jag också heta. Så fort mor tagit pilgrims- staven, skall jag hjälpa Cecilia ut ur Skeninge- klostret, om det så skall ske med svärdet i port- springan. Värre är det med Karin, ty hon vacklar redan. Tänk dig, magister, hon och hennes hus- bonde ligga på halm i var sitt hörn i sovstugan ocb på fredagarna gå de barfota... Nu har kung Magnus ännu en gång ödmjukat sig och ridit hit. Han vågade inte gå ombord på flottan och taga Gud i hågen. Han vill att mor först skall välsigna korsfanan, som drottning Blanka sömmat med egna händer. Därför är han kommen och flera av mina fränder ha följt honom för att beveka mor att stanna eller också säga henne farväl.
På båda sidor om vägen upp mot klostret sutto järnryttare med lansar, och vapensköldarnas lejon och örnvingar glimmade på de långa hästtäckena. I en ring av krigare stod Birgittas broder, herr Israel, allvarsmannen, den väldige riddaren från Finsta. Hjälmhuvans skyddsbrätten gingo djupt ned på båda sidor om det gra bärsärkaskägget och hans slagsvärd var sa långt, att han stödde sig över fästet med armvecket. Bredvid honom stod hennes son, herr Birger, klädd i brunt slätt tyg som en renlevnadsman, och med sitt ljusa skägg och smala ansikte liknade han någon resenär från den engelske konungens rike. Vid handen höll han den lilla Ingeborg, vilkens novisdräkt var för lång och låg i veck på marken. Bakom henne stodo Birgittas andra döttrar, den stränga fru Märta i änkesorg och Cecilia i mörk kåpa och Karin i röd flöjelshuva, och pa henne vilade helst järnryttarnas blickar. Hon hade ännu icke fyllt aderton år och hon drog sig bakom ryggen pa sin husbonde, den unge riddaren Egard von Kyren, som, fast han från foten till hakan var klädd i brynjedräkt, stödde sig pa käpp, och under den svarta hjälmbusken hade hans kinder dödens blekhet.
- Låt oss nu gå till er mor, barn, sade herr Israel med djup röst. Du Karl skall ocksa följa med oss. Må vi bedja henne att ännu en gang väl betänka sig, men framhärdar hon i sin åstundan att helt få tjäna den goda viljan, då skola vi tystna. Det är mitt ord. Och sedan till strids, sköldmän, korsmän !
Han höjde svärdet och det ljungade, så att järn- ryttarna veko tillbaka med slammer och gny.
Magister Mattias fortsatte ensam vägen upp till klostret, där nyfiken allmoge redan började samlas. Underpriorn, som hette Petrus, satt annars helst i cellen och översatte Birgittas uppenbarelser till latinet, men när han hörde de befallande rösterna utanför porten, rynkade han sina breda, hopvuxna
HEI IGA PIRGITTAS PlLGRil#iSFÄRD 37 ögonbryn och tycktes de främmande både myndig och kort i svar. Han kom ut med ett brinnande vaxljus, vid vilket hovsvennerna tände sina facklor, men vände sedan åter till sovhuset och nästan alla bröderna följde honom. Några stannade likväl för att betjäna de stora herrarna. De buro kring kle- näter och kirsedrank och vin, och riddarna, som hade rödgula skägg och frostskadade ansikten, svuro och skrattade, så att det ekade i väggen.
På stenbänken bredvid dörren satt kung Magnus med korsfanan över knät och snodde sin hårlock med fingret. Då han fick syn på allmogen, ställde han från sig fanan och gick in bland folket.
Han bar varken harnesk eller brynja, utan en blå päls, som nästan gömde hans pa tvären av- klippta skägg. En stund försvann han al}deles bland de lurviga huvudena. Han knep bönderna i kinden och klappade dem på hjässan och fragade om deras getter och gardar. När han slutligen kom åter till herrarna, fortsatle han på samma vis och gick än till den ena, än till den andra och klappade dem, så att deras armskenor klingade.
- Si'ken smeke-kung! mumlade allmogen.
Han tvärstannade och lyddes.
- Herre, sade magister Mattias och hälsade honom. Folket är misstroget och har roligare åt dina riddare, som kunna svärja.
Riddarna skrattade och när konungen hörde det, började han genast också skratta. Han klappade magistern pa skuldran, drog om sig pälsen och satte sig pa stenbänken. -
38 IIF,LIGA SlRGlrrAS PILGRIMSFÄRD
- Låt du vännerna bullra, min lärde kanonikus. I natt tör det ändå bli knappt med sömnen för fru Birgitta. Jag vill se nöjda anleten och ville min fränka hålla till godo med samma själakost, skulle det bli bättre ställt med nattsömnen både för henne och mycket annat folk här i landet... En remmare, munkl
Den betjänande brodern hällde den största rem- n,aren så full, att konungen måste fatta om den med båda händerna.
- Riddare och herrar, jag dricker för det nöjda anletet ! Det har flutit nog med blod för min ätt... och jag avskyr att se blod på egen mark. När jag kommer till ett ställe, där någon blivit stucken, tycker jag mig se en outplånlig brun fläck på gräset, om det också är aldrig så friskt och grönt. Skall jag trampa i blod, må det då ske hastigt och utom landets gränser... och efteråt bränner jag upp kläderna, som jag haft på mig. Taga vi nu på vårt krigståg rikligt byte, bli Yi alla nöjda. Min gäld till kyrkan kan jag betala, allmogen får skattelindring och Valdemar Atterdag, den röda räven, skall få äta sig mätt ur min hand som en tam duva. Jag tänker inte på att förbättra världen som min fränka. Jag kan inte rannsaka hjärtan och njurar, inte göra er goda, sa onda som ni äro av själ och lust, men ett nöjt anlete, det är vad jag vill skaffa er. Hör hit, allmoge! I dag har du döpt mig med nytt namn. Giv mig också faddergåva! Giv mig ett helt år, under vilket jag kan sitta i ro på kungsgården, och när jag så klappar stallaren på axeln och spörjer om nytt, låt honom då med nöjt anlete få svara mig: ingen- ting nytt, kung Smek, ingenting har hänt !
Han tömde remmaren till botten och kashde den från sig i snön.
- Tag upp den, munk! Bär den till sjöstranden och kasta den i Vätterns djup, så att den aldrig mer kan höjas för någon annan önskan.
Munken grep en fackla för att lysa sig och för- svann med remmaren nedåt stranden, där isstyckena reste sig på tvären och lutade med vågorna eller döko ned i vattnet. Stundvis hördes en klar och ihållande ton, vilken mil efter mil gled bort över den ännu frusna delen av sjön som en jättes långa stråkdrag på en fidla.
- Munkar, sade riddarna, sätt oss en remmare i vardera handen, ty nu vill det nöjda anletet dricka för kung Smek!
Uröderna skyndade sig till källaren och återvände snart med famnen full av tenn och vin.
När riddarna hade druckit, slungade de bägarna i väggen, så att de, buckliga eller tillplattade som slantar, föllo i snödrivan.
Då kom broder Paulus från refektoriet, blank om läpparna och med en gåsfot i handen. Han knä- böjde framför konungen och kysste hans skor.
- Herre, skall käringen Brita längre bo vid ett manskloster, då vill också jag bli instoppad bland nunnorna i Skeninge.
- Käringen Brita! eftersade riddarna och skrat- tade så att det rödaktiga håret föll dem över ögonen .
- Vad har du i handen? sporde konungen. -
40 IIFI.IGA BIRGlTrA5 PILGRIMSFÄBD
- Det är en gåsfot. Känn här... frisk och mjuk! Vet du inte att Sibyllan har gasfot?
- Att fru Brita skriver upp sina anfiktelser med gåsfot, det ha vi nog förmärkt, stämde riddarna i och knäppte händerna om magen. Ha ni sett hennes latin? Inte den enklaste mening kan hon sätta ihop på rätta viset.
- Må vara med latinet, svarade den äldsta i ringen, gamlen, som redan hade vita stänk i skäg- det, och han skakade av skratt, så att han tappade stålhandsken i snön. Men det skulle just bli en söt fastedagsvälling av hela anrättningen, om inte priorn och Mattias skötte sikten... Vet ni vad son min gjorde, när han såg henne komma i brinken i Stockholm? Han stod just i svalen och tvättade sig. Det är Johannes doparens dag i dag, mor rara! sjöng han som en liten fagel och så stjälpte han hela spannet över henne.
- Det var satan till son, du! sade den tjockaste riddaren, som hade lapp på vanstra ögat, och hängde armen om halsen på gamlen, sa att det klang i ryggstycket. Om jag begrepe vad hon vill? Nog hör jag, att samma gåsvisa nu går över jorden ända från Avignon till Uppsala. Världen är ond... Ja, förbanne mig, ond är den, men nog duger den för oss, du. Vad fattas henne egentligen, den rika gamla kvinnan?
- Det vet jag, du! svarade gamlen, krokig i knäna. Kom hit, broder Paulus!
Han tog munken i näsan och synade honom.
- Skapligt fager under ögonen.
- Skulle mena det, herr riddare.
HFI,ICA BlRGlTrAS Pll.GRIMSFÄRD 41
- Och renlevnadsskälm har du varit i alla dina dar?
- Utan fläck.
- Det är bra. Sparad ved gör stor vinterbrasa. Lyft du gumman pa sadelknappen och rym med henne till Häcklefjäll, så att hon far sig man!
- Änkedoket trycker som ett järnlock! skrålade alla riddarna om varandra och knäppte med de blåfrusna fingrarna. Och sa börjar fastedagsväl- lingen koka i huvudet!
Gamlen tog upp stalhandsken och skakade ur snön .
- Jag minns nog nar jag var med och bar brudhimmeln över Hennes Helighet och salig Ulv, den hedersmannen... Jag hörde hur de viskade kyskhetslöftet sa ofta de koxade varann i ögat... Och sant och visst är det, att två ar efterat var jag också med, men det var vid dopfunten!
Konungen steg upp.
- Det ar min fränka ni tala om, riddare!
- Ja tänk, att hon kan vara din fränka!
Han tog fanan och rullade ut den vita, snibbiga duken, så att det roda korset blev synligt.
- Nattens timmar ha gått och det var i allvar- liga ärenden vi redo hit. Må nu alla följa mig till fru Birgittas hus, så att hon välsignar vårt krigs- tecken och ger oss ett gott ord på färden. Ni veta mer än väl, att sker inte detta. bli era kvinnor och söner aldrig nöjda.
- Du vill se nojda anleten, kung Smek!
Han lade korsfanan över sina händer och bar den framför sig och de stojande riddarna ordnade -
4# HRLIGA MIRGITTAS PILGRIMSFÄRD sig bakom honom, så gott de förmådde, två och två. Sömnögda hovsvenner gingo på sidorna med sina bloss, och riddarnas livtjänare, som förut hållit sig undan, slöto sig till tåget, bärande sina herrars sköldar. I klostrets sovhus klämtade redan klockan till ottesång och vattenuret visade på fyra, men broder Paulus höll sig fortfarande i närheten av konungen för att visa vägen. Trumpeterna spelade, lansarna sänktes, de dystra och rödaktiga häst- ögonen blinkade mot eldsljuset och var gång en riddare halkade i den isiga backen, skramlade hans rustning som kedjor,
Konungen hade redan hunnit halvvägs, då han mötte magister Petrus, som heidade honom med cn handrörelse.
- Herre och förste, började han och den sakt- modiga stämman darrade under de ord han hade att frambära. Fru Birgitta vägrar att mottaga dig. Hon hälsar dig och säger: Under korsets tecken börjar du för snöd vinning ett rövartag. Gör först rätt i eget land, innan du döper hedningar. Hjälp de fattiga, lindra allmogens skattebörda och tukta de storordiga herrarna med lag. Din korsfana, sydd av falska och lastfulla kvinnohänder, välsignar hon icke. Oräkneliga tusen ropa ur helvetet: Kom- men hit efter oss, I kejsare och konungar, som åto våra penningar, kränkte våra kvinnor och läto våra hem brinna, medan I glammaden med de nöjda! Framför korset läten I salva och bekröna eder, I lösaktiga, som belönade oss, när vi blevo ögontjänare, men läto bödelssvärdet blinka, var helst en man eller kvinna sade eder sanningen.
HR,LIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD 43 Kommen hit efter oss till Blåmannen, till Den fallna morgonstjärnan, och församlen eder i det rum, där själarna fara ned som snöflingor! Ingen förbrytelse på iorden är jämförlig med eder, ty i eder sold fostrades vi för helvetet och under eder spira blev redan jorden helvetets förgård. Kommen hit efter oss, I kejsare och konungar, I förbannade, som människorna hylla med rop men förakta i sina hjärtan! - Så skria de osaliga i helvetet och Birgitta bringar dig deras ord. Det byte, som du utlovar åt dina män, skall du aldrig förvärva, och var äro sedan de nöjda7 Det rassel av järn, som hon hört i natt, har blivit henne en varsel om de fjättrar, vilka en dag skola släpa efter din egen fot. #
- Ni komma för nära med facklorna! ropade konungen till hovsvennerna och böjde sig åt skugg- sidan. Han hade släppt korsfanan med ena handen, så att spetsen stödde sig mot snön, och utan att märka det, trampade han på silkesduken Pälsen föll upp och nu sågo alla, att han under den hade påtagit en gra botgörarkapa för att blidka sin fränka.
- Min häst! sade han med osäker röst. Hör ingen, att iag befaller fram min häst?
- Och vad vill du så göra med korsfanan? frågade riddarna.
Han andades diupt och såg sig kring i mörkret.
- Jag vill taga den med mig till Bykyrkan i Stockholm och tre gånger sänka den framför Helge Eriks beläte. Jag vill bryta bort hans träspira och i stället sätta min egen gyllne i hans hand och alla skola ni lämna honom edra ringar och dyrbar. heter, sa att han blir oss god och bevagen. Jag har vänt mig till en förryckt kvinna, men kung Erik är ett helgon... Kom hit, broder Paulus! Du skall gå till fru Birgitta och lämna henne gåsfoten och säga, att det är vårt svar.
- Ha, ha, hal skrattade riddarna och hnäppte med fingrarna. Ja, sätt gåsfoten på Sibyllan, så är hon färdig!
Peder Skräddare, som var en liten, talför man med stålblanka och glittrande ögon, hade kommit till Alvastra och satt i verkstugan och sydde kappor och vallfartskapor. Utanför dörren hade han upp- hängt en tavla, på vilken skräddarnas skyddshelgon ärkeängeln Mikael stod med sin våg. Vänliga och andäktiga sutto munkarna och beskadade hur mäster klippte och skar i de enkla kläder, som skulle vandra ut i den vida och främmande världen.
Kyrkans bagfönster och de tätlövade bokarna speglade sig i dammen, och pa stenarna i vassen stod Karin och lät en hind dricka ur handen. En gang, när skogen genljöd av hundskall och horn- smatter och ihållande fröjdeskratt hälsade vart dö- dande pilskott, hade det flämtande djuret sprungit fram ur buskarna och gömt sitt huvud mellan vecken i den unga fruns och jungfruns kjortel. Den närmsta jågaren var själva herr Karl och han visste icke längre vad h-ln gjorde Han kände sig rusig, fast han ingenting hade druckit, och läng- tade bara att fa döda allt som kom i hans väg, både harar och hindar och kvittrande smafåglar. Hdn stod redan pa hällen och spände bågsträngen, men
tecken börjar du för snöd vinning ett rövartag. Gör först rätt i eget 46 NhLlGA BIRGITTAS PILGRDISFÄRD Karin bredde ut sina händer över den lilla späda varelsen vid hennes fötter och sade till skytten: -Vill du i dag också se din egen systers blod? Då kastade herr Karl bågen på axeln och vände om inåt skogen, men under vägen förbannade han skrattande allt vad kvinnfolk hette.
Från den stunden slöt sig det förskrämda djuret till Karin och blev så tamt, att det beständigt följde henne.
När hon nu steg tillbaka från stenarna, slog vassen ihop bakom henne, så munkarna i verk- stugan bara kunde se den röda flöjelshuvan. Den lyste som ett jättesmultron. Så länge hon stannade i skuggan under träden, smög sig hinden intill henne och strök sig mot klänningen, men när hon kom ut igen i sdlskenet, lade sig djwret ned i skogsbrynet och spetsade öronen och sag efter henne.
Karin tog av huvan, som blev henne fär varm, stoppade den i påsen och satte sig i gräsbacken bredvid sin husbonde herr Egard. Sjukkäppen låg i hans knä; men han bar ännu brynja för att känna sig som krigare. Gräset fladdrade och blåklockorna ringde. Vid Allebäcks bro, där kung Sverker hade fallit för mordstålet, stampade hästarna i vattnet och gnäggade och Karin tyckte, att hela det släta Ostergylln med sina soliga åkrar bredde sig så nära under henne att hon skulle kunnat lägga alla sina tio fingrar på de små kyrkorna och flytta dem som hon ville.
NELIGA PIRGITTAS PILGRIMSFÄRD 47
- Du är dyr pa ditt arbete, mäster, sade magister Petrus och satte sig på bordet hos skräddaren.
- Ju mer jag kan få, dess mer vill jag ha, menade Peder och lät saxen löpa. Därhemma har jag redan en struken påse silver på kistbotten och får jag en påse till, så gör det två. Jag säger inte mer. Vänta bara, kära magister. Du får väl se mig ännu en gång. Jag säger inte var.
- Tyst! viskade bröderna och sprungo till dör- ren och sågo nedåt strandsluttningen, där en liten gråklädd kvinna stod insvept i sitt dok och såg mot solvägen, som ledde bort över sjön mot det okända och lockande.
- Signe den fromma! fortsatte mäster. Nu vill hon själv tala för oss med både kejsare och påve, efr hennes straffbrev bli föraktade. Ingenting fruktar hon, men ingen kan vara sa blid som hon, och nog har hon haft det tungt de sista månaderna, fast hon ingenting säger. Var natt under hela eftervintern har vindögat lyst i stugan, påstår brandvakten, och hon har suckat och utgjutit så hä*iga tårar, att han kunnat höra henne då han gått förbi med sin lykta. Kommer hon i kyrkan till stället, där barnen och herr Ulv ligga, så stiger hon på så fort, att hon snubblar på klänningen. Och blek och genomskinlig har hon blivit. Hur jag klipper och skär, blir kåpan, som hon skall ha, ändå alltid för vid... Och nu har jag sytt det sista stygnet och slår knut. Tack ske dig, min skyddspatron, amen! Nu bröder, må ni hjälpa mig att bära ned kläderna. 48 HE:LIGA BIRGITTAS PILRIMSFÄRD
Magistern och bröderna togo kåporna på båda axlarna, och när Karin såg dem komma, stoppade hon flöjelsmössan ännu djupare i påsen och sprang före de andra barhuvad ned till Birgitta.
- Mor, mor, sade hon. Jag trodde så visst, att mäster aldrig skulle binna att bli färdig till den utsath timmen, men nu kommer han. Och nu vill du lämna oss? Jag lovar, att jag aldrig mer skall bära röd luva och var morgon skall jag gå i kyrkan... Lat nu bara ingen annan få hjälpa till med att kläda dig. Det är som skulle jag svepa dig, mor. Men vill du, att jag en dag skall komma efter dig till Rom, fast jag har husbonde och gård, så befall i (3uds namn!
- Gör dig beredd, barn, att allt är du född att mista.
Birgitta lutade sig till henne.
- Magister Mattias talade en gång om ett vid- under i havet, som hade grymma människoögon. Sade han inte att de voro grå? Iag tänker ofta därpå, men jag minns det inre rätt.
- Jag var inte da i kammaren, mor, men skola vi slösa tiden på så likgiltiga tankar? Timmarna före en lång resa äro oroliga och fulla av vemod, men du skall bli gladare och tryggare, när färden väl begynt. Lat oss nu sitta samman den sista kvällen ! Ho vet om du nagonsin mer återser den sjön här under oss? Birgitta vände sig mot solvägen utan att svara. Nästa morgon vid ottesången församlades pil- grimerna i den vördnadsbjudande kyrkan, som hade kala valv men golvet tätt belagt med ristade hällar.
HRLIGA RIRGITTAS PILGRIMSFÄRD 49 Fast solen icke var uppe, var det redan full dager. De små fönstren under taket stodo öppna på norra sidan och frisk skogsluft strömmade in från gra- narna och de daggiga bokarna på Omberget, vilket reste sig på andra sidan dammen.
När de hade ahört gudstjänsten och sagt brö- derna farväl, nedsattes vid herr Ulv Gudmarssons grift en korg, med alla de dyrbarheter, som i livs- tiden varit bonom kärast. Där lågo kar och bägare och kalkar och det guldbelagda jakthornet och hans väldiga dryckeskannaTrollmumle,vilken länge hade gått i arv från far till son.
- Detta är min salig husbondes gåva till klostret, sade Birgitta. Bed för hans själ!
Därefter började pilgrimerna gå mot dörren. Den undrande lilla Ingeborg och herr Egard med sin sjukkäpp och den stränga Märta, som så barskt rynkade ögonbrynen, stannade vid gravhällen, men när Birgitta skulle gå förbi Karin, drog hon henne till sig med sådan häftighet, att till och med herr Karl, som hela tiden stått och slamrat med brynjan blev stiila. -Du är mitt hjärtebarn, viskade Birgitta så sakta, att ingen av de andra kunde höra henne. Har du någonsin riktigt noga sett på mina ögon. Gör det annars nu. Hurudana äro de ögonen? -Bruna, lyckliga... Men varför fragar du så, mor snälla? -Det är min hemlighet. Hon tryckte Karin ännu närmare intill sig och
löste från sin rosenkrans det krucifix, som Birger
Persson hade uthamrat framför vinterbrasan på #. - 8 # i d # n s 1# #. Hrl il # .'d i# 50 PiELlGA BIRGITTAS PILGRI#SFÄRD Finsta gård. Det satte hon mellan hennes fingrar och Karin kände hur det var kallt som is.
Nu ställde sig magister Petrus framför pilgri- merna med högt svartmålat träkors och uppstämde en botgörarsång. Bakom honom följde Birgitta och fru Ingeborg av Dannäs och de unga kapellanerna Gudmar och Magnus, som buro fruarnas ränslar, och många tjänare, renlevnadsmän och riddare, vilka alla samma morgon t#git staven. Annu en timme efteråt kunde barnen och de andra kvar- varande fran klosterbacken se pilgrumerna, långsamt och steg för ste#, vandra bort över östgötaslätten, och uppe i cellgluggen stod den helige Gerechinus med det grå skägget mot gallret.
#ELIGA BIRGITTAS PILGRI#SFÄRD 51
Så ofta pilgrimerna närmade sig en kyrka, bör- jade klockan att klämta, men de vände sig icke om och sågo ej tillbaka, utan när de slutade att sjunga, läste de i sina böcker.
På det sättet vandrade de ända till kvällen och dag efter dag genom obebodda skogar och över hedar och träsk. Slutligen gingo de ombord på ett handelsskepp och landade vid tyska kusten för att åter taga sina säckar och stavar. När de i ett gästfritt kloster ibland nlade ut under en varm höstdag, samlades utanför porten fattiga och sjuka, som redan hört berättas om den fromma och under- görande kvinnan från de okända länderna i norr I Augsburg sutto pilgrimerna vid biskopens bord; mörka av sol och damm stego de in under Mem- mingens dystra murar, och allt högre reste sig bergen med snö på de översta topparna.
På fjällstigarna, som stupade mot norditalienska slättlandet, var det redan trängsel av barfotamän och sjungande kvinnor. Vilda rovriddare, som gri- pits av fasa för sin egen dödsstund, vandrade med förvuxna skägg mellan drömmande gudsvänner, ocl över de öppna andaktsböckerna läste de halvhögt 5# IIELIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD sina botgörarböner. Med påse över ryggen kommo hela brödralag fran olika kloster och anslöto sig till den allmänna folkvandringen för att bli del- aktiga av jubelårets avlat. Blödande flagellanter omringade vallfärdarna, nakna till midjan, och ma- nade dem att hellre stanna och gissla sig än upp- söka påvarnas övergivna och förbannade stad, och många lyssnade villrådiga, men predikande tiggar- munkar stego upp på klipporna och tillropade de tvekande att gå och gå utan att förtröttas. Då brusade änglakörer över skogstopparna och trä- bilden vid korsvägen skiftade färg, så att alla klart kunde se helgonets glädje.
Birgitta gick framför sin skara bredvid magister Petrus, men, när hon föll i tankar, blev hennes gång sa snabb, att hon kom långt före de andra. Då hon i mörkningen stod utanför portarna till Milano, stannade hon och inväntade magistern.
- Låt mig nu själv taga träkorset, som du hela dagen har burit. Din hälsa är bräcklig och du skall spara dig, magister, men jag behöver en börda, som tvingar mig att gå långsammare. Förr där- hemma satt jag ofta trött i vrån, men sedan jag begynte ett nytt liv, tänker jag varken på vila eller spis och vad det lider skola ni alla bli som jag.
Hon fattade nu själv det grova träkorset, stödd av Ingeborg av Dannäs, och bad bågskyttarna på muren att visa vägen till det närmaste härbärget, men de skakade motsträvigt på huvudet, ty pesten hemsökte staden. Då framsteg, hålögd och med infallna kinder, en gulblek man, som bar en cittra i band över axeln. Han hade hängande hår och
HBLIGA BIRGITTAS PILGRIUSBÄRD 53 den svarta slängkappan var kantad med trasiga guldfransar.
- Du vet vem jag är, gudaktiga pilgrim, sade han med gravlik stämma men provencalsk brytning.
- Hur skulle jag veta det?
- Santa Maria! Då kommer du långt ifrån. Iag har sjungit för drottning lohanna i Neapel och suttit till bords med Petrarca. Folket här kallar mig Vandrande Tomas därför att jag går omkring från hov till hov och sjunger och är jag vid Mtt lynne som i kväll, kan jag nog också sjunga på öppna gatan. Var jag kommer är jag hemma och vart människobarn är min vän. Följ nu bakefter mig, så skall jag visa vägen. Jag skall också ttll härbärget, och när jag stämmer i, tar själva döden till fötterna. Jag ser pa dig, ädla dam, att du tycker om hastig takt, ty fast blek har du sma röda fläckar på kinderna.
Han lade cittran till bröstet och slog an strängarna. Med en ysterhet, som icke ett ögon- blick återspeglades pa hans stela och svarmodiga ansikte, stampade han takten, så att den lilla guld- tofsen på mössan stötte från höger till vänster. Alla begynte åter sin vandring och hans sång väckte de pilgrimer, som med påsen under örat lägrade kring eldarna på gatan. Ibland stängdes vägen av gråklädda bärare, som med huvan ned- dragen sysslade kring en övertäckt likbår, men så snart de fingo höra hans gäckande spel, höjde de ater sina bårar och försvunno i samma ogenom- trängliga mörker ur vilket de hade kommit. 54 rfl3LlGA BIRGITTA5 PILGRI#ISFÄRD
Annu en stund lekte han på strängarna och sedan stämde han upp: »Nu bäras på gatorna bårar i rad och klockorna klämta i natten; men munken drar håsor över sin vad och fäster en bjällra i hatten, och gräset det växer på hjältarnas stad, Roma aeterna. Nu droppar det dimma från murar och blad, med korset pilgrimerna skrida; men nunnan, hon lämnar den cell, där hon bad och dansar vid kärestans sida, och hjordar ga vall i martyrernas stad,
Roma #eterna.»
- Få den hädaren bort! viskade magister Petrus och grep efter en stav, men Birgitta höll hans arm tillbaka .
- Ar det sant, vad han sjunger, varför skulle vi da tysta honom? sade hon glättigt och en smula mannavulet. Sjung, du min vän, så länge du själv tror på vad du sjunger... Nu först ser jag i eld- skenet, att din kappa är både lappad och trasig och du skall inte bli utan en al1mosa.
- Stor tack för sådan frikostighet. Pris ske den helige Hieronymus, som lärde mig uppriktighet ! Nu skall du fa höra ännu mer, om du har mod.
Han knäppte på cittran och sjöng: IIELICA BIRGITIAS PILGRI#ISFÄRD 55 »Den helige fadren välsignar oss glad, i Avignons lustgård han leker, av mjölk och kryddor han reder sitt bad och darrhänt sin flicka han smeker; men korparna bygga i påvarnas stad, Roma aeterna. I pilgrimer, tagen facklor och svärd och ropen i kyrkorna vreda, att paven skall stiga i sadeln till färd och hästen skall kejsaren leda! Till dig skall han rida att kuva din värld, Roma aeterna.»
Birgitta räckte honom ett mynt och ännu ett och ett tredje och ett fjårde och ett femte.
- Inte är du en fromhetens man, men vredens är du och du talar ur min själ.
- Så mycket penningar, ädla dam... En slant för mig, det är nog, och resten för min sjuka syster. Här har jag tiggarpåsen för henne på höften och det är för henne jag går omkring och s#unger. Stackars liten, hon är lam. Vad skall jag med penningar? Min cittra, ser du, den är mig mer än all världens rikedom.
- Ar det så, svarade Birgitta, då skall din systers påse bli full.
Hon vände sig om till pilgrimerna och tiggde för Vandrande Tomas och slutligen hängde hans påse så bräddad, att han måste ga lutad åt andra sidan för att den icke skulle flöda över. 56 HE:LIGA BIRGITTAS PlLGRl#lSFiRD
- N#l kan syster din leva sorgfritt en hel må- nad, sade hon. Men gå mig inte så nära ! Jag känner svavellukt omkring dig.
Hans halögda ansikte förmörkades av ännu dju- pare svarmod och han drog om sig den trasiga kappan.
- Hör nu! Av den helige Augustinus lärde jag mig att skåda mig själv liksom i en spegel och när jag betraktar min bild, säger jag: jorden ät skön och jag är glädjen! Jag är Guds rätta vikarie, ty när jag slar cittran, falla fjällen från männi- skornas ögon, så att de se jorden. Min fromma välgörerska, hur skulle du kunna uttänka en jord mer sinnrikt skön än vår, än din och min ! Det sanna kallas lögn, det goda ont. Därför behöver du bara säga det sanna och görs det goda för att väcka strid och bli en storhet. Ett barn kan inte hopsätta något enklare. Och kärleken ! Vore inte kärleken en lud#en bock, en dödssynd mot själen, mot oss män, som undfått cittran och svärdet och pergamentet, när skulle vi då sprätta upp djur- hamnen och blotta ängeln Mikaels harnesk? Ocb döden, likmaskarna och vämjeligheten? Ungdomen och hälsan, ingendera skulle du se, den kvittrande sommaren skulle du snart inte längre höra, om aldrig något vissnande funnes. Guds godhet har kanske skapat många verk, som vi inte känna, men ganska säkert måste jorden vara det fullkomligaste, och den som lastar... Ja, för honom spelar jag på min cittra och låter blästern susa och kolet glöda, så allt jordiskt börjar leva och lysa. Då betraktar människorna sig i speglar och svara mig:
ElrSLlGA BIRGITTAS PlLGRD55FiRD 57 Sköna äro också vi, nunc et semper et in secula seculorum !
- Du talar som en kättare, men jag hörde fromma män tala sämre, svarade Birgitta. Lucifer var den skönaste av änglarna, men ännu skönare var Gud. Han var lik den ensamma blomman på heden, som synes långt borta och från alla sidor, just därför att hon är ensam. Det missunnade honom den förmätne, som själv ville bli den ende, och han nedstöttes därför i dödsriket. Vid sitt fall genom jordmassan kvarlämnade han där sin skön- het likt en tappad mantel. O*a måste jag ömka mig över hans öde, men oroligt sover jag på hans mantel .
Birgitta såg pa Vandrande Tomas sa strängt och länge, att han ryggade till.
- Skjut upp doket! sade han. Jag kan aldrig med svarta anleten... Och nu äro vi framme vid Heliga tre kungars härbärge. Inkörsvalvet är lågt och du får luta på korset. Och här har du gården med kärror och hästar och mulor... och två mun- kar som spelat falskt stå med bakbundna händer på en tunna... alldeles som det skall vara. Det är mestadels fromma andliga, som taga in här i huset, så här behöver ingen ligga på halm. Dun- stoppade kuddar, överdrag av silke. Pa salsmuren ett porträtt av Jesus Kristus sådan han enligt ögon- vittnen såg ut under sitt jordeliv... Kardinal- biskopen bar skrivit en autentica bredvid på väggen och satt sigill inund#er, ty han har själv sett honom med egna ögon... en gång då han somnade över Lentulus... alldeles som det skall vara. Det är 58 Hl!:LIG# BlRGllrAS l'ILGRI#ISF#RD bara en sak som fattas, och det är en säng att sova i. Hela huset är överfullt av ödmjuka pil- grimer. Du kan höra, hur de hålla på att pokulera och dansa. Själv har jag legat i ett kök, och det avstår jag nu åt dig. Det blir min allmosa. Har jag kunnat bo så simpelt, bor inte heller du hålla dig för god, ty du må veta att jag är av hög börd# Ingen kände min far, när han kom till byn med vedyxan på axeln, och samma dag jag föddes gick han till skogen för att hugga bränsle men kom aldrig tillbaka och blev aldrig met sedd. Då för- stod folket vem han var. När Lucifer lyckas gömma sig bakom ett kyrkaltare och äter av hostian, så att han blir delaktig av Kristi lekamen, kan han förskapa sig till den fagraste giljare. Slår man åder på min arm, stiger också blodstralen dubbelt högre än för andra och är djupare till färgen, och fast jag ofta är glad som nu, har jag ännu aldrig en enda gång i livet kunnat skratta. Lev väl, kära dam, och känn igen Vandrande Tomas när du möter honom härnäst!
Knäppande på cittran gick han in i värdshus- salen, till #ilken dörrarna stodo öppna och där män och kvinnor vid spel av säckpipor utförde en springlek med ljus i händerna.
Nattdimman var tung och kall, men ännu fylld av svag blomdoft, och Birgitta sag sig främmande omkring.
- Roma aeterna! sade hon tankfullt och stirrade rätt in i mörkret som hade hon genomskadat också den djupaste skuggan. Snart skola vi trampa dina övergivna grushögar för att hämta den vinstock, HrLlGA slRGITrAs rlLGRI#lsrX.RD 59 som skall omplanteras i ödemarken till att bära frukt. Ni alla, som följa mig, lova att tåligt härda ut. Jag har redan ofta sagt, att här fordras mer än påvliga sigill under ett klosterbrev. Här fordras gärningar. Bli vi inte själva de första friska skot- ten, aldrig kommer den vinstocken att grönska.
Ingeborg av Dannäs släppte sitt tag om träkorset och viskade: -Jag förmår inte längre att stödja korset, kära Brita-mor. Hela dagen har jag gått i feber och det är ute med styrkan.
Hon strök tillbaka sina hårflätor med en yrvaken åtbörd som efter en dröm, halvt ännu med ljuva syner i minnet. Först nu märkte hon, att den ned- dammade kåpan råkat i oordning och hon lade vecken till rätta om livet. Den musselformiga hatten, som hängde i ett snöre om halsen, försökte hon också att sätta på huvudet, men hennes breda och annars så starka armar sjönko trötta.
- Du är sjuk och jag skall föra dig till vila, sade Birgitta och lämnade träkorset till de unga kapellanerna och fattade med sina tunna händer den jättelika kvinnan under armbågen. De gingo tvärsigenom salen och de dansande paren stannade och lyste på dem med sina ljus.
Nykomlingarna bäddade åt sig var de kunde på bänkar och golv eller ute i vagnarna på gården och Petrus gick till alla och styrde och ordnade.
Beständigt var han lika glad, antingen de trötta
knotade eller de hemsjuka begärde tröst, och först
när var och en hade funnit ett sovställe, bjöd han
god natt och begav sig till det tomma kök, som
Birgitta fatt upplåtet åt sig och sin sjuka väninna 60 HBLIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD
En liten tegellampa, snarlik de forna vestalernas, spred sitt ljus från bordet och nedanför på golvet låg Ingeborg av Dannäs på ett stort bolster. I sin veckiga vadmal och med doket djupt neddraget satt Birgitta bakom henne på spiskanten liksom vishetens grå nattfågel sitter på sin gren i skogen.
Ingeborg reste sig upp och lade båda hennes händer över sin hjässa.
- För vår gamla vänskaps skull, bota mig! Under hela färden har jag sett dig göra de största under med handpåläggning.
Birgitta bad en tyst bön och magistern såg, hur hon rörde läpparna.
- Förmärker du någon lindring? fragade hon.
- Nej. Jag känner mig än tröttare.
Aterigen fortsatte Birgitta att bedja och rörde länge tyst läpparna.
- Du kan inte hjälpa mig. Jag blir allt svagare, viskade Ingeborg och lade sig tillbaka ned pa bolstret.
- Du låter inte den hänryckning, som jag kän- ner i bönen, flyta över i dina ådror, syster, och därför får jag ingen makt över dig. Du har annat i sinnet. Ånnu skulle din starka kropp dock härda ut, om inte hjärtat frättes av sorg.
- Du gör mig rädd, svarade den sjuka. Du ser ut som Sibyllan... och du läser alla mina tankar.
- Febern omtöcknar nu din syn, men vid kvälls- ringningen kommer du att dö.
- Jag känner, att det skall ske, men jag kan inte sysselsätta mig med själens helgelse Jag tänker bara på honom, som du övertalade mig att
HrSLlGA BIRGITTAS PlLGiSlMSFÄRD 61 lämna. Mest tänker jag på hans ostadighet och på det förfärliga, att han skall äkta en annan, när jag inte längre finns till. Jag har inte sett och hört vad som tilldragit sig under vandringen, jag har inte levat annat ärl i mitt eget kval.
- Ingeborg, du har givit dig sorg för en jor- disk ägodel, som ändå aldrig varit din, ty aldrig kan en människa helt äga en annan. Främmande äro de båda, när de mötas, och allt som åren gå bli deras främlingsskap allt större och när de skiljas åt, känna de varandra knappt. Din gård tar fienden eller fordringsmannen, din kropp tar mullen; din husbonde, dina barn och din vän, alla ha de sina egna vägar. Ingenting är ditt. Ingenting är ditt utom den laga, som brinner i ditt eget hjärta, ingenting utom din egen kärlek till dem alla. Kan den tagas ifrån dig, ja, då må du sörja.
- Aldrig kan den tagas if rån mig, ty den är utan gräns.
- Da dör du rik, dubbelt rik därigenom att du inte vände hem pa halva vägen utan också ville vara med om att hämta vinstocken. Jag hör ham- marslag i himmelen. Anglarna smida på en krona och hon skall bli din.
- Nu skrämmer du mig igen... Varför sitter du uppkrupen i den svarh spisen i stället att komma ned till mig och tala om det nya klostret som alla andra aftnar.
Birgitta kastade doket och hennes ögon tindrade milda och stilla. Hon satte sig på golvet och tog ken söver sitt barn med sagor, berättade hon sina förutsägelser och syner om klosterkyrkan, som solskensmorgon då påven skulle rida in i Rom och kejsaren leda hans häst. Lugn bredde sig små- ningom över den lyssnande väninnan och hon somnade in.
- Magister, sade Birgitta helt sakta. Tag skriv- donen och sätt dig vid bordet. Skriv till min dotter Karin, att nu när Ingeborg skils hädan, skall hon komma till mig i hennes ställe.
Magistern satte sig vid bordet och gömde an- siktet i händerna.
- Befall mig inte att handla så illa. I vilket lastens näste ha vi inte själva här råkat in. Lätt- färdiga skratt och danser höras ända hit till sjuk- lägret, vägarna äro fulla av rövare och onda män- niskor. Fru Karin, det kära barnet, är för ung och fager till en sådan färd. Och hur ömt är hon inte fästad vid sin husbonde, som är sjuk och behöver hennes omvårdnad Skall nu också d-t bandet slitas utan mänsklig nåd#
- Skriv att hon skall lämna husbonde och hem och fädernesland för att tjäna vår sak.
Magljtern putsade larnpan och doppade pennan i gethornet, som han hakade fast i öglan vid bordet.
- Denna gång säger mig mitt förstånd, att jag inte borde lyda.
- Varför doppar du då pennan och skriver#
- Därför att jag tror på dig.
- Och därför att du kan hitta lenare ord än jag, om jag själv måste skriva.
EIE:LIGA BIRGITTAS PILGRI#SPÄRD 63
- Kära syster! svarade magistern saktmodigt och pennan raspade.
Det dröjde länge om innan brevet låg färdigt och då han slutligen reste sig, kysste Birgitta sin ungdoms väninna på båda ögonen och lade henne försiktigt tillbaka på bolstret.
- Magister, viskade bon, gör dig redo att giva kyrkans tröst! Det första skottet pa vinstocken öppnar sitt gröna blad.
Da Karin nu hade kommit till sin moder i Rom och pa den fdrsta söndagen skulle följa henne till kyrkorna för att bedja, steg hon upp tidigt om morgonen och, frusen och valhänt, begynte hon att kläda sig.
Alörker rådde ännu och vid skenet från lampan öppnade hon den medförda kistan och framtog sin flöjelsdräkt Birgitta, som vid andra sidan av bordet redan länge suttit försjunken i läsning, såg upp och betraktade henne kärleksfullt, ty hon älskade fagra ansikten
Karin hade ännu icke fyllt nitton år och som hon stod där, redo att pryda sig med sin högtids- klädsel och sina enkla smycken, måste det synas, att all jordens lycka en gång skulle bli hennes, men hon vände sig bort, ty hela natten hade hon legat vaken och hon ville icke, att modern skulle se hennes ögon.
- Barn, sade Birgitta, den kjorteln får du icke taga. Den anstod dig, da du satt hemma i salen, men nu är du kommen att samman med mig öva dig i den helige Franciscus' fattigdom.
Karin letade fram en annan kjortel av mörkt och tarvligt tyg, men bältet var stickat med silver.
Birgitta lade boken åt sidan.
- Klipp du sönder det tyget till förband åt de sjuka på hospitalet och bränn upp bältet!
- Men mor, nagon annan klädsel äger jag inte och det är helgdag.
- Du har vadmalskapan, som du bar när du kom med pilgrimerna, och den är god nog. Eller skulle barnet gå i förnämligare pynt än modern? Du är ännu ung och ma akta dig att locka män nens blickar.
- Här ser du drn utslitna kapan, mor. Stopp vid stopp och klut vid klut. Men gärna vill jag lyd0 dig, ty den sorg, som du vallat, är för tung att inte allt i världen skulle bli mig likgiltigt. Iag har redan sagt dig, att då jag fick ditt brev, låg Egard på sjukbädden...
- När du var liten och satt på mitt knä, hur längtade du inte då att en dag få avsvärja världen och gå med mig pa Roms gator.
- Det är sant, mor, och nu gjorde mig ditt brev till samma längtande barn... men från den stunden förvärrades det onda hos den sjuke och den härlige mannen föll samman och tvinade bort. Han slog armarna om mig för att hålla mig fast. »Syster», sade han, ty vi kallade ju varandra syster och bror och det var alltid en så ridderlig vördnad i hans ömhet, att han aldrig fattade min hand utan att begära om lov, »syster, äro vi inte bada unga och lyckliga och uppfyllda av hängiven kärlek? Är jag inte inför Gud och människor din äkta make, fast 5. -H # i d # n # t # #n, Hcli#o Bir#iltr. vi till hans ära levat och bott samman som två syskon? Ho dristar skilja oss? Den dag, då du är borta, är för mig allt förbi och jag vet, att då måste iag dö.# På det sättet talade han till mig och alla förmärkte vi, att han inte hade lång tid att leva.
- Skall jag yppa dig min aning... Nej, inte än. Fortsätt du att berätta.
- Han begynte bedja, att jag åtminstone skulle vänta en månad. Sedan bad han mig att åtminstone dröja en vecka. Och slutligen... slutligen när han låg där, avtärd och slocknande, bad han mig att åtminstone stanna över en dag eller två, så att jag i ömhet och tro måtte få sluta hans ögon. Med de orden för mitt öra satt jag lutad mot hans bädd, när bror Karl stormade in och smällde sitt ridspö i bänken. Jag spratt upp och för att tysta honom pekade jag på den sjuke, men kära bror fortsatte att gå, så att det sjöng i sporrar och kedjor och så ropade han: Alla beguiner och halv- hclgon, som föröda sin egen ätt... jag hade god lust att förbanna dem, vore bland dem också min egen mor! När han utsagt ordet, bet han sig i läppen och rodnade, men Egard satte sig upp, strök håret ur min panna och kysste den och sade: Nu känner jag, att du måste resa. Du får inte töva. Kistorna och säckarna stå redan packade. Lat kalla tjänarna och sadla gångaren ! Nu genast inom en timme måste du rida din färde, men all god medgång nedkallar jag över dig och över henne, som dig #ött haver, ty jag tror på hennes livs gärning.
- Och den avskedshälsningen skänker dig ingen frid, frågade Birgitta.
- Den bereder mig samvetsångest och sömmlösa nätter. Jag borde inte ha åtlytt. Jag skulle ha varit manniska och maka. Iag vill hem. Mor, mor, du förhärdar dig och för var dag blir ditt yärta allt kallare . . .
Under kvävda snyftningar påklädde sig Karin den utslitna kåpan, men hon gjorde det med häf- tighet och vrede och när ärmen tog emot, slet llon upp sömmen ett långt stycke. Med en trotsig knyck på huvudet samlade hon håret och lade upp flätan kring nacken, men Birgitta satte på henne sin egen storbrättiga hatt.
- Mig är doket nog, sade Birgitta. Så ful och gammal änka lär ingen falla om halsen. Men du... Gå böjd, så att ingen ser anletet!
Birgitta släckte lampan, sköt upp fönsterluckan och sträckte sig ut
På det gräsbevuxna Campo de' Fiori blossade spridda lägereldar och nedanför porten stod ma- gister Petrus med en lykta och talade vid en tysk legoknekt. Hon kunde urskilja Orsinis björn på baneret, vilket soldaten bar över skuldran. Det tindrade ljus ur de avlägsna kyrkornas vidöppna portar och bortom kullarna och ruinerna glödde redan genom skymningen dagningens strimmor.
- Det är tid, sade hon. Därefter ropade hon till magistern: Råder lugn på gatorna?
- Knekten menar så.
Med händerna knäppta ocb dottern vid sidan begav sig Birgitta ned till Petrus, som höjde lyktan för att visa vägen.
Det var en stenig åsnestig, som mellan gräs och vildtistel klättrade fram över en dyster avrättsplats och med en plötslig krök stannade framför en liten förfallen basilika. Från trätaket, som delvis hade instörtat, hängde murgrönan i lummiga knippen. Två små tunna vaxljos brunno gratögda fram- för altarskåpet, vars guld och färger hade fallit bort, och en outsäglig smärta tycktes lägrad över det kritaktigt bleka ansikte, som Mariabilden vände mot den av påvarna övergivna staden. Hög- röstade pilgrimer med vinflaskor och matsacks- knyten gingo eller sutto pa trappan. I sällskap med en korgosse inträdde slutligen en präst och läste en tyst bön. Under tiden tog han sig allt emellanat en konfektbit ur fickan och kvinnorna viskade.något om, att de ännu året förut sett hans blänkande fingerring på Mariabildens tumme.
Birgitta gav magister Petrus ett tecken att gå vidare.
- Jag har aningar, sade hon, i dag blir en tåredag.
De kommo nu in på gator och torg. Hammar- slag dundrade och vid fackelljus sysslade en skara män med uppförandet av en teater. Nederst syntes redan dödsrikets benrangel och eldslågor och halster, malade pa svarta vävar. Ovanför höjde sig en grön skådebana med hus och pelare och det var jorden, men överst, där himmelen skulle resas, fanns ännu ingenting annat än ett tomt golv, pa vilket en halvnaken timmerman satt och spikade.
- Det tarvas många hammarslag innan vi bygga oss vår himmel, sade Birgitta. Du skall bedja, Karin, medan du går.
Karins steg blevo snabbare och hon böjde sig ännu djupare - men hon bad icke.
När de vandrande omsider hunno till Sankt Laurentius in Parnisperna, var där sådan trängsel, att de maste stanna på trappan och för att ödmjuka sig satte sig Birgitta bland de fattiga och samlade allmosor åt dem. När hon märkte, att ett par för- näma fruar igenkände henne och med stor förlä- genhet lämnade sina fattiggåvor i hennes knä, kände hon sig mer upphöjd än nagon furstinna under en tronhimmel, men hennes sinne var vredgat. Hon blev knuffad i ryggen och trampad på händerna och runtomkring fördrevo väntande trashankar tiden med att sla tärning eller gyckla. Hon vände sig mot dem och hennes röst blev mörk och mull- rande.
- Ar detta martyrernas stad, är detta Rom?
En pilgrim lutade sig över henne och ljusskenet från kyrkporten föll pa hans ädla drag. Några andra pilgrimer slöto genast en ring omkring honom liksom för att vakta honom, och hon skönjde, att de buro vapen under kläderna.
- Ja, ädla donna, sade han halvhögt, detta är Rom, där det finns mer konungslighet hos var getherde än hos furstar och riddare. Bed till den helige Livius och till den helige Seneca, martyren, att de förläna dig sin ljusa dygd.
Birgitta steg upp med sådan häftighet, att hon tappade alla de hoptiggda mynt, som lågo i hen- nes knä.
- Vet du själv vem du talar till? Jag är en konungs fränka.
Folket begynte pipa mellan fingrarna och sorh och en tiggare ropade halvsjungande: -Fattie försteätt, som bär så arma paltor!
Pilgrimen ställde sig skyddande framför de båda kvinnorna.
- Stilla, kavaljerer, sade han till hopen, stilla, kavaljerer. Alltid voro ni fordom ridderliga mot kvinnor i de dagar, då Rienzi var folktribun. Var är nu er hjälte?
- Hos fraticellerna och de vilda eremiterna i bergen ! svarade tiggaren. Andra stämmor ropade om varandra: Landsförvist, bortjagad från sina barn, bannlyst, sakförd som kättare...
- Det är han också, mumlade Burgitta. En cice- ronian och galning är han.
Folket ville rycka ned henne från trappan och de lönnligt beväpnade männen viskade oroligt till pilgrimen:
- Varsamt, varsamt! Beständigt förivrar du dig och glömmer att ha tand för tunga.
Då sköt han folket tillbaka med båda händerna, långsamt och högtidligt som hade han ordnat ett festtåg, och hela tiden upprepade han sitt halvt smekande, halvt befallande: Stilla, kavaljerer!
I detsamma lyfte Karin sitt huvud, så att han fick syn på hennes ungdom och skönhet. Han
IIELIGA BIRGII#AS PILGRI#lSFÄRD 71 bugade sig och stämman fick en smattrande ton som silverbasunerna i Peterskyrkan.
- Jag ber om tillgift om jag i min hetta för- närmat två ädla damer. Icke långt härifrån ligga en rad av uråldriga termer, där vi för några år sedan brukade uppställa de bilder, som blevo funna i jorden Det var då min glädje att sitta där inne och låta blicken följa de små lekfulla ödlorna, som ibland, när de hunno upp på sten# gudarnas glatta panna, tappade fotfästet och tum- lade tillbaka ned i gräset, som grönglittrande droppar. En enda sockel var tom. Min unga fru eller jungfru, hur jag nu får kalla er, jag skulle ännu hellre vilja se er av sten på den sockeln än jag här ser er stå så älsklig i trängseln. Där- till vore ni värdig.
Han bugade sig på nytt och begav sig ned bland folket, troget omringad av sina följeslagare, och vid vart steg svängde och vajade pilgrimskagen som en riddarkappa.
- Vem var den mannan? frågade Karin i skade- glatt trots och såg olovandes efter den bortgående Aldrig förr hade någon tilltalat henne så lätffär digt och dock så sirligt. I grunden voro hans ord ganska intetsägande, menade hon, men de dröjde kvar i luften och omvärvde henne som en värmande solstråle. Hon kände med sig själv, att hon växte i styvsinthet och olydnad och det fröjdade henne, så att ögonen skimrade.
- Mor, mor, vem var den mannen? sade hon och det var icke långtifrån att ett leende kökte hennes mun. Måhända förstår han bättre än vi 72 HE:LIGA BlRGlTrAS PlLGRl#SFiRD både människorna och Guds andra verk, därför att han älskar dem?
- Vet jag vem han var! Till att dyrka hans stengudar äro vi inte hit komna.
- och inte heller till att stundeligen förhäva oss,# insköt magister Petrus. Hur skall jag kunna böja ditt högmod, fru Brita? Du sätter dlg bland de fattiga för att ödmjuka dig, men kommer någon och bemöter dig som en tigE#erska, då springer du upp, röd i pannan, och ropar till hela världen, att du är den mäktigaste kungafränka. Ibland kallar du dig till och med en av Guds utvalda...
- Du sade det, magister.
- Till straff för ditt nyss visade högmod måste jag som din bikffader ålägga dig att vaka hela nästa natt.
Hon stirrade framför sig i tomma luften och den hetsiga färgen sjönk och steg.
- Gärna, gärna. På tåredag följer tårenatt... Mor och barn måste länge söka för att finna varann... #ag ser en budbärare från Sverige... Annu är han långt borta. På en mulåsna rider han just nu någonstädes utefter en mur, men inom mindre än en timme skall han bulta på vårt hus och i ränseln bär ban goda tidender.
Karin darrade och snodde rosenkransen om hand- loven, men hon förställde sig och nu log hon över hela ansiktet.
- Mor, mor, han kommer för att hämta mig. Och låter du mig inte fara i fröjd, så låt mig åt- minstone fritt gå kring bland förnuftiga varelser.
- För att lyftas på sadelknappen av första kvinnorövare ?
- Hellre det än ett sådant liv som du dömer mig att här framsläpa, långt från de mina.
- Har du glömt orden: ske Guds vilje?
- Gud vill alltid som du, mor, men när jag får dina gra har, kommer han nog att vilja som jag. Da, om inte förr, skall du skönja att jag är mor mins dotter.
- Magister, sade Birgitta. Det är nu ljust. Följ Karin hem och stäng henne inne på kammaren. Hela dagen skall hon fasta och intet annat få än vatten och något bröd. Slut fönsterluckan, som jag lämnade öppen, och borttag skrivtyg och böcker... men låt henne behålla riset...
Birgitta vände sig och gick in i kyrkan, där klarissornas dämpade och ljusa hymner svävade på rökelseskyarna.
Magister Petrus klappade Karin på skuldran och pekade nedåt trappan. Hon såg upp mot honom och skrattade och tog några steg. Därefter stan- nade hon.
Nu stötte han henne litet hårdare pa skuldran och pekade alltjämt nedåt trappan Då såg hon på honom återigen och skrattade och gick så fort utför de sluttande stenplattorna, att han genast blev efter. Han behöll henne dock hela tiden i sikte, medan han vandrade bakefter henne genom de trånga och svängande gatorna, där försäljnings- bodarna redan hade öppnat sina luckor och dagen begynte. Först när hon kom ut på gräsfältet, gav hon sig mer ro och böjde sig ibland för att plocka de vita blommorna, vilka dock snart åter bort- glömda föllo ur hennes händer och blevo liggande på gångstigen. Slutligen satte hon sig bredvid en getherde på en sten och tog ett av äpplena ur hans korg. Medan hon skalade frukten sporde hon om namnen på de närmsta ruinerna och för att riktigt njuta sin frihet och retas med magistern låtsades hon alldeles yr av munterhet. När hon redan åt på det tredje äpplet, hörde hon ma- gisterns lugna och värdiga steg närma sig på det rasslande gruset. Hastigt lade hon ett mynt i getherdens korg och började springa. Det var nu icke långt igen till det kardinalpalats, där hon och modern hade fått härbärge, och hon bar dörr- nyckeln med sig i kjortelsäcken. Hon skyndade förbi vakterna i portvalvet och uppför trappan och så snart hon väl hade hunnit in i rummet, låste hon dörren efter sig och sköt för regeln.
Förgäves bultade magister Petrus. Han satte sig att vänta. Han bultade länge och ihållande för andra gången - men lika fåfängt. Då gick han ned och ropade strängt uppåt fönstret, men ingen svarade honom. Knektarna skrattade åt honom och han måste stiga i väg över den gräsbevuxna gården till tjänarnas trappa.
När han kom upp på kammaren, stod Karin vid bänken, på vilken hon kastat den vanprydande hatten, och hon var sysselsatt med att lösa upp sitt hår, som föll ända till knäna.
- Flätan tyngde, så att jag fick värk, sade hon. Har du sett ett så långt hår förr, maglster?
IIF,LIGA BIRGITTAS PILGRI#SFÄRD 75
Han plockade samman böcker och skrivtyg och tog Birgittas nyss påbörjade straffbrev till påven i Avignon och allt gömde han i skåpet, som noga blev tillslutet. Därefter stängde han fönsterluckan, men en solstrimma dansade ännu från springan ocb Karin stod och kammade genom håret med fingrarna.
- Tror du, frågade hon, att pilgrimen, som talade med oss, skulle tycka om en så blekaktig hårfärg?
Han svarade henne icke utan hämtade in en kruka vatten och en skål med bröd och satte båda på bordet. Mellan dem lade han riset och litet längre bort mot bordsändan ställde han en snidad bild av den korsfäste.
- Hur kan du alltid se så glad och förnöjd ut, magister, fortsatte hon, till och med när du lägger fram riset? Så är det inte med mor?
- Varför skulle jag inte vara förnöjd, kära barn, när jag fått frid med mig själv och är lycklig i mitt kall? Så långt har min fromma matmor inte hunnit. Styvt ekvirke är inte lika lätt att tälja som mjuk gran... och hennes egha barn stå henne emot. Somliga mena, att hon är full av narrsjuka och förställning, men litet känna de henne och döma mest efter sig själva. Men högmodig är hon, det är sant, alltför högmodig att vilja förställa sig. Andra mena att hon är sjuk i själen och vankar omkring med oss som en tokig människa, men visserligen känna de henne allra minst. Iag talar nu med dig som vore du en främmande ocb inte hennes dotter och du kan ha gott av att höra på. 76 HB,LIGA BlRGlrrAS PlLGRllfSFÄRD Hälsa, just ordet hälsa, ligger mig på tungan, så ofta jag talar om den kvinnan. När hon kommer in i rummet, förefaller det mig alltid, att hon bär en korg med nyplockad frukt i famnen, så friskt doftar det om henne. Därför vet jag också gott, hur jag skall hantera henne, när hon blir häftig och vred och högfärdsandan far makten över henne. Det var Mattias, som lärde mig sättet, och han hade ett klokt huvud. Man skall inte sätta sig upp emot henne som du, Karin. Inte heller skall man kyssa på handen och kalla henne from och helig för sedan får hon en av sina sömnlösa nätter och sitter och prövar och misstror allt vad hon sagt och gjort i hela sitt liv. Hur hon under sådana nätter kan utlämna sig själv till att sakföras, det vet hennes biktfader allena... Nej, tala till henne som en man talar till en man... rättframt, enkelt, då och då gärna med ett gott skämt... sa att själens hä#sa naturligt och lugnt får verka. Det är hela hemligheten.
Karin hae'e åter blivit allvarlig och armarna sjönko trötta ned i kåpans veck.
- Lätt sak för dig, magister, att betjäna dig av den hemligheten, men jag har att lyda. Jag är ett stycke mark, som hackas och plöjes utan att någon betänker om jordmånen passar för sådden. På tåredag följer tårenatt, säger mor. När fick jag här uppleva annat? Blev någosin tåredagen till fröjdekväll? Förgråten står jag upp om morgonen och tyst sitter jag vid mina sysslor, och när aftonen kommer har jag ännu inte gråtit ut. Förr hette jag: Du vänaste stjärna på himmelen, du maj-
HRLIGA BlRGlrrAS PILGRIMSBÄRD 77 blomma lilla på min väg. Förr satt jag framför elden i salen och Egard och bror Karl och bror Birger de sutto bredvid och lekte pa strängar. Nu heter jag: Du olydiga, du styvsinta. Skola då mina unga år flyga bort som de stackars fjärilar, vilka födas på en mulen dag och jaga utefter marken och häckarna för att leta efter den solglimt, som de aldrig finna... och så blir det mörkt och de måste dö. Har du ett bjärta, magister, så tag dig an min sak och bjälp mig bort från det fängelse, där du ocb mor nu stänga mig inne!
Magister Petrus bängde nyckelknippan vid bältet och riglade upp dörren för att gå, men han gjorde det långsamt och tvekande ocb när han hade lagt handen på låsvredet blev han stående. Han vände sig om och gick några steg tillbaka mot bordet, men då han slutligen sag upp för att svara, smällde sandaler i trappan och två svenska vandrare stego, dammiga och solbrända, över tröskeln.
Det var Alvastrapriorn Petrus och Peder Skräd- dare, som nu anlände med brev från Sverige.
- Ar jag inte iFenkänd? utropade den lilla skräddaren med glittrande ögon, så snart han hun- nit vänja sig vid halvmörkret och hälsade på en gång ödmjukt och förtroligt. Tre Petrar i samma stuga, det är två för mycket för en enda fruga... Men glad är jag att se den unga frun. Alltjämt lika dejlig och sund! Signe dig, fromma barn! Och ett gott handslag, magister ! Vi ha mörka budskap.
- Mörka budskap, säger du, svarade Karin. Det anades mig, ty mor förutsade, att det skulle komma två svenska män med lyckliga tidender... Vad som är lycka för henne, det är smärta för oss andra.
Peder Skräddare öppnade ränseln och framtog två påsar med penningar och fem brev, omsorgs- fullt förseglade med snören och sigiller, samt ett större föremål, vilket invecklats i ett grönt hölje. Under tiden ställde priorn från sig staven och grep äntligen ordet efter att en stund ha övervägt med sig själv och rustat sig med sitt vanliga lugn.
IIBLIGA RIRGITTAS PILGRIIISFÄRD 79
- Nyss hemkornmen från korståget har magister Mattias, den lärde gudsvännen, nu skilts hädan. Sedan han inte längre fick sitta vid fru Birgittas bord och arbeta med henne och översätta hennes skrifter till latinet, hade han aldrig någon rätt trevnad. Han visste inte längre var han hörde hemma. Han skämtade som förr och läste i sina böcker och präntade och talade om människors självförblindelse och dårskap, men hans eldsjäl var liksom utblåst. Korståget misslyckades som fru Birgitta förutspådde. I Nöteborg inringades ko- nungen och måste gräva sig ut under jorden som en mus och simma till sina skepp, men i borgen ned höggo ryssarna sedan hela svenska besättningen. Få voro de, som blevo döpta, och kung Magnus vann intet byte åt sig och sina riddare och kan inte be- tala sin gäld till kyrkan. Bannstrålen bl* hans lön. Om allt kunde Mattias sitta och tala småleende och skakade på huvudet llksom såge han på från en annan värld, och först när han anförtrodde mig sina hälsningar till fru Birgitta, igenkände jag det gamla allvaret. Själv slöt jag hans ögon och begrov honom hos gråmunkarna i Stockholm.
- En mangkunnigare vän står oss inte ater sade magister Petrus, men Karin drog en suck av lättnad.
- Är det allt? fragade hon.
- Inte allt, kära fru. Mycket kan ske i ont som gott, när vänner och fränder bo långt skilda... Far #ag taga en klunk ur vattenkrukan, efter jag inte ser någon bägare? 80 HLLIGA BlRGl#rAS PILGRIMSPÄRD
Karin blev förlägen som ett barn, vilket i en främmandes närvaro straffas för sin olydmad, och hon torkade ivrigt med ärmen den fuktiga krukan och räckte den åt priorn, som fattade om den med båda händerna och förde den till munnen.
- Det är mors vilja att här inte skall finnas någon bägare i dag... Allt sker ju efter mors vilja... Du är törstig och trött, pnor, men innan du sätter dig ned till ro, så låt höra om dem där hemma.
- Här ligga alla fem breven. Vill du inte själv bryta dem och läsa, sa spar du mig många tunga ord ?
- Jag vagar inte, innan mor kommer.
- Så blir det da jag, som maste bringa dig budskapet, svarade priorn ocb satte sig ned pa bänken. Tillgiv att jag inte lyder din uppmaning utan först sätter mlg ocb pustar ut. Färden var lång, och vi ha inte unnat oss stor vila.
Han makade ännu en gång till sig krukan och tog ett par djupa klunkar och räckte den sedan vidare till sin följeslagare. Låt mig nu börja med herr Israel, den oförliknelige kämpen av Gudi. Hur ljungade inte hans slagsvärd genom natt- mörkret i backen vid Alvastra, och folk och riddare darrade, när han talade! Han hade varit rätte mannen att bli konung i landet, men när han kom till Riga, kände han med sig, att hans dagar voro räknade. Digerdöden rasar ännu därhemma och gårdarna stå öde, och det är som skulle den gift- fyllda luften ocksa dräpa dem, som inte blivit anstuckna av själva sjukdomen. Annu en gång för- sökte herr Israel att omgjorda sig med sitt svärd, men han hade icke längre kraft att bära det. Da tog han en tjänare till stöd under vardera armen och stapplade in i Riga domkyrka. Tjänarna måste lyfta av honom hjälmhuvan, men när han hade hunnit ett stycke pa gården, släppte han deras arm och gick fram till altaret och satte sin ring på himladrottnillgens finger. Sedan böjde han sitt huvud, så att skägget bredde sig över stalbrynjan ända till bältet, och gick tillbaka hem till sin bädd och uppgav anden. -Det var en skön död, sade magister Pctrus. Karin lutade sig över priorn och viskade: -Och nu har du ingenting mer att berätta oss!
Han sköt penningpåsarna och breven at sidan på bordet samt fattade det omvecklade föremalet ocb gav henne det.
- Karl, din broder, har blivit änkeman. Då fru Katarina Gisledotter låg på sitt yttersta, lät hon hämta sin guldkrona och bestamde att den skulle bli din arvedel.
Karin löste höljet och blottade den breda pann- ringen, som var besatt med många stenar. Hon bar den till fönsterspringan för att bättre kunna syna gåvan och da märkte hon, att en pergamentremsa var fäst vid kanten.
- Här står något skrivet, m-en bokstäverna röra sig och slingra, sa att jag ej kan tyda dem. Läs du, far.
Priorn böjde sig och stavade.
- Du vänaste, bär mig i fröjd. t. - # # i d # # s t # Elb#itt#. 82 UE:LIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD
- I fröjd? eftersade Karin och påsatte kronan för att pröva den. Den kronan passar mig gott att bära... i fröjd.
Hennes hjärta stod stilla och hon förmådde icke längre säga ett ord. Hon bara såg pa priorn.
- I sorgen ingen krona, svarade han och lyfte den av henne.
Dörren öppnades utifrån. Det var Birgitta, som kom hem.
Tårarna runno på båda hennes kinder och hon gick krokigare än annars, så att hon syntes ännu mindre till växten. Dokets snibbar hängde från tinningarna ned över bröstet, och med sin vanliga tysta brådska ocb händerna halvlyfta framför sig gick hon genast tvärsöver rummet och sköt upp fönsterluckan, så att dagsljuset fritt strömmade in. Nästa ögonblick stod hon åter vid bordet och hennes små skyndande steg voro sa mjuka, att de knappast hördes pa stengolvet. #
Hon skakade i lemmarna och med aviga handen torkade hon tårarna, som runno alltmer strida. Utan att hälsa på nagon bröt hon breven och läste dem tyst ett efter ett, men när hon kom till det sista, lät hon det ligga oöppnat.
- Tag det, Karin, och läs det i ensamhet, sade hon. Det är fran Egard, din husbonde. Men mig säger en aning, att i detta nu har han fått ro från sin längtan och blivit död. Karin tog icke brevet utan viskade helt tyst: -Mor har dräpt honom! Fast hon bara viskade, tyckte alla att hon talade
EIELIGA BIRGITTAS PILGRI!ISFÄRD 83 högt och att det halvkvävda ropet flög som en vindstöt genom huset.
Birgittas ögon blevo torra. Stödd med de knutna händerna mot bordet såg hon upp på magistern liksom i väntan att han skulle tala, men han strök Karin över pannan och sade endast:
- Du späda lilja i Saron, varför står din vinter redan när?
Karin sköt honom åt sidan.
- Med din medömkan, magister, är jag inte hulpen, men dig ålägger jag att kalla mor till ansvar inför alla domares domare. Mor talar om sitt kall, men aldrig om andras kall. Overgivna hem och nyskottade gravar ropa efter hemle, hur långt bort hon än vallfärdar.
Birgitta svarade:
- Ställ han sig vid bordsänden, magister, och spar sin rannsakning till skriftetimmen, men låt nu klokt folk rada !
Hon fattade penningpåsarna och vägde dem i handen och kände att de voro väl fulla. Slutligen löste hon snodden kring den ena och begynte räkna mynten pa bordet samt skiftade guldet och silvret · två olika högar. Därefter strök hon åter alltsam- mans tillbaka ned i påsen.
- Gott, sade hon, för den varan ha vi stort behov.
Peder Skräddare blev lang i ansiktet och begynte hosta och stamma.
- Nådiga fru, tag det inte illa upp, men... Om jag nu skall säga sanningen, så äro de där påsarna mina.
- Och vad skall Peder med så mycket pen- ningar?
- Innan jag blir alltför gammal och gra, ville jag för mina synders skull vallfärda till martyrer- nas stad...
- Och dit är du mi hunnen.
- Men fran Rom ville jag fortsätta ända till Heliga graven. Allt vad jag med traget arbete under aren sparat samman tog jag därför med mig. Nlånga darhemma önskade nog att fa skicka penningar ocksa till dig, nadiga fru, men med digerdöden har nu en sådan nöd sluppit in i landet, att ingen langre kan vårda sig om sin egendom. Därför var jag glad att ha mitt med mig i ränseln.
- Skänk det åt de fattiga, Peder. Staden är nu överfylld av sjuka och utarmade.
- Något litet kunde jag ju alltid frånrakna och lämna åt dig.
- Nej, Peder... Allt!
- Då bleve jag ju nödder att vända hem igen och pa nytt spara i åratal for att sedan åter bärja gå och gå den långa, oandliga vägen.
Hon nickade åt honom och slöt handen på det bestamda sätt som var hennes vana. Därefter tog hon båda påsarna och lämnade dem åt magister Petrus samt befallde honom att tills vidare stalla dem i skåpet. Sedan lade hon sjalv fru Gisle- dotters krona på skaphyllan och nar allt var inlåst, tog hon nyckelknippan från magistern och fäste den vid sitt eget livrep.
- Vi ha i dag blivit risade nog! sade hon slut- ligen och hangde riset tillbaka på muren samt
B3LIGA BlRGlrrAS I ILGRlUSrARD 85 begynte framsätta fat och bägare för gfisterna. Först när bordet stod färdigdukat, tillkallade hon tjänarna och gick ensam in i sin kammare.
Hon satte sig på bänken och åtdrog stramare, det knutiga rep, som hon i hemlighet hade bundit mellan båda sina knän för att plågan vid vart steg skulle påminna henne om Kristi lidande. Så snart hon hade fullgjort detta, häktade hon upp kåpan vid halsen, så att axlar och armar blevo bara. De hade icke längre samma vita hull som då hon sista gången vandrade bort från Alvastra, utan voro nu tärda och magra av vedermödor och fasta och ärriga av små brännsår. På ett år hade hon blivit äldre än tillförne på tio. Alderdomens skrynk- lor och veck började redan spinna sitt nät om hennes kropp och groparna vid nyckelbenen blevo dag för dag allt djupare, men snöret, som holl tageltröjan samman över bröstet, det var av pur- purrött silke och hade guldtofsar liksom för att ännu viska om kungablod och högmod.
Hon tog vaxljuset, som brann framför Maria- bilden, och höll det lutat, så att de heta vaxdrop- parna föllo på huden.
Endast den nedersta luckan i fönstret stod öppen och hon satt vänd från dagen med ljusskenet över kinderna. Hennes vidgade ögon stirrade i lagan, men utan ringaste darrning av smärta.
- Tacka vill jag... sade hon stilla och sam- talande som hade hon, glömsk av svedan, riktat sina ord till en förtrogen vän. Tacka vill jag... Nej, jag kan inte... inte ännu. 80 HR'LIGA P,IRGITTAS PlLGRlMSriRrJ
Hon stred icke med sig själv, hon väntade. Dröjande växte var droppe under ljuslågan liksom en hängande bisvärm småningom växer och sväller under en gren och med långa mellanrum föllo de en efter en.
- Nu kan jag tacka, sade hon lugnt och sakta utan att taga biicken frln lågan. Tacka vill jag för de mina, som fått salighetens krona, och för var tåredag, som ödmjukar och böjer mig.
Det knackade pa dörren, men hon hörde det icke utan fortsatte med samma mjuka stämma.
- Tacka vill jag för att världen går mig emot och människor förhåna mig. Tacka vill jag för att åldetdomens fulhet och krämpor börja komma och kottet vissna. Med vintertiden kommer vinterfriden.
En tung droppe, som länge samlat sig, föll nu plötsligt och rann ut i en lång strimma utefter armen, men lika orörlig satt hon utan att ett drag skiftade.
- Tacka vill jag för att mitt älskade barn trot- sar mig, så att jag blir dubbelt brinnande i min längtan till den stund, då vi skola finma varann... ty ske måste det... Nu doftar det av myrra och änglarna församla sig i mitt hus. Hur skail min trånga kammare kunna rymma så många? De lyfta av taket, de bära bort väggarna och golvet och jag nedstörtar icke i det mörka djupa, ty deras händer stödja mig. På jorden ser jag åren komma och gå likt snabba stavkarlar, som söka vilostället till aftonen, och det gror och växer i den kry,#gård i mina fäders land, där vinstocken slår rot#ag s#r mitt eget grifterum i kyrkan och till mina döda ben tränger det sakta surrandet och mumlandet från långhuset, där systrarna sitta och läsa eller sömma. Osäglig är min glädje, och ovan på regnbågen kom- mer du vandrande, allra kärälskligaste heliga jung- fru, och framför dig fly korparna.
Då hon nämnde himladrottningen, genombävades hon av en sådan glädje, att i den darrande handen lossnade ljuset från tenen och blev liggande över hennes sköte. Väckt ur sin hänryckning satte hon förfärad ljuset tillbaka på staken och genast kände hon smärta. Hon plockade bort det stelnade vaxet från brännblåsorna och kved och vaggade. Hon kunde icke längre sitta kvar på bänken utan sprang upp med handen om armbågen, och för var gång smärtan okades, upprepade hon himladrottningens namn .
Då bultade det ånyo pa dörren och hon drog upp kåpan och häktade den i halsen.
- Stig på! sade hon, men tryckte armen sa hårt hon förmådde utefter sidan för att döva den vilda svedan.
- Skriftetimmen är kommen, svarade magister Petrus och steg in.
- Du är i dag mån om att inte försitta den timmen, magister. Så vill jag ocksa skrifta, så att vi skola minnas det mången god tid. Nu ma du kaila in alla som äro här i huset, både gäster och qanare.
Magister Petrus gick bort en stund och steg och röster hördes i rummen och trapporna. När han slutligen återvände, var han följd av tjänarna och de två svenska gästerna och nagra italienska 88 HRLIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD munkar och flera unga flickor, som bodde hos Bir- gitta för att fostras i tukt till from vandel. Endast Karin kom icke. Alla ställde de sig utefter väg- garna, men Birgitta knäföll icke framför magister Petrus som hon annars brukade, utan hon satte sig på bänken mitt i rummet.
- Jag vill införa den seden i mitt hus, begynte hon, att var dag skola vi inför varandra högt och öppet tillstå våra förseelser ell#r onda tankar. Själv skall jag göra en rätt början. Nu säger jag det som är sant. Ju äldre jag blir, dess girigare slår avgrundsförsten sina klor i mitt gamla syndfulla hjärta och fyller det till b#ädden med det högmod som I sa sant dömen mig for. Och hur tigger jag ej i mina böner onn ett ödmjukt sinne! Jag ser att du rodnar över pannan, magister. Du har frid med världen, men jag, som hör änglar tala i mitt öra, jag har platt inte den friden. En sjudande kittel är jag och när jag sticker sleven därned, får jag upp ett rött och rykande hjärta, som ännu är så fullsprängt av safter, att det mest liknar en vindruvklase. Vad sägen I till det, bröder och f äder ?
- Du gör nst i att vända den frågan till oss vuxna, svarade magister Petrus med osäker röst, men låt oss först skicka ut ungdomen ur rummet.
- Skulle ungdom inte höra hur usel jag är, jag, som risar och tuktar, jag, som är samre än ungdomen, därför att jag med mitt gråa hår ännu bär med mig ungdomens högmod ! At mig skola de unga peka finger, när jag tuktar dem, och de skola ropa efter mig genom kammaren:
H13LIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD 89 tvi den gamla häxan, som predikar himmelen, men far neder till helvetet!
- I Guds moders namn!... Nådigaste fru... Väl hörde jag dig ibland förr tala så till mig i enrum, men här omkring sta halvvuxna jm#g- frur och ditt husfolk och främmande män...
- Här stå människor, som ha lättare att komma till himmelen än jag. I åna mig din hand, magister. På högra sidan av hjässan har jag en liten kula eller välvning i benet... nej, högre upp. Nu känner du den. Munkarna i Farfa sade mig, att sådana välvningar i hjässbenet hade de ofta förmärkt hos fromma änglaskadare men också hos besatta. Det kunde vara ett gott tecken men ocksa ett ont, menade de. Nog betygade magister Mattias och priorn-han som nu från fönstersmygen ser mig så förskrämd an att det var annat än djävulens villor, som uppskimrade i mina syner, men vad skall jag själv tro, da åren inte göra mig god, bönerna inte ödmjlik! Som eld brände fru Gisle- dotters krona mellan fingrarna, när jag bar den till skåpet. Högmodigt ville jag trycka den fast om mitt gråa hår som en toka för att sta hedrad som i de forna år och se mina smädare sig neder böja. Visste bara människorna hur mycket häftigare jag längtar till deras hjärtan än de till mitt! Jag behöver dem mer än de mig. En enda fiende vållar mig större pina än all er vänskap skänker mig glädje. Jag är inte det sega järn under hammaren som ni mena, och jag vet ingen så ömklig och svag. På långt håll kan jag känna en fientlig blick som ett nalstyng och utan blund ligger jag 90 r#SLlGA DlRGlrrAS PlLGRiMSFÄRD sedan på natten och grämer mig och spörjer vad ont jag gjort. Ibland när jag står i mina tankar, blir luften varm och mjuk omkring mig och då vet jag, att människorna börja tro på mitt värv och mena mig väl. En annan gång, det kan vara mitt på den solhetaste sommardag, kan jag känna män- niskornas misstro som en isande frossa. På jorden skall jag böjas. Gå dina färde med all din kärlek, magister, om du fruktar att sköta riset ! Det bär mig emot att vidröra orena ting, därför skall du tillhålla mig att förrätta de lfigsta sysslor. Förödmjuka mig i mina ovänners åsyn, så att min blygsel blir dubbelt större ! Jag är inte längre densamma som förr. Mina syner utebliva och först med den heta vaxdroppen förmår jag ännu att ibland locka fram dem. Papperet ligger vitt och tomt på mitt bord, och min själ är uttorkad.
Hon steg upp och drog tjänarna intill sig och munkarna och de unga jungfrurna. Hennes armar omfattade deras huvud och axlar liksom en fågels vingar breda sig över ungarna, och genom fönster- luckan blickade hon ut ur boet med så orörliga ögon, att de tycktes döda.
- Alla ha ni lättare att komma till himmelen än jag. Alderdomen, krämporna och båren skrämma mig inte. Jag späker mig och smärtan vållar mig ingen smärta. Jag sätter mig bland tiggarna, och trasorna och umbärandet fröjda mig. Men kommer där rikeman utan att veta vem jag är, då är det lätt ute med ödmjukheten. Det bekänner jag. Jag kan svälta som en tiggerska och ligga om natten som en tiggerska, men låta mig hanteras som en tiggerska
HFsLlGA SIRGITTAS PILGRIMSFÄRD 91 och låta andra tro, att jag verkligen är en uffattig och okunnig stackare, det mäktar jag blott sällan. Högfärden, kära barn, på den biter varken tagel- skjortan eller den heta vaxdroppen. Kan en sådan människa som jag till sist bli den hon skall, kan den sjudande grytan förvandlas till en klar källa... hur mycket lättare då för er att inga i himmelen, ni som äro mjuka och saktmodiga redan från begyn- nelsen! Hav därför ögonen pa mig och lär av mig!
- Syster och fru, svarade magister Petrus. Guds snde är över dig också när du talar ont om dig sjalv, ty vad du säger är sant. Ditt hjärta är likt ett altare med ett fromt vaxljus och en rykig fackla, och när stenar slå in dörren, tvinar ljuslagan i blåsten, men blosset flammar. De vilka äro mjuka redan från början tuktas och bli ännu ödmjukare under motgången. Med dig är det annorlunda. Ofta log jag i godmodighet, när du berättade dina syner, ty nästan alltid lade jag märke till, att änglarna, som annars kunna vara så stränga, helst tilltalade dig blitt och älskligt, ja, ibland rosade de dig. De veta liksom jag hur du skall göras foglig. Hårda ord och olyckor förhärda dig och du plågar och späker dig förgäves. Där tarvas andra ting för att du skall mogna för himmelen.
Hennes ögon vaknade och riktades genom- trängande och frågande på magistern, men han stod kvar längst borta vid fönstersmygen och sva- rade helt stilla:
- Du behöver medgångens klara, fulla som- marsol.
Var morgon vandrade Birgitta genom gatorna med sin dotter och magister Petrus för att bedja i kyrkorna. Tysta tummade de sina rosenkransar, men bakom dem lyftes kmltna händer och många kardinaler vände sig bort utan att vidröra den röda hatten eller höja fingrarna till välsignelse.
En afton, när tjänarna hade dukat bordet och redan länge flyttat grytorna fram och ater i spisen för att maten icke skulle bliva vidbränd, hörde de palatsets port häftigt ryckas igen med tungt dunder. Med sönderrivna kläder och höljd av gat- smuts kom Birgitta i trappan, men när magister Petrus ville stödja henne, sköt hon lugnt undan hans arm.
- Gud har räddat osS, sade hon. Låt oss till tack alla församlas och sjunga Ave Maris Stella och sedan till en åminnelse allt framgent var afton styrka oss med den ljuvliga sången. Toner, toner vill jag höra, magister ! Finge jag inte dagligen borta.
Hon ställde sig vid bordsändan som korista och de andra ordnade sig på sidorna mittemot var
HRLIGA BIRGITTAS PILGRI#ISFÄRD 93 andra med föresångerskorna främst. Birgitta tog upp sången med svag och nästan blyg men klar stämma. Hennes kinder bade fatt rosor ocb så ung och vän och trygg hade hon icke på länge synts de sina. Den folkhop, som förföljt henne genom gatorna, kastade under tiden stenar genom de öppna fönstren och den största blev liggande mitt framför bordet, men hon rörde sig icke från stället. Langa stunder överröstades sangen av fol- kets ropande, och en dominikanermunk utdelade brinnande facklor och uppmanade den vilda hopen att innebränna den svenska trollpackan.
Lika högtidligt fast dämpat ljöd dock sången som de belägrades svar: »Ave, Maris Stella, Dei mater alma Atque semper virgo, Felix coeli porta.»
Da sangen var slut, gav Birgitta ett tecken att alla slculle sätta sig till bords och lugnt begynna aftonvarden, men magister Petrus, som satt henne närmast, viskade:
- Ditt glättiga mod förundrar mig långt mindre än du själv tror. Hopen visste gott vem du var. Ingen kallade dig tiggarkvinna. Rom börjar att känna dig. Kungafränka fick du heta och en kätterska, som skriver straffbrev till paven ocb biskoparna. Sådant vallar dig ingen hjärteangest, Brita-mor.
Hon flammade upp ett ögonblick, men rodmaden gled över i ett djupt och nästan ystert leende: 94 Hl:LIGA BIRGITTA9 PILGRIIISFÄRD
- Magister, svarade hon lika lågmält. Törhända är det medgången som m# begynner.
Steken var redan skiftad och spisad, da tjänaren, som kom med soppskålen, måste vika åt sidan i dörren för en objuden och oväntad gäst. Det var husets uppsyningsman. Mager och lång med svartkrusigt har och fagelnäsa ställde han sig fram- för bordet, och sedan han bugat sig och med båda bänderna fattat stöd om käppknappen, yttrade han avmätt och värdigt:
- Min goda fru. Ni borde oftare betänka, att fältet här utanför är en avrättsplats. Där borta kan ni själv se den stenfot, på vilken det annu ligger kol och aska och där mången arm syndare fått kvitta sina räkenskaper med denna världens mäktiga. Förvisso, jorden är inte hmmmelriXet, men ni kan inte göra människorna bättre än Gud har skapat dem. Ni befaller påven att återvända till Rom och liknar honom vid Judas och Lucifer och kallar himladrottningen: kära svärmoder. Ni går till baronerna och biskoparna och värmer upp dem med helvetet, i vars gångar och skrymslen ni måste vara synnerligen bevandrad. Ni talar om en osynlig kyrka, uppretar de fattiga mot de rika och undandöljer i era rum kringstrykande fraticeller. Hans härlighet kardinalen, påvens egen herr bro der, som har makten över detta palats, lät redan för en tid sedan höviskt och vänligt bedja er att upp- söka en annan bostad, helst som han själv hade behov av rummen. lag såg er gråtande gå på gatorna från härbärge till härbärge och mitt hjärta rördes, så att jag skrev och utverkade ändring
Hl}:LIGA BIRGITTAS PlLGR11§5rÄRD 95
Uppsyningsmannen såg ned på käppen och lät den snurra mellan fingrarna.
Sedan dess hava tiderna förändrats, min goda fru. Mängden börjar åter ropa eMer sin tribun Cola di Rienzi och de ängslade baronerna ha inte längre råd att låta sitt folk göra spridd vakttjänst i staden. För i natt vill jag låta Orsinis knektar driva undan packet, men sedan får ni söka er ett nytt hem eller ocksa flytta ut på gatan under bar himmel.
- Dröj, min vän! ropade Birgith till uppsy- ningsmannen, som svängde käppen i en båge och vände sig för att gå. Spar dig mödan att kalla Orsinis knektar, ty utan Guds vilja skall inte ett hår krökas på mitt huvud.
Medan hon ännu uttalade de orden, begynte det åska och störtregna. Med slocknande facklor och neddragna hattar spridde sig folket åt alla sidor över fältet. Uppsyningsmannen började frysa, fast luften var kvav. Han såg än mot fönstret och än mot Birgitta, som drog ett brev ur barmen och iade det framför sig med handen på det brutna sigillet.
- En romersk väninna har i dag tillskrivit mig ocb erbjudit mig sitt bus, som vi kunna se härifrån på andra sidan Campo de' Fiori. I sanning, ma- gister, medgangen begynner, innan iag känner mig värdig att möta den.
Regnet saktade av, men åskan fortfor att mullra och ute i staden klämtade en ensam klocka i Sankt Peter. Plötsligt ringlade en så ljus blixt mellan skyarna, att hela fältet blev synligt och när o6 }tBSLlGA BIRGITTAS PILGRIM9FÄRD dundret rullade bort, hade den ensamma klockan tystnat.
- Kristus hjälpe mig! stammade uppsynings- mannen, slappte sin käpp och tog ater upp den fran golvet och gick till dörren, men där stannade ha# och stirTade pa Birgitta. Ljungelden slog ned i Petersklockan !
- Det betyder att Lucifer ramlade från sin tron, svarade honom Birgitta. Inom fyra dagar skall paven Klemens ligga död i Avignon, begråten av sina kvinnor och spelmän. Rättfardige domare, om mitt ord är din ingivelse, låt det bliva hört, och nedlägg dina fiender!
HBSLIGA BIRGITTAS PILGRIMSFARD 97
Ännu någon tid stannade svenskarna i kardinal- palatset, men uppsyningsmannen fortsatte att klaga och hota. Tidigt en morgon begynte de därför slut- ligen flyttningen och voro Birgittas tillhörigheter icke fler än att det mesta kunde lastas pa tre åsnor. Kalk, paten och krucifix buros av magister Petrus, böckerna hopsamlade Karin i sitt förkläde och själv tog Birgitta en liten trätavla, på vars förgyllda grund Simone Martini hade målat en bild av himladrottningen.
- Den heliga familjen drager astad till Egypti land ! mumlade uppsyningsmannen efter dem från fönstret.
Före alla andra skyndade Karin sig in i det nya hemmets skuggiga trädgård och lade ifrån sig böckerna på ett stenbord. Hon aktade icke stort på de stympade kapitäler och stengudar, som bäd- dade i murgröna lågo uppradade på bada sidor om sandgången, men hon ,smakade på springbrun- nens kalla vatten och satte sig ned vid bikupan för att betrakta de små flitiga djuren, vilka med solglittrande vingar flögo ut och in. Det för- undrade henne, att modern icke genast följde henne till trädgården, men vuxen i folkungafejdens storm- tider tänkte Birgitta i förstone på helt andra ting. Hon sag uppat husets vägg, som med sina fem pelare och sina breda stenblock tycktes kunna trotsa både tid och människor. Hon undersökte den järnbeslagna och tunga ekporten och när hon slutligen med en krigares sakförstånd överblickade trädgårdens skyttetorn och tandade mur och i allt bekräftade, att den nya bostaden närmast liknade en fästning, bredde sig trygghet över hela hennes
Sedan gick hon uppför den smala stentrappan till övre stockverket och bestämde, att den mittersta kammaren skulle vara samlingssal, men det ena rummet vid sidan gav hon åt Karin och det andra utvalde hon at sig själv. Där lät hon inbära en bänk och ett bord och i hörnet fäste hon den lilla bilden av himladrottningen, men hon tillät icke, att man inlade några dynor eller bäddkläder.
Alla tre rummen voro små, med släta vita väg- gar, men bjälkarna i taket voro snidade och färg- lagda och tjänstefolket menade, att deras matmor icke hade bott präktigare sedan de förödmjukelsens dagar, då hon utskrattad av hovmännen gästade kung Magnus i Arboga.
På förmiddagen gick bon ned bland tjänarna, vatten. Hon stannade så nära invid väggen i trap- pans halvskumma krök, att hon icke såg ut som en kroppslig varelse utan som någon av de andras skugga
En gubbe steg in i porten med nakna bruna armar och en cittra pa ryggen. Hans skjorta var alltigenom hopsömmad av otaliga små skinnlappar och dagern från porten genomskimrade bans skägg och vita hängande hår.
- Min hälsning, flitiga kvinnor! begynte han. Bor här den mäktiga fru Birgitta, som avsätter konungar i eget land och hotar påven med snar död, om han inte lyder henne och flyttar till Rom?
- Hon bor här, svarade Birgitta och nedsatte ämbaret.
Först nu märkte den gamle, att skuggan i trap- pans krök hade kött och blod, och han betraktade henne en stund forskande Därefter fortsatte han:
- Då är det du, som är fru Birgitta, ty de andra arbeta tungt och för nöd skull men du arbetar för ro skull. Och så ser jag, att ett purpur snöre med guldtofs hänger fram mellan dina kläder.
- Du har rätt, iag är en fåfänglig människa, sade Birgitta och stoppade in silkessnöret vid halsen.
Aldringen tog cittran från ryggen.
- Ack, fru Birgitta! Sedan två år har jag uppe- hållit mig hos fraticellernas förbjudna och för- följda brödraskap bland bergen. Där mötte jag mången barfotaman, som hade guldring på tummen för att visa #tt han fordom varit förste. Och var- för bär jag själv min cittra, menar du, jag som inte längre har stämma att sjunga utan bara kan viska? Jag bär den av högmod för att påminna mig, att jag en gång hette Vandrande Tomas och allestädes blev hedrad med vivatrop och bräddade remmare.
- Är do Vandrande Tomas, då skall du till tack för vårt första möte stanna i mitt hus, sa att jag kan gömma dig för dina förföljare. Minns du den natten bland de pestsjuka i Milano, då jag stod trött och husvill?
- Mitt minne har blivit svagt, ädlaste fru. Jag vet bara, att en natt i Milano följde jag några pilgrimer till härbärget och sjöng för dem under vägen. Till lön fick jag inte bara mun vanliga slant, utan tiggarpåsen, som jag bar på höften och som jag inför madonnan uteslutande helgat åt min sjuka syster, blev fylld ända till kanten. När jag sedan satt i härbärget hos de dansande munkarna och nunnorna, steg högfärden mig åt huvudet samman med vinet, och jag tömde hela påsen pa bordet och bjöd över lag. När jag då skulle höja den forsta bägaren, föll jag om på bänken och blev död. Jag nedsteg i skärselden och såg dödsriket. Gångarna voro där så smala och låga, att de döda icke kunde resa sig eller sträcka ut sig på marken. Vi sutto så tätt packade, att vi icke heller kunde lyfta armarna åt sidorna och strupe och tunga voro förvissnade, sa att vi varken kunde tala eller kvida, endast grubbla på det förflutna utan hopp att någonsin fa sömn. Ovan oss låg jordmassan till kanske en mil#s höjd med förfärande tyngd, ty gångarnas flata tak stödde sig på våra egna hjässor. Det enda, som lyste genom natten likt stillastående gnistor, var hagkomsten av jordelivets minsta handlingar och
HE#LIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD 101 tankar allt från det vi varit små och jag förstod, att jag blivit nedslungad till det rum, som var avsett för de högmodiga. -Och ml kommer du för atl varna?
- För att varna och för att själv lära, ifall du vet något om ödmjukheten. Allra mest kommer jag dock för att i ditt hus få själafrid och bli gömd undan mina förföljare och bålet, ty intet fruktar jag såsom dödsriket... Orörlig satt jag i fasans hemvist, men slutligen kände jag en vind- pust, som kom med obeskrivlig lisa, och när jag slog upp ögonen, sag jag två klostersystrar, som ömt vårdade mig. Jag hade blivit alldeles vithårig och beräknade då, att mitt kval varat i åttio eller nittio ar, men de sade mig, att jag endast hade varit död en timme. -Och alltjämt bär du din cittra?
- Liksom du din guldtofs vid tröjan... Men min syster är inte längre i livet och ml vill jag lära dig att taga steget fullt ut.
Han ställde ifrån sig åttran, liksom om han redan kände sig hemma och gick inåt trädgården.
- Jag spisar sällan och sover helst på hket under stjärnorna och jag blir dig en billig tjänare. Anställ mig som trädgårdsmästare. Här fattas syn- barligen varken frukter eller örter, men det som du framför allt annat dagligen borde beskåda, det felar ännu.
Han fattade spaden, som stod lutad mot den närmaste cypressen, och började genast gräva. Jord och stenar kastades åt sidan och snart stod han 102 HBLIG BlRGlTrAS PILGRIMSF/#RD ända till midjan i den öppnade gropen. När kvin- norna stego ned ur trappan för att se på hans arbete, märkte de, att han uppskottade en grav.
Det hade nu bhvit full sommar och en het augustidag, när Birgitta satt till bords, med hela sitt hus, befallde hon efter vana magister Petrus att läsa högt ur bibeln. Luckorna voro halvt till- syutna för solen, och under hela måltiden hördes avlägset sorl av röster och klockan ringde på Kapitolium
Det var gott om rätter och det fanns vin i bägarna, ty fast Birgitta själv spisade litet, höll hon icke på någon överdriven torftighet vid mål- tiderna. Samma förnöjsamhet som alltid upplyste ocksa magisterns smala ansikte. Han satt mitt emot henne vid andra bordsändan och på vardera sidan hade han de yngre kapellanerna Gudmar och Magnus, som långa och magra stirrade i tenn- tallriken. Priorn från Alvastra rynkade de svarta sammanvuxna ögonbrynen och blåste upp läpparna och tycktes mitt under läsningen grubbla på klost rets makt och Birgittas storhet. Peder Skräddare riktade alltemellanåt sina stålblanka och glittrande ögon mot skbpet, där hans tva penningepåsar lågo väl förvarade, och fru Francesca Papazuri, palatsets gäsffria ägarinna, som i dag var inbjuden, hjälpte oupphörligt den tafatta svenska hantverkaren att fylla bägaren. Hon var yppig och redan något till åren kommen med håret benat över den mar- morvita pannan. Så ofta magistern började en ny mening, nickade hon åt honom väntansfullt små- leende, men när han kom till meningens sista ord, nickade hon åt Birgitta.
Karin, som hade sin plats bland de orörliga unga jungfrurna, såg försiktigt bort mot magistern för att gissa, om han icke snart skulle ha läst ut kapitlet, men långsamt vandrade läsningen framåt från rad till rad. Det föreföll henne till och med i hennes otålighet, att han läste ännu långsammare än annars. Hon tyckte, att raderna liknade en utförstrappa och att han stannade på vart steg för att noga mäta stenplattan pa både längden och tvären, innan han vågade taga ännu ett steg. Hon ville vara lydig och undergiven och höra på, men bäst det var, lyddes hon igen till klockringningen och de avlägsna rösterna. När hon så fick höra hornstötar och pukslag, var det nära att hon hade glömt sig och ropat till. Hon tryckte i första ivern fingrarna mot bordskanten för att resa sig, men hon betänkte sig och knep dem i stället ännu hårdare fast för att halla sig kvar nere på bänken. Hon såg, att priorn och kapellanerna och skräd- daren sutto liksom döva för varje ljud utifrån staden. Endast Vandrande Tomas viskade med sina grannar Han satt snett emot henne mellan de bada italienska munkarna, men alldeles gömd under sitt hängande har, så att han liknade en vit moln- tapp, och hon undrade vad han hade att säga.
Nu kom bullret närmare och föll sönder i spridda och bestämda ljud. Det lät som hade oräkneliga träklubbor hamrat i ta*t på marken. Hon forstod, att det var en avdelning knektar, som tågade upp till Kapitolium, och hon visste, att Cola di Rienzi, 104 IIR#LIGA r#lRGlTTAS PILGRIMSFÄRD folktribunen, nu red in i Rom vid den pavliga legatens sida.
Söndagen förut, när hon gick till mässan i Ara- coeli, hade hon hört vitkladda kvinnor inöva häls ningssången, och de hade liknat honom vid ett olympiskt sändebud, som kom att återväcka forn- tidens ädlaste skuggor. När hon tänkte på de unga sångerskornas skönhet och glädje, glömde hon all- deles att lyssna på magistern.
Då knackade Birgitta i bordet och plötsligt rik- tades allas ögon mot Karin för att lika hastigt åter sänka sig-och där satt hon med sin skam och sin blodröda panna
Magisterns latinska ord blandade sitt rassel med vapenklirret, men efter var mening hejdade han sig och översatte allt ordagrant för det svenska husfolket, som stod utefter väggarna eller gick och kom med fat och skålar.
- Amen ! sade han äntligen och lade ihop boken.
Alla reste sig för att läsa bordsbönen, men då Birgitta icke steg upp, måste de åter sätta sig ned. Lutad mot armbågen höll hon handen över ögonen.
Priorn blåste upp läpparna, makade otåligt på bänken, klapprade med sandalerna mot golvet och flyttade på bägarna.
Birgitta lyfte huvudet och slungade några ord rätt ut över bordet.
- Folktribunen är en ciceronian!
Vandrande Tomas störtade upp med knutna
- Skäras inte alla mantlar efter din rygg, strax gläntar du pa helvetet. Vill du då hellre aff ogär- ningsmannen Monreale, det rödskägget, skall brandskatta landet, därför att han efter veckans plundringar var söndag skänker tiondet till kyr- korna? Rycker folktribunen till sig makten, kom- mer han att stifta goda lagar... Jag råkade honom bland bergen, när han var flykting. Guldtofsar bar han under kläderna som du och syner hade han som du och samtalade än med himladrottningen, än med hedningarna i Orcus... Hör nu där ute! Det är inte längre knektar, som tåga fram... Det är springande och förskrämda steg. Oppnade du luckorna, skulle du se hela fältet översvämmat av gula rockar. Det är judarna, som smyga sig fram till att hälsa folktribunen, ty nu veta de, att de inte längre skola förföljas. Också jag vågar nu gå ut på gatorna, ty intet bal skall tändas i Rom, men kyrkorna skola darra.
- Håll dig stilla, skälm! dundrade priorn och for upp från bänken. Tjänstefolket berättar, att du är en magus och sysslar med de hemliga lärorna, och vår husmor är alltför god, som står vid sitt ord och skänker dig ett gömsle... Hör du inte hur det börjar ringa langt borta, nästan som ute på landet, på Campagnan... Det låter som tunga, släpande barfotasteg och träkors, som stöta mot kyrkgolvet. Den klockan känner jag väl. Det är Lateranen. Annu står Petri stol fast och säker.
Vandrande Tomas gick till fönstret och tryckte örat mot luckan.
- Varen blott alla riktigt tysta. Jag kan höra 106 IrLLlGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD ännu en klocka, men högt uppifrån, liksom ur luften Det är Aracoeli. Det är min klocka. Ingen klocka i hela världen ringer som hon. Bara för att lyssna kan jag stå timmar nedanfdr kyrk- trappan... den breda och andlösa himmelstrappan, byggd för folket, för de oräkneliga, som bo femtio i ett hus och som vart år få allt flera barn. Akta dig för den klockan, prior, hon hänger nfira Kapi- tolium !
- Mycket skulle jag irra mig, sade Birgitta, efter att en stund ha hört på klockorna, om jag inte talat med folktribunen också jag. Det var den morgonen vid Sankt Laurentius in Panisperna, då en pilgrim så överlagset lät mig förstå, att han visste mer om världen än jag. En aning sade mig genast att det var folktribunen, fast
Karin spratt upp och med henne reste sig alla de andra. De ställde sig i ring om Birgitta och hon fortsatte:
- Han talade fagert och övermodigt... för att dalja darrningen. Hans stig är inte rak som var. Beständigt står han vid ett vägskäl och vill ga båda vägarna på en gång. Lat mig vara en bland er! säger han till folket, men när de fortryckta stackarna vilja gripa fatt i honom, står han redan bland stengudarna uppe på Kapitolium. Bliv vår! säga stengudarna, men utan att svara går han bort till eremiterna och stammar: fåfänglighet!
Vandrande Tomas vände sig med hotfulla ögon.
- Skall någonsin en människa kunna bära pur- purn i sanning och dygd, då är det han.
- Lat oss därfdr vänta, Tomas, och se tiden an och lära av det, som kommer att ske. Purpurn är smittad med spetälska.
- Men så tro mig dock, fru Birgitta...
- Bordsbonen! svarade hon kort samt reste sig och klappade två slag i händerna.
När bönen var läst, skyndade Vandrande Tomas upp på taket för att åse intåget och de båda italienska munkarna och fru Francesca följde ho- nom.
- Ni män där, ni äro så kunniga och färdiga i allt, sade Birgitta och borjade duka av, och det förundrar mig inte, att ni också kunna tyda klock- språket. Det gör mig alltid glad att höra er. Men nu är måltiden slut... och jag kan inte fördölja, att det också är slut med pengarna. Vi fa börja tänka på att sälja av våra tillhörigheter, men i dag lär all handel ligga nere... Karin, varför står du vid dörren?
- Jag tänkte bedja dig, mor, att få fölia de andra upp på taket.
- Bed hellre av den, som mer förmår än jag, att du undfår lydnadens anda. Mina fattiga vänh nere vid porten för att som vanligt få kvarlevorna efter måltiden.
- Men vi ha ju själva ingen annan spis i huset, mor, och penningarna äro förbrukade.
- Därom får morgondagen sköta, tag du krukan, så tar jag tennskålen !
De följdes åt ned i förstugan och när Karin med armbågen makade upp porten1 hörde hon modern säga: 108 HFLIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD -Var äro mina tiggare? Trappan var tom.
Magister Petrus, som också hade gått att be- skåda intaget, svarade uppe från taket:
- Dina tiggare springa i dag kring folktri- bunen De lama dansa, de stumma ropa och över dem alla regnar det penningar av purt silver.. På den sidan om huset, där ni stå, är ju ingen utsikt, men här uppe se vi allt. Folktribunen rider barhuvad och i mantel som en vålnad fran Pala tinens mullhögar.
Karin höll ännu krukan, men när hon skulle lyssna på magister Petrus, stötte hon den mot dörr- trät, så att handtaget sprang sönder.
- Mor snälla, bad hon, vredgas inte Jag har de sista dagarna varit sjuk och svag, ty det är giftiga dunster i hlften. Hälsan skulle snart komma åter om jag bara för någon tid finge resa dit hem . . . Jag vill hem, mor !
- Pröva dig ännu ett halvår. En ting vill jag säga dig, evad du sedan väljer i livet låt din väg bli rakl
Mor och dotter återvände tysta.
Birgitta framtog sina skrivdon och då hon där- vid öppnade skåpet, stannade Karin bredvid henne för att se pa fru Gisledotters krona.
- Det blir kronan, som vi få sälja först, sade Birgitta.
- Hellre något annat, mor. Anskönt jag aldrig får bära henne ute bland människorna, ma jag ibland få taga den på i min kammare efter jag är av kungasläkt?
- lag vet, Karin, att du fått den kronan kär, men en långt oförgängligare skall du vinna. Tag nu fru Gisledotters krona med in till dig, och när ditt hjärta manar dig att lyda, lämna henne då till magister Petrus och bed honom gå till guld- smeden.
Karin tog kronan i handen och Birgitta slöt dorren efter sig och satte sig vid bordet. Hon doppade hägerpennan, men strök med fjädern över papperet utan att skriva.
- Mitt stackars älskade barn, mumlade hon, hur svider inte det unga hjärtat!
Timme efter timme stojade jublet kring gator och torg och mot natten tändes så många lyseldar på kullarna att hela Rom tycktes brinna.
Då kom Peder Skräddare och ställde sig hos Karin vid fönstret. Några halvt förvissnade viol blommor hängde på hans krage, men han bar ränseln på ryggen och dricksflaska bunden vid liv repet.
- Vi måste sälja kronan, sade Karin och lekte med den som med en docka.
- Kära väna, svarade Peder Skräddare, då kom- mer jag vid rätta laget. Nu måste jag tala med mor Brita. Jag vet, att hennes penningar äro slut, och jag har i dag sett så mycket silver regna över gatstenarna att jag känner leda. Det ar på tiden att priorn och jag nu bjuda ett gott farväl och åter börja vandra.
Karin gick bort och gläntade varsamt pa dorren till Birgittas kammare. Dar inne rådde halvmörker och endast hänglampan framför Mariabilden spred IIO HRLIGA FIRGITTAS PILGRI#ISFÄRD ett svagt ljus. Uttröttad hade Birgitta lagt sig till en timmes sömn på själva bordet och hon vilade alldeles rak och orörlig. Karin sköt sakta igen dörren. -Mor sover.
Peder Skräddare stod och tummade och räk- nade på pilgrimshattens snäckor. Slutligen sade .......
- Hälsa då mor, när hon vaknar, att jag tackar för undfägnaden och för att jag fått se och höra henne. Mina båda penningepåsar må hon behålla för sig och sina fattiga. Jag vankar nu åstad hemat Sverige med tom ränsel utan att fa trampa Det heliga landet, men när jag nästa gång har spart ihop två nya väl fyllda påsar, då kommer jag igen och då skall mor, för att gälda sin skuld, också själv följa mig ända till Jerusalems stad. Kära väna, säg henne allt det från gamle Peder Skräddare.
Var midnatt väcktes alla i Birgittas hus för att hålla en stunds andakt och de sömniga, som blevo efter, mötte hennes hukade skepnad i trappan, där hon kom med vaxljuset snett i handen och riset under armen för att ruska dem vakna och straffa dem. Klockan fyra på morgonen stego de ater ur bädden till att två sig och kläda sig, och dagen begynte.
Karin fick inte längre följa de andra i kyrkorna, ty flera av de mäktiga herrarna hade redan försökt att bortröva henne, och hela den långa morgonen satt hon ensam i trädgården bredvid bikuporna med det uppslagna legendariet på knät. När hon då stirrade på de änglar eller fromma män och kvinnor, som i guld och himmelsblått voro målade pa pergamentsblade4 började hon ofta drömma sin moders drömmar och hörde lövsuset kring det ännu obyggda klostret vid Vadstenaviken. Likväl var det med en glad handt.ryckning hon hälsade magister Petrus, när han äntligen kom hem och lade Aesopus' fabler över legendariet och började undervisa henne i latinet. 112 HBLIGA BlRGlrrAS PILGRIMSFARD
Så snart han hade slutat därmed, satte sig de andra jungfrurna hos Karin på bänken och nu övade han dem i de hymner, som han själv hade präntat. Medan morgonens gula himmel sken in under cy- presserna, fyllde de ungas röster luften med sakta jubel. Sjöngo de riktigt klart och vackert, hände det sedan understumdom att han läste någon av Birgittas sista uppenbarelser ur minnet, och då syntes dem, att törnbuskarnas rosor öppnade sig för att lyssna och att cypresserna icke vågade susa.
Borterst i trädgården, där sällan någon trängde lade under tiden Vandrande Tomas i en grotta som befann sig under tornet. Han hade byggt upp en spis av några stenar och i en blyflaska till- redde han fru Birgittas bläck av galläpple, gummi och vin Ormskinn och benknotor och fågelskallar hängde i välvningen över honom och hade han väl förvissat sig, att ingen skulle stora honom, lyfte han snart blyflaskan åt sidan och saffe i stället en kokande panna på elden. Runtomkring härden ritade han ett pentagram i sanden med en kolad trästicka från ett kättarbål och lade i pannan tre nypor rödaktig mylla, som han en föregående natt hade hämtat i närheten av DomYtiernas grav- ställe, där mörkret genljöd av demonernas och de fördömdas skrik. Sedan tvådde han sig i den hemliga brygden för att vinna andarnas hjälp till förlängt jordeliv. rör en stund vek hans döds- fruktan, så att han åter kunde uppsöka människor, och han gick bort och satte sig med de andra
HBLIGA BlRGlTrAS PILGRIMSFARD 113 kring magistern. Knappt varannan dag smakade han någon föda och han sade, att hungern var en fröjd mot den plåga han hade utstått i dödsriket. Han satt mellan de unga som en skepnad av för- gängelsen, men under vilotimmarna berättade han med sin viskande röst om folktribunen. Karins ögon lyste, ty aldrig förr hade hon hört om en sällsammare hjälte, och hon längtade efter honom och fmktade honom och talade ont om honom utan att mena det.
Då hände det ibland, när Vandrande Tomas blev alltför spraksam, att nagra harda knackningar hordes uppe från huset och genast kastade alla sin sömnad, ty de kommo ihåg, att de hade för- suttit tiden och att de var dag före måltiden skulle hjälpa Birgitta att bespisa tolv fattiga nere · gårdsrummet.
En morgon när Karin satt i sin ensamhet och läste i Vit#e patrum, väcktes hon ur sina tankar av klämtslag fran Kapitolium. Hon hörde utanför trädgårdsmuren några getherdar berätta, att det var folktribunen, som lät halshugga Monreale, men att baronerna nog skulle hämnas den rövarens död, ty han hade varit dem en tapper hjälpare.
Hon släckte genast lampan, skrämd av det oro- liga ljusskenet på trädstammarna, och da det sista klämtslaget ljöd satt hon i djupa mörkret.
Tidigare än annars kommo dock männen till- baha från kyrkorna. Men inbunden och beklämd började magistern undervisningstimmarna och nämnde icke med ett ord det skedda. Till och i d # # 5 t # h#_ B# 114 I#E:LIGA PlRGlrrAS PILGRI#ISFÄRD med Vandrande 1omas var fåordig och tankspridd och icke heller under de följande dagarna bröt han sin tystnad. Det blev liksom en överenskom- melse mellan alla i buset, att ingen längre skulle tala om världen därutanför utan avvakta och ninta. De båda italienska munkarna gingo sina färde utan att återvända, inga fromma praster eller guds- vänner klappade längre på porten och till och med tiggarna blevo för var morgon allt färre. Det var som hade det nyuppståndna Rom, vilket under fackelbelysta skönhetsfester tömde vinbägaren mel lan bekransade stengudar, i sin tur också glömt det stängda huset. Alltemellanat tog Birgitta hem- ligt magister Petrus avsides och utvalde en eller annan sak bland bohaget, vilken han gick bort och försalde, och de tysta rummen blevo allt tom- mare och ödsligare.
Karin och Birgitta tävlade om att förrätta de lägsta sysslorna, och de gingo med hinkar och ämbaren liksom tjänarna. Da hände det en gang vid middagstiden, när Karin skulle duka för de tre fattiga stackare, som fortfarande brukade infinna sig, att Birgitta tog skålen ur hennes händer och sade:
- Folktribunen håller i afton en av sina fester på Kapitolium och han har låtit inbjuda stadens förnämligare damer, både de infödda och de främ- mande Till manga av de högst uppsatta har ban skickat särskild kallelse... men inte till oss. Ma- hända vet han, att vi bo hos hans fiender i Orsinis kvarter. Snart glömmer man helt bort, att vi längre finnas till. Därför skall du ga på den festen, Karin. Själv är jag för skröplig och grå och facklor och skratt göra mig tung till sinnes och ensam i hjärtat.
Karin förskräcktes. Ofta hade hon längtat efter att få träda ut bland människor, att få till- talas av unga ridderliga män och som kungafränka sitta smyckad och hedrad, men nu märkte hon, hur hon sig själv ovetande hade förvandlats och vuxit in i den stillhet, där hennes dagar hade gått. När den åtrådda glädjen väl bjöds henne som en gåva, fyllde den henne med angest.
- Mor snälla, bad hon, slipper jag att gå!
- Om du inte på nytt vänjer dig vid skick och sed på de mäktigas gästabud, hur förlägen skall du inte då sta, när du lämnat mig och rest hem! Kom med och låt oss öppna klädkistan!
De gingo in till Karin och öppnade kistan och synade det som var kvar av den forna härligheten
Den grona helgdagskjorteln låg där ännu osåld, men det var mycket att stoppa och laga och de unga flickorna maste komma med nål och silke. Då och da avbröts arbetet för de bestämda andakts- timmarna, men vid måltiden förtärde Karin ingen ting annat än litet vattenblandat vin och ju närmare det led mot kvällen, dess ängsligare bultade hjärtat. Slutligen låg kjorteln så färdig att hon kunde trä den över sig, och händer, som darrade av iver, hjälpte henne att fläta band i håret och påsätta fru Gisledotters krona. Än blev den fäst för djupt ned i pannan och än för högt på hjässan och flickorna voro så förtjusta inför den ovanliga synen och glammade och tisslade, så att Birgitta måste tysta dem. Hon tog själv och satte kronan som l 16 H#LIGA slRGIrrAS PILGRIMSFÄRD den shllle och gick ett varv omkring dottern för att noga se efter, att allt var riktigt. Så märkte hon att sömmen på höften hade gatt upp. Hon stack handen under fodret och vände tyget och grep fast i silket och våden och sömmade och slog knutar, andlös och brådskande som hade hon klätt en brud.
Sedan började hon åter granska dottern och ställde sig framför henne.
- Jag tycker inte rätt väl om dina ögon, Karin. Du har inte din fagra dag.
Hon fuktade en linneduk vid vattenkrukan och baddade på ögonen och torkade dem sedan för- siktigt och sakkunnigt med ylle.
- Nu är det bättre och man kan se att du är en kungafränka.
- Mor snälla, bad Karin ännu en gang och föll på knä med händerna knäppta, låt mig slippa att gå!
- Nej, gå skall du! svarade Birgitta och reste henne upp samt förde henne vid handen ut i dag- ligstugan, så stolt som hade hon ännu en gång lett drottning Blanka och haft alla hennes hovfruntim- mer till följe.
- Kvinna och mor... viskade rnagister Petrus, som väntade vid matbordet. Det förnekar sig aldrig !
- Se nu glad ut, barn, sade Birgitta och läm- nade henne i magisterns vård, men håll ögonen sänkta och tilltalar dig någon man, så svara alltid bara nej eller ja!
Hr#LIGA slRGIrrAs PILGRI#SFÄRD II7
Karin och magistern begåvo sig åstad till porten och där steg hon till häst, omgiven av fem fackel- svenner och tio spjutbärande män, som för Bir- gittas sista silverbägare blivit lejda till vakt. På vardera sidan om hästen gingo två tärnor och bakom följde magistern.
Men uppe i fönstret låg Birgitta och stolt och förnöjt såg hon länge, länge efter sin dotter, som red till gille.
Det blev en långsam färd genom gatorna, och nyfikna kvällsvandrare trängde sig fram kring den lilla skaran, men spjutspetsarna höllo dem till- baka. Så snart Karin hade ridit in pa borggården framtör Kapitolium, där fångarna i tornet beskå dade henne genom gallret, avskedade bon för en stund sin vakt. En kavaljer ledsagade henne och magistern och de bada tärnorna till salen. Det var samma sal, där Petrarca hade krönts med lagern, och ännu grönskade Parnassens skogar därinne, ty från alla hörn höjde sig knippen av lagerkvistar. Hon fick plats i rad med andra fruar och jungfrur bakom ett rödklätt skrank och bakom ett annat skrank vid motsatta väggen voro friplatserna för romerska folket. Mittpa golvet framför ett led av svenner, som buro ljusstavar, stod det fyrkantiga bordet och måltiden var redan begynd. Där sutto de allra förnämsta, som blivit ärade med särskild inbjudning, och bakom folktribunens stol stod en järnman med hans blå baner, pa vilket man sag solen omgiven av stralar och stjärnor.
Karin igenkände genast i folktribunen den pil grim som så ridderligt hade tilltalat henne den I 18 HRLIGA BlRGlrPAS PILGRIMSFÄRD morgonen vid Sankt Laurentius in Panisperna. Men hur olik tedde han sig ej nu ! Purpur- togan hängde styv av broderier, den undre dräkten var vit, på de nakna armarna bar han breda ringar av guld. Han hade blivit fet. Den mjäll- vita halsen lade sig i ett djupt veck, så ofta han vände huvudet åt sidan, och det gjorde han nästan beständigt, under det att han, skälmaktigt plirande med ena ögat, riktade sina ord till någon av de närmsta bordsgästerna. Han höjde alltemellanåt sin stamma, så att den skulle kunna höras bortom skranken, och sedan dök han ned i någon teologisk tvistefråga eller utlade den förkortade inskriften på någon av de senast blottade fornlämningarna. Han förivrade sig och drev motsägaren att också förivra sig. Sedan sköt han honom en bitande tillintetgöra honom, stöta honom baklänges nedåt till #mderdånig tystnad, maka honom ända till den yttersta branten och omsider släppa honom i dju- pet som en förlorad och vända sin nåd till andra. När han sedan lade märke till att det uppenbara nederlaget fyllde motsägaren med en hämndgirig vrede, som på långt hall sprutade fram genom hans tystnad, och betänkte att motsägaren var det mäktiga sändebudet från Padua, måste han åter försöka att varsamt närma sig honom, narra honom upp ur avgrunden, blända och förtrolla honom och slutligen hälsa honom som en återfunnen vän för att på nytt rycka honom med sig in i leken, i spelet om makt. På det sättet fortsatte ringrän- ningen utan frist. Aldrig fick han vila ut och
H5.LIGA BIRGlrrAS PILGRIMSFÄRD 119 glömma sig själv i ett par tanklösa ord på måfå. Hela tiden måste han lyssna och lura, fresta och locka, upprymd blott till skenet, alltid på vakt om sin värdighet.
Plötsligt avstannade samtalet utefter hela bor- det utan någon yttre orsak, endast därför att till- fälligtvis ingen längre hittade något, varom han, låtsat angeläget, kunde tala med grannen. Folk- tribunen såg sig ett ögonblick villradigt omkring. Då fylldes hägarna för tionde gangen och åter be- gynte den vilda iakten men tröttare och därför med ännu bullersammare munterhet. Sändebuden från Rimini och Palermo skakade hand över bordet och # reste sig upp och kysstes, men varken folk- tribunen eller gästerna snuddade med ett ord vid det enda som de tänkte på: den avrättade Monreales rödskäggiga skugga, de på husknutarna uppslagna plakaten om beskattning av romerska folket och de kringsmygande ryktena om en ny omstörtning.Värd och gäster klingade med bägarna, men ingen litade på den am3ra. Kyssarna och omfamningarna in- göto intet förtroende utan voro endast schackdrag i det allmänna spelet. Till och med åskådarna fruktade att förråda sig och röda fiskarluvor sväng- des bortom skranket. Det var som hade den glim- mande taffeln stått på en fallucka, vars riglal# när som helst kunde dragas åt sidan och låta hela det berusade gillet sjunka genom golvet ned i fängelserna eller i jorden för att aldrig mer synas. Karin frös så att hon hackade tänder och hon längtade hem till de ödsliga rummen och till mo- derns korta, stränga uppriktighet.
En smed klättrade upp på skranket. Han hade tagit på sig rena kläder och tvagit sig, men sotet satt ännu kvar kring ögon och näsvingar. Han funderade en stund liksom för att tyst gå igenom något, som var inlärt, och därefter drog han ett djupt andedrag och höjde stämman. Den var vida starkare än folktribunens och, mörk till färgen, klang den över det åter plötsligt tystnade bord sällskapet som en nattvakts kopparlur. Han ut- talade vart ord långsamt och tydligt liksom ängslig att glömma det inlärda och säga miste.
- Det finns andra törstiga människor än du, Tribun !
Sändebudet fran Padua bleknade, och sändebudet från Rimini lutade sig närsynt över den liila vita hund, som lag på fållen av hans mantel, men folk- tribunen reste sig glättigt. Han fattade tva bägare och bar dem tvärsigenom salen ända ned till skran- ket och gick så nära förbi Karin, att hennes tärnor kommo at att vidröra hans toga.
- Kavaljer! sade han och räekte smeden den ena bägaren. När jag dricker med dig, dricker jag med hela romerska folket. Icke är det mig jag här firar utan det återuppståndna eviga Rom. #ag kan icke duka ett bord, som räcker tvärs- igenom staden för er alla med hustrur och barn. Därtill fordras penningar, given mig dem först. Ligger det inom mänsklig makt att bygga en fri republik på en grundval av dygd och sanning allena, visen det nu! Andra herrar stänga sig inne i sina fästen och deras knektar tvinga folket att
HRLIGA BIRGITTAS PILGRIMSBÄRD 121 lyda. Jag har ingen annan vakt än eder, romare, och endast genom er fria vilja finns jag till.
Han klingade och drack med smeden, som tömde bägaren och mumlade, ty han hade lärt sig hur han skulle ropa men icke hur han skulle svara. Den påvlige legaten, som satt till vänster om folktribunens stol med flöjelshatten hängande på ryggen i ett snöre, log under hela tiden vänligt instämmande men kramade häftigt en brödkula mel- lan de smaia fingrarna.
- Här är ordet fritt, fortsatte folktribunen och hans ansikte blev vitt som krita, men låt det där- för också vara värdigt ! lag har ingen vakt, upp- repar jag, och jag behöver ingen, men vår unga frihet behöver sköldar och spjut. Därför borde vart kvarter i staden uppsätta en legion till sin säkerhet, men därtill fattas god vilja och jag har nödgats utfärda plakatet om allmän beskattning. Kan det förtörna någon, må han då stiga fram och tala!
Dödstystnad blev det enda svaret. Karin hörde prasslet av ett torrt blad, som föll från lager kvistarna över hennes huvud.
Kavaljeren, som hade fört henne in, stod bred- vid henne och betraktade henne oavbrutet. Hans ansikte var beskuggat, men ögonen brunno som draghålen i de sma bleckugnar, pa vilka gatfolket brukade rosta sina kastanjer. Hastigt böjde han sig ned och viskade:
- lag älskar er.
- Nej, svarade hon och slog ned ögonen. 122 HE:LIGA BlRGlrrAS PILGRIMSFÄRD
- Hur kunna så oskuldsfulla läppar uttala ett sa förhatligt ord? Och hur kan den ädlaste bland damer så hastigt döma om djupet av min känsla? Ni får inte neka mig ett ögonblicks möte...
- Ja, svarade hon samt grep fatt i magisterns arm och viskade: Jag är sjuk.
Hon reste sig upp och kavaljeren bjöd genast armen, men magistern gick emellan och strök ho- nom vänligt över kinden och sade helt blitt och sakta:
- Fem steg bakom, om jag får be! Den ädlaste bland damer är av konungslig ätt. Fem steg bakom!
Kavaljeren slog ursinnigt på svärdfästet och tvär- stannade, men Karin fortsatte mot dörren med magistern och de båda tärnorna. Ännu en gång vände bon sig om mot den hemskt tysta salen, men hon sag ingenting annat än den pavlige lega- ten, som med förvridet ansikte och uppspärrade ögon grävde och letade i sitt knä efter den tappade hrödkulan som hade den varit en av ädeistenarna i hans ring.
När ha.n kom ut i mörkret, öppnade hon på den åtsnörda dräkten. Vid borggårdens springbrunn drack hon ur flata handen och medan svennerna tände sina bloss och magistern hjälpte henne upp på hästryggen sade hon:
- Nu är jag frisk igen... frisk som mor där hemma !
Gatorna lågo människotomma och hon red så fort på, att magistern maste fatta hästen vid tygeln för att inte han själv och de andra skulle bh efter. När hon såg mot stjärnorna, tänkte hon pa
HRLIGA BIRGITTAS PlLGRlMsPiRD helgonen. Redan på långt håll märkte hon, att ingen ljusstrimma letade sig ut mellan luckorna i moderns hus och hon förstod, att den gamla redan hade gått till vila. Endast Vandrande Tomas satt vid porten och väntade, och han grep fatt i hennes hand och kysste den och släppte den icke förrän hon berättat honom att hon sett folktribunen och ord för ord upprepat allt vad han hade sagt Men när Vandrande Tomas fick höra om smedel; och om den hemska tystnaden i salen, lät han de andra stänga porten och uppsökte icke sitt van- liga sovställe pa taket utan lånade den yngste vakt- knektens svärd och gick i mörkret ensam bort inåt staden.
Så snart Karin kom upp på kammaren och tär- norna hade avklätt henne, lät hon dem gå och påtog själv den simpla klädsel, som hon vant sig att bära både dag och natt. Sedan kallade hon på magistern, som stod utanför dörren.
- Tag här fru Gisledotters krona, sade hon och sälj den i morgon till guldsmeden. Men nämn intet därom till mor utan lägg penningarna i en pase och stäli den i ett hörn i skåpet.
Magistern tog kronan och bjöd godnatt och när han var borta, släckte Karin ljuset. Hennes bädd bestod av en sliten stramatta. Hon lade sig trött ned och drog om sig det lappade täcket. Luften var sommarhet och kvav, men silverkrucifixet, om vilket hon hårt slöt fingrarna, var iskallt och hon vände sig åt sidan och somnade nästan genast.
- Mor snälla, mor, mor! sade hon alltemellanat under sömnen.
124 #IELIGA BlRGlTrAS FIL#GRIMSFÄRD
Nästa morgon tog Karin en synål och en sax och gick ned i trädgarden till grottan, där Vand- rande Tomas' kokpanna ännu stod kvar på den utbrunna härden. Hon fyllde den till hälften med klart vatten och gjorde upp eld. Sedan ryckte hon upp nagra gula blommor, som växte utefter sand- gången, och klippte av rötterna och lade dessa i vattnet. Hon var dold av myrtenhäcken utanför grottan, men lmder det att hon var sysselsatt med sitt hemliga göromal, hörde hon någon komma. Hon gick genast fram pa andra sidan och lade händerna i kors pa ryggen och när hon hade kom- mit till bihlporna, latsade hon sta framför dem i tankar.
Det var Vandrande I omas som närmade sig på sandgången för att uppsöka henne. Han hade armen i band och en grå trasa bunden om huvudet.
- Du är den enda, som jag kan tala med, be- gynte han och ställde sig alldeles invid den yttersta kupan utan att fraga efter de uppretade bina. Nu är det slut med bonom! Jag strövade astad i natt till Kapitolium och ställde mig bland folket och väntade ända till dess det blev ljusan dag. Du
H13LIGA BlRGlrrAS PILGRlySFÄRD 125 tribun, ropade mängden, skatt på vin och salt, det är skatt på fattigman ! När sa stenarna började flyga in genom fönstren, kom han där förklädd och inmålad i anletet med sotvatten... men det var inte langt stycke han fick gå i fred. Själv stod jag i trängseln och måste bara tiga och se på. #Stilla, kavaljerer#, sade han till pöbeln. »Stilla, kavaljerer !» I detsamma fick han mordjärnet gen- om livet... och nu skola de gula judarna bära bort hans döda kropp och bränna den pa tistelbal och förströ askan... Ingenting i världen kan jag längre tro på, ingenting hoppas, om icke pa den daL då Satan reser sig ur isklyftan för att störta den orättfärdige guden och atergiva människorna lyckan. Solen går upp, säger du, var morgon, men är hon förmer än de andra itjärnorna pa fästet och leva vi icke i en enda lång natt? Manen stiger, den tvåhornade skalbaggens och ålens kung, och när han skiner på vårt anlete, snyfta vi i osäg lig sorg. Är icke månen den rätta glimten av gry- ningen, som gör oss fullt vakna, sa att vi känna oss själva? Barn födas och fadern vaktar elden på spisen, för att icke de onda andarna skola närma sig, men när växte barnet til en god män niska? I din moders hus har jag sökt själens frid, men jag fann den icke heller där.
- Mors rätta stund är ännu inte kommen, men nu står den nära! svarade Karin.
Vandrande Tomas vände tyst sina steg tillbaka mot huset. När han var borta och hon noga hade sett efter, att alla luckor voro tillskjutna, gick hon åter in i grottan.
Rötterna kokade redan i pannan, så att det su- sade, och hon hade en gang hört av en kloster- syster, hur man skulle tillreda och bruka den gif- tiga saften. Hon lyfte av pannan och innan hon satte ned den pa marken svängde hon den för att svalka vattnet. Sedan tog hon synålen och stack tätt med små hal över båda kinderna och gned in dem med den bruna bottensatsen från den ännu varma pannan. Allra sist tog hon saxen och klippte av hårflätan nära till huvudet och kastade den pa elden. När allt var fullgjort, tryckte hon händerna för ögonen som hade hon fruktat att kunna se sig själv.
En stormvind ilade över cypresserna, så att de bugade och gungade, och i den regnfyllda am- foran, som stod lutad mot grottans ingång, seglade ett löv över vattenytan. Fåglarna i luften stan- nade pa vingarna och bina trängdes vid ingången till kupan för att hinna undan det annalkande ovädret.
Häftigt ryckte Karin sina händer tillbaka och böjde sig över vattnet i amforan, sa att hon kunde se sitt eget ansikte. De avspeglade cypresstopparna gungade mörka och langa nere i det tomma dju- pet, men vattnet låg stilla och hon kunde se hur skinnet redan blev brunt kring de hål, som hon hade stuckit i kinderna med nålen, och hur det drog ihop sig i otaliga små fina rynkor som pa en sextioårig gumma. Hon följde med suna egna ögon hur giftet verkade och hur hennes ungdom och skönhet långsamt men oaterkalleligt försvann iör evigt.
HFCLIGA BIRGlrrAS PILGRIIlSFÄRD 127
Stormen brusade alltjämt i höjden och moln- tapparna tumlade i luften, ömsom langa som skepp, ömsom runda och ännu solbelysta. Flockade i stora förföljda härar jagade de mot väster för att med dånande slagregn kasta sig i havet. Hon märkte icke, att dagen blev sval och beskuggad, men hon ömkade sig i bjärtat över den gamla kvinna, som såg på henne ur vattnet med unga och förtvivlade ogon.
Hon bredde huvudklädet över sitt avklippta hår och drog det ned över pannan sa langt hon kunde och smög sig sedan in till spisen i gårdsrummet för att deltaga i de dagliga sysslorna. Hon lade genast märke till, att Birgitta icke gav henne den vanliga morgonhälsningen, utan undvek henne med en skygg förlägenhet, som förgäves sökte att gömma sig under likgiltig och envis tystnad. När de mötte varaudra, såg modern bort och skyndade brydd ur rummet utan att med en enda fråga spörja om festen. Aldrig förr hade Karin sa be- redvilligt utvalt de tyngsta göromålen och arbetat med en sådan stilla iver, men Birgitta gick helst sina egna ärenden och tycktes lika blind som den kalla väggen.
- Vi få många tiggare i dag att bespisa, sade Karin för att locka henne till att tala. Nu komma de tillbaka igen, sedan det blivit tomt i grytorna pa Kapitolium.. Det är redan trängsel ute i för- stugan.
- Ja, svarade Birgitta besvärat och skyndade ut.
Karin som annars frös och darrade under mo- derns beständigt forskande öga, visste icke hur 128 llr,LlGA BlRGlrrA5 PILGRIMSFÄRD hon shllle tyda denna förvandling, och hon bör- jade själv känna sig förlägen i hennes närvaro och vek helst at sidan. Under maltiden radde djup tystnad, som endast avbröts av bönerna och ma- gisterns entoniga bibelläsning, och när Karin ibland blev förströdd, väcktes hon icke längre av någon hotfull knackning i bordet.
Då det blev kväll, var hon trött efter arbetet och gick tidigt till vila. En stund låg hon i mörk- ret och kände på de hettande kinderna hur de hade blivit skrynkliga och hårda. Hon märkte först att hon hade somnat och sovit tungt, när hon hörde dörren knarra och yrvaken satte sig upp.
Birgitta kom in med det droppande vaxljuset i handen för att väcka henne till midnattstimmens andaktsstund.
- Du har försovit dig! sade Birgitta.
- Jag vet det, svarade Karin och blev med ens fullt vaken. Ställ ljuset i den utbrändz staken där på bordet och satt dig på bänken!
Hennes röst var så lugn, att Birgitta, som icke blivit vand vid sådant tilltal, slog ned ögonen för- läget och genast lydde. Hon sag nästan skrämd ut där hon satt på bänken.
Då makade Karin lapptäcket åt sidan och kröp fram till henne ö\ er golvet och gömde huvudet hennes knä.
- Mor, säg mig en sak. Tänker du aldrig pa far, som ligger där hemma under griftestenen? Hör du aldrig, hur det ropar efter oss ur gravarna?
- Det hör jag ofta. Himmelske konung, för- lossa mig från det jordeliv, som mer och mer
lirLlGA BlRGlrrAS l'lLGRll#fSFÄRD 129 blir mig en gåta och där ingen kan tjäna dig utan samvetsångest! Följ mig, säger du, och jag lyder och följer dig, men för vart steg söndertrampar jag hjärtan... de hjärtan, som hata mig och de som älska mig. Följ mig, säger du, och jag gör mer ont än de, som förakta dig.
- Mor, tala inte nu om dina böner. Jag vill bara ställa en fråga. Blir du starkare, blir du lyckligare, om ett av dina barn faller dig om halsen och säger: Jag fattar inte gåtan och jag hör hur det ropar efter oss ur gravarna, men en röst, som är ännu starkare, kallar mig. Rösten säger: - I ångest skall du leva bland människor och i samvetskval skall du minnas svunna dagar och dock skall du fortsätta framåt allt intill din sista stund såsom du vandrat haver, ty jag stod var gang vid skiljovägen och manade dig, och jag är den goda viljan och den hänryckning, som tänts i ditt hjärta.
- Om ett av mina barn talade till mig på det sättet, då bleve mitt mest älskade barn också min syster. Och nu har du sagt de orden, Karin. Jag har fått en syster och medhjälperska och jag är inte längre ensam.
- Mor snälla, låt mig nu slippa att resa dit hem. Väl kan jag ännu längta till det land, där jag haft vän och gård, men jag är inte längre den- samma och glädjelöst skulle jag sitta hos de våra och längta hit till kammaren, där jag kan höra dig när pennan raspar och du bli#iddrar i dina skrifter.
Blåsten skakade luckorna och ljuset var nära att slockna, men Birgitta böjde Karins huvud bakåt 9. # i d # # s I . #, #li#c Sirpitt#. 130 HFLIGA BIRGI#rAS PILGRIMSFÄRD och såg förfärad på hennes rynkiga och bruna ansikte.
- Nu först märker jag rätt vad som skett. Voro då inte de kinderna min ögontröst och fägnad ! Av högmod var det jag tvingade dig att gå på festen, och högmodig och stolt låg jag i fönstret och såg efter dig, och vid tanken därpå har jag i dag i min förlägenhet knappast vågat möta din blick. Samvetskval hopar du över mig på sam- vetskval och lycka på lycka och jag förödmjukas i stoftet. Jag är inte värd den medgång, som nu begynt !
Ute i samlingsrummet väntade redan magister Petrus med handboken. Husfolket hade ställt upp sig utefter väggarna och alla höllo tända lyktor, med vilka de nyss lyst sig från sovstället. Med avlägset muller instörtade trätaket i en bortglömd kyrka och nere på fältet kallade herdarna på var- andra med sina lurar för att föra getterna i skydd bakom något av de övergivna husen.
Hårtestarna fladdrade kring magisterns panna och då han såg att dörren till Karins rum endast stod löst tillskjuten, makade han den på glänt för att utforska orsaken till dröjsmalet.
Birgitta satt djupt framåtböjd över dottern med hennes huvud tryckt intill sitt och på ljuset bakom dem hade vaxet runnit för vinddraget, så att det stod rätt ut som en vinge.
Magistern drog försiktigt igen dörren och stängde den.
- De båda nådiga fruarna hålla nu sin andakt i enrum, sade han. Ingen får störa dem. Aren hade gått.
Under cypresserna vid den uppskottade graven i trädgården stod Birgitta med en förgylld fågel- bur, som hon nyss fått i gåva av en kardinal. Hon öppnade gallerdörren och den befnade fången lyfte vingarna med ett glatt kvitter och höjde sig i den soliga luften. Hon satte sig på bänken och såg efter den borfflygande fågeln och tänkte pa sitt eget liv.
Hm# såg budbärarna som med hennes kloster- regel i sin ränsel vandrade åståd till Avignon, där Klemens Vl hade slutat sina dagar såsom hon förutsade då ljungelden smälte Petersklockan. Tyst- låten och torftigt klädd som en munk satt efter- trädaren Innocentius Vl i sitt vitkalkade rum, me dan i salen under honom flöjterna och cittrorna spelade liksom förr och kärleksvisorna suckade ute i månskenet. Hon såg budbärarna komma åter och förkunna, att också Innocentius dött, och de beskrevo den kista med dammiga handlingar där klosterbrevet utan stadfästelse blivit lagt åt sidan. Hör! Hur sorlade icke menigheten på Angelsbron och hur klingade icke silverbasunerna framför den Vatikanska basilikans trappa ! Den långa naHen var förbi. Urban V, den nye påven, red över Roms gator och barhuvad ledde kejsaren hans vita passgångare vid betslet. Han höll så stadigt om tygeh som hade han beslutit att aldrig släppa den, och hans vassa skägg kröktes mot bröstet, men han såg forskande åt sidan på folket. Han tänkte icke på BirgiHa som hade manat och hotat och segrat. Den skrivelse, som hon själv lagt vid hans snibbiga flöjelsskor, hade sekreteraren tagit upp och burit in till sig och han hade sagt, aH den var kall och torr och utan hennes vanliga ingivelse. Petrarca, som sedan bett aH få se den, hade mitt under läsningen börjat tala om annat och glömt slutet. På henne tänkte icke kejsaren, utan på makt och sluga planer och ett stort rike tänkte han. Men hur omfamnades hon icke av Den helige fadern, när hon knäböjde framför ho- nom med sina tva söner! Som en fransk lärd saH den vitklädde kyrkoförsten i sin stol och för alla hade han eH älskvärt skämt om deras klädsel eller om väder och vind. Och ändå tyckte8 honom luften så giftbemängd, att han snart åter gav sig på flykten med hela sitt hov. Då kom den för- färliga natt, under vilken hon häftigt visade magis- ter Petrus ur kammaren och saHe sig ned och skrev och skrev och hörde åskor rulla i höjden. Hon tog staven för att gå i kapp de flyende. Hon upphann dem i Montefiascone, men av fruktan för sin egen kardinalshatt vågade icke den vän, till vilken hon lämnade det ljungande brevet, att över- räcka det till Hans Helighet, och då gjorde hon det själv. Hur väl mindes hon icke den skygghet, med vilken alla veko bort ifrån henne som hade de redan hört fängelseporten knarra! Ensam blev hon stående miHpå golvet och fortsaHe att tala, högt och länge, ända till dess påven drog henne intill sig och välsignade henne. Och likväl hade han fortsatt sin färd för aH först på sotsängen minnas hennes spådom om hans snara död... Och klosterregeln, som hon lämnat honom med den hotelsen, att om icke han ville bekräfta den utan penningar, vore Guds stadfästelse henne nog? Den hade han ändrat efter siH sinne och sedan under- skrivit. Alltjämt måste hon fortsätta den gamla striden. Hon visste, att hon aldrig skulle ha kun- nat det, om hon tyst och okänd gåH sin väg fram och tagit in i ett tarvligt pilgrimshärbärge utan att ses och höras. Nu kommo de firnämsta romarna och övertalade henne att någon enstaka gång gästa deras palats och det blev stilla i en vid högtidssal, när de igenkände hennff mörka och tarvliga kåpa i dörren. Nu hade kardinalen, som icke vågade framlämna hennes skrivelse i Montefiascone, själv satt sig på Petri stol och kallade sig Gregorius Xl. Vid hans högra öra stod den ena rådgivaren och vid hans vänstra den andra och båda tasslade på en gång, och rädd och vankelmodig famlade han framför sig på bre- viarier och bullor; men mången god dag satt hans nuntius och väntade utanför BirgiHas kammare för att få höra hennes slutdom och råd.
Hon stödde sig mot den förgyllda buren och 134 H#LIGA PIRGITTAS PILGRI#SYÄRD såg ännu efter den bortflugna fågeln, som länge sedan hade försvunnit.
Förgäves hade hon icke levat. Mäktigare än någon biskop satt hon i sitt hus och människorna skydde och föraktade henne icke längre. Hon kån# de, att luften omkrin# henne icke var kall och stickande som förr utan len och varm. Många beklagade henne för alla de grusade förhoppning- arna, men var det icke dårars tal? Skulle hon icke falla ihop och sitta trött och likgiltig, om intet motstånd längre mötte? I hennes hjärta rörde sig en så sprittande glädje och lycksalighet, att den lagan kunde ingen motgång längre släcka.
Hon tog fågelburen och gick långsamt tillbaka mot huset.
Hon tänkte pa gardarna och städerna därhemma - och på dem, som nu hade väldet. Det var ett nytt land, och herrar, som hon icke kände, redo på skogsstigarna med sina följen. Hennes dotter Ingeborg hade vuxit upp och dött i Rise- berga kloster utan att hinna snärjas i världens nät, men hur lik henne själv var ej hennes andra dotter den stränga Märta, där hon satt vid spisel- elden i barnkammaren ! Riset hade hon på knät och framför henne i solrutan på det lövade golvet stod lilla drottning Margareta med kjolen så styv som en docka, men mörklagd i anletet och med det kortklippta håret i oordning som en utklädd pilt. Birgitta log, när hon drog sig till minnes, aff barnet redan var brud; men i detsamma sköt en glimt ur hennes ögon. Hon såg den bannlyste konung hlagnus, som hon krossat, sa att herrarna
-
H3LIGA 31RGITTAS PlLGRl#SrÄRD 135 på hennes bud uppsagt honom tro ocb loven. Vid gallret stod han i tornet och nedanför på Norrström skriade måsarna, men han tänkte varken på rike eller egna gärningar. Han bara längtade och längtade efter ett enda år av ro. bppnad blev fängelsedörren, och när han smög sig bort, drog han ned hättan så djupt den räckte för att slippa både höra och se, men bönderna, som dags- verkade på stabbarna, stucko efter honom med tjugorna. Och var vilade sig nu drottning 81anka efter sina danser? Under en gravhäll i Ringsted! svarade bönderna. Birgitta såg hur de togo skinn- rockarna på och drogo till Mora stenar, där Albrekt hyllades, men de många herrarna med breda ma- gar, som ställde sig närmast bakom honom, talade främmande tungomål, och åter började allmogen tredskas och mullra. Det hade varit klokare om folket valt någon av hennes egna söner. Men väl för dem att de undgått den frestelsen!
När hon kom in i gårdsrummet och satte ifran sig fågelburen, mötte henne Peder Skräddare, som några veckor förut på nytt anlänt i sällskap med priorn och flera andra svenska män. Också hennes båda söner Karl och Birger voro nu i Rom och de stodo och väntade i förstugan.
- Nu, Brita-mor! sade Peder Skräddare och i vardera handen höll han en grå penningepase, som var väl fylld. Nn har du att kvitta din gamla gäld och själv följa mig till Kanaans land. Allt är redan i ordning till avfärden och vi vänta bara, att du själv skall kläda dig. Utanför huset står Latino Orsini med sina knektar för att göra heders- 136 HBLIGA BIRGITTAS PILGRDISFÄRD följe ett stycke på vägen. Väl har jag hört, att Kristus i en syn själv befallt dig att företaga den långa resan, dock fruktar jag för dina många år och krämpor.
- Alla komma vi tillbaka på en när, svarade Birgitta och gick upp för att kläda sig.
Då hon kom in i samlingsrummet, stötte hon av skorna och gick barfota och smygande fram till fönstret utan att våga röra vid den knarrande dörren till sin egen kammare.
- Sover Karin? frågade hon magistern. Hon behöver vila ut till den långa färden och vi måste vara tysta.
Magistern hade någon tid förut brutit sitt ben och, fast återställd, rörde han sig langsamt och var bliven gammal.
- Hon är redan klädd, också hon, svarade han, men vakta dig för kylan från stengolvet!
- Min inre glädje är så stor, att den skulle värma mig om jag så ginge på is.
Hon såg från fönstret mot slätten vid Peters- basilikan, där hon hade förutspått att den åter- vändande påven slutligen skulle uppföra sin bostad med höga murar och manga byggnader. Kullar och ängar blånade i soldiset som ett drömt fram- tidsland.
Karin kom nu ut och Birgitta skyndade sig att omfamna och kyssa henne och, mindre till växten än hon, måste hon sträcka sig uppåt för att kunna undersöka hennes ögon och känna på hennes kinder.
HBLIGA BIRGITTAS PILGRI#SFÄRD 137
- Du ser utsövd och sund ut, barn, och dina kinder ha inte på länge varit sa klara och mjuka. Aldrig mer bli de som förr, men alldeles förgäves har jag då inte tvättat dem med mjölk och ört# saft... Kanske ha mina tårar också hjälpt till litet med boten . . . Kalla nu hastigt de andra ! På mig skall ingen behöva vänta.
Magistern kom till och ville inhämta några ytter- ligare befallningar, men Birgitta var redan borta.
- I dag har vår vördade mycket att styra med, muttrade han med sitt vackraste leende, men sanne mig, börjar hon inte sluta upp. att strida!
Birgitta påtog en ny dräkt av slätt och mörkt tyg och, sedan alla samlats till en kort bön, vand- rade de ut från det hem, där de suttit samman under sa manga tunga och så många nöjsamma stunder och där hon natt efter natt nedskrivit sina uppenbarelser och tankar.
En enda dröjde efter de andra uppe i rum- men hos de tjänare, som skulle kvarstanna. Det var en spansk eremit, som hette Alfonsus och som i sin #mgdom varit biskop, men sedan skänkt allt sitt gods till kyrkan och flytt världen. En blåsvart lock hängde vid vardera tinningen och djupa veck böjde sig om den sammanbitna munnen, som en gång för alla tycktes ha slutit sig om en inre värld av lågor och storm. Han hade kommit till Birgitta i en hemlig beskickning från påven och nu bar han i sina händer hennes skrifter, som han så ofta hade hjälpt henne att granska och rätta. Han vecklade in dem i det gröna hölje, som hade varit lindat om fru Gisledotters krona, och förseglade den dyrbara skatten, men icke förrän han hörde sitt namn ropas kunde han förmå sig att lämna den. Då lade han ned den i kistan i Karins rum och nyckeln fäste han vid det agnusdei, som han under kåpan hade hängande pa bara bröstet.
Det var folkträngsel utanför huset och liksom pilbuskar böja sig för en vindstöt och peka med sina kvistar åt samma håll, så sträcktes alla sotiga och leriga händer mot den heliga för att få vid- röra hennes kläder. Krymplingar tryckte sig mot hennes kåpa för att bli helbrägda och ett sjukt barn lyftes i en korg fran man till man och lades slutligen i hennes armar; men när Orsinis sven- ner höjde den röda himmel, som de ville bära över henne, blev hon full av blygsel och sköt den ifrån sig.
- Vilja ni då påminna mig om vad som förr varit mitt högmod? Jag är en fattig gammal kvinna, som mycket syndat och mycket ångrat och som därför går att bedja vid Den helig.a graven. Sågo ni inte detsamma alla dagar?
Hon gömde sig fönirrad bakom sina söner och skyndade att med sin tunna och litet darrande stämma taga upp pilgrimssången. Sjungande och med långsamma steg vandrade de så alla bort över Roms gator och på sidorna redo knektarna med sina lansar. Herr Birger bar det svarta trä- korset och Vandrande Tomas stödde honom under armen. Peder Skräddare gick hela tiden med pen- ningepåsarna i händerna liksom rädd att ännu en gång mista dem och priorn och magistern och de unga kapellanerna flyttade ibland på sina full-
-
BFLIGA BIRGITTAS PILGRI#ISFÄRD 139 packade ränslar. Orsini rörde kulorna på sin rosen- krans, men talade under tiden om Boccaccio, som hade blivit omvänd till allvarsman, och herr Karl lyssnade tankspridd och ofta skrattande. Hans an- sikte var blekare än förr och genomskinligt som ett äpple, men läpparna hade blivit djupröda som hade han malat dem. Bakom honom gick eremiten Alfonsus och följde Birgitta med så beundrande ögon som en förälskad yngling.
Anda till Ostia ledsagade Orsini skaram med sin vakt och där tältade han för att vänta till pilgrimerna gatt ombord på den genuesiska galär som väntade i hamnen. Eldar blevo upptända av torr vass och på den översta ruinkullen satte sig mor och dotter som två systrar, hänryckta och stilla, och sågo mot havet. Herr Karl lade sig ned vid deras fötter på en bädd av vita vinter- blommor.
- Mor, sade han och begynte hosta. Jag läng- tar att föra svärdet mot de otrogna och vinna glans och guld. Minns du min dagliga lek da jag var pilt? Minns du vad jag alltid drömde om? Nu har du fått makt och heder. Skänk mig nu också en kungakrona, mor! Sedan skall du få rada i mitt land.
(lalären ankrade under Castello dell' Ovos mur- branter och som ett stim av halvvuxna tritoner klängde Neapels nakna fiskargossar pa reling och åror eller döko ned och försvunno i det smaragd- lysande va«net. I förstammen stod herr Karl och hostade och talade med Vandrande Tomas och aldrig förr hade han känt en sadan levnadslust klappa i sitt bröst.
- Berätta, berätta! sade han och såg över de kulliga stränderna. Detta vore ett rike att äga!
- Ser du klosterlängan där borta vid klock tornet? frågade den tilltalade. Där hade Tomas från Aquino, den änglalika doktorn, sin cell.
Herr Karl hörde icke på honom.
- Och där längre bort mot udden var jag själv med, när Petrarca satte en lagerbuske utanför Vir- gilius' grav.
Herr Karl knäppte av sitt bälte, som var full- satt med små silverklockor, och kastade det över hans arm utan att höra.
- Här langt borta åt höger reser sig takåsen på kyrkan San Lorenzo, där Boccaccio första gangen såg Fiametta.
Herr Karl log i skägget, häktade av hermelins- kappan och hängde den pa Tomas' axel.
- Du skall tala om borgen här framför oss, Tomas. Det är den, som har makten. Kan den tagas med svärd?
- Så ser det inte ut, herre. Men med två kär- lekssjuka läppar kan den tagas. När jag gick med min cittra från stad till stad, blev jag ibland kallad dit upp till drottning Johanna och för var gång satt där en ny tillbedjare vid hennes föt- ter... och olycklig den som inte knäföll och till- bad också honom. Nu lär hon vara änka för tredje resan.
Herr Karl tog av hatten och saffe den på Tomas' nacke.
- Ar hon fager... är hon gammal?
- Man kommer aldrig riktigt underfund med hur hon ser ut... Om hon är gam#nal? Nästan lika gammal som du själv, herr Karl. Fyrtio år och litet därtill, påstar elakt folk.
- Så vill jag taga det nya landet i besittning.
Han kastade sig huvudstupa ned i vattnet och sam mot stranden.
Pilgrimerna släppte förskräckta sina säckar på roddarbänken, men Birgitta lugnade dem.
- Alltid är han tokig och munter den herren. Ser han något, som han får lust till, kan ingen hålla honom tillbaka. Förr om julen måste jag alltid gripa honom i tröjan, när kakan sattes in, så att han inte skulle taga av sockerkanten före min egen salig husbonde. 142 IIELIGA B!RGITTAS PILGRIMSFÄRD
Drypande stod han snart på stranden och vin- kade och när pilgrimerna kommo i land med sina säckar och ränslar, följde han dem till härbärget. Präster och munkar och fattiga hade redan sam- lats för att få hälsa den ärevördiga frun, om vil- kens spadomar och fromma gärningar de hört så många rykten. Titt måste hon stanna under vägen för att genom handpåläggning bota sjuka och Karin utdelade allmosor. Då slutligen på härbärget herr Karl hade torkat sina kläder framför spisen, tog han modern och systern om axlarna och förde dem till fönstret. Aldrig fön hade de sett ett så- dant paradis på jorden. Bortom klocktornen stodo på höjderna de orörliga pinjeskogarna, bekymmers- lösa människor, som liknade stora vackra barn, lekte i solskenet utan sträva ord, och i suna grep- korgar hade de knippen av frukter eller musslor och fiskar, vilka blänkte som silverkar,
- Mor, sade han, det är landet som jag drömde om i mina lekar!
Otåligt räknade han dagarna och timmarna tlll den stund, då Birgitta och hennes följe skulle fa företräde hos drottning Johanna i Castello dell' Ovo.
Som en vild och brant klippö med grottor och lummiga avsatser lag det grå fästet och havets svall stänkte upp utefter murarna. Birgitta blev införd i en öppen hall, där fordom kejsar Fredrik 11 hade brukat åse sina saracenska kvinnors dan ser, och valven glimmade ännu av arabiska guld- mosaiker.
- Barn, sade Birgitta och rätade sig en smula sirligare än annars, nu få vi inte glömma gott hovskick från gamla dagar. Kom väl ihåg, att när den höga damen är så nådig att hälsa er, måste ni böja vänster knä ock kyssa henne på skon.
Herr Birger ställde sig bredvid henne i sun svart- bruna mantel, men på andra sidan stod herr Karl med hermelinskappa och silverklockor vid bältet och det vajade och svajade och klingade och ping- lade.
En svärm hoppande negrer kastade rökelse på glödfatet och rullade ut en levantinsk matta. I dör- ren visade sig hovmästaren, vilken med sin jätte turban liknade någon silverglittrande insekt med alltför stort huvud, och slutligen kom drottning )ohanna. Under den tätt hopdragna slöjan spelade solskenet in på hennes rödfärgade hår och starkt sminkade kind liksom genom ett vitt förhänge på en fönsterkruka med granna blommor. Hennes le ende var strålande men stillastående och hon hade en sextonårings huvud på en gammal kvinnas under- sätsiga och starka kropp.
- A, sade hon, jag är så glad, så glad... att få hälsa sa fromma gäster.
- Om jag begår någon dårskap, så hjälp mig, du magister Petrus! viskade herr Karl.
Alla männen knäföllo och herr Birger böjde sig genast till hennes sko som modern hade befallt, men när drottningen kom till herr Karl, sprang han upp och fattade henne så hårt om båda ar marna, att hon icke kunde röra sig. Därefter kysste han henne av hjärtans lust mitt på munnen. 144 IIELICA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD
Hovmästaren, som stod bakom henne, grep efter svärdet för att hugga till, men magister Petrus strök honom med handen över kinden.
- Fem steg baklänges, om jag får be! Herr Karl är också av kungligt blod. Fem steg bak- länges !
Birgitta såg ned på mattan och flyttade klädet fläkt genom hennes själ och hon slöt handen med sin snabba beslutsamhet. -Skett är skett, sade hon.
- Den gudaktiga frun har en vanartig son, sva- rade drottningen häpen ännu, fast leende. Men för en kyss har jag aldrig låtit bödelssvärdet gå... Nu skola ni alla bli hos mig intill kvällen, så att vi få spisa samman.
Måltiden dukades i den öppna hallen, och fast vågorna rullade nedanför mot muren, var det vind- stilla i luften, så att facklorna brunno med klar låga. Blid i sin alderdoms fägring satt Birgitta bredvid drottningen och förmanade henne att i tid bättra sitt leverne, men drottningen och herr Karl sågo hela tiden på varandra, fast de aldrig talades vid. Klockorna ringde ibland över staden kort och hastigt som p# lek och manskenet glitt- rade i vattnet utefter den sandiga stranden, där fiskarena sutto mellan sina nät och båtar. -Gift dig, Johanna! ropade sjöfolket till drott- ningen, då de igenkände henne uppe i hallen. Gift dig igen, så att knektarna få en hövding och ditt hjärta blir glatt som vårt!
EIELIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD 145
När pilgrimerna återkommo bll härbärget satte sig herr Karl vid spisen och Birgitta lindade om honom ett varmt täcke och stack en dyna bakom hans rygg.
- Du är sjuk, min son. Dina händer äro iskalla som på en död, men pannan bränner.
- Sjuk eller frisk, lika gott! Jag har lyckan på svärdspetsen, kära mor! Därhemma går all- mogen i ljungen och knotar, avundsjuka och hätska träta herrarna och landets hövding far knappast utan smälek tömma en bägare porsöl. Det var aldrig något rätt land för mig och där blev du ond och högmodig och tordes inte röja blygheten och ömheten i ditt eget hjärta. Men nu har jag hittat paradiset.
- Och din unga husfru, som sitter och längtar därhemma?
- Efter vem skulle hon längta? Hon är hård och kall som alla de andra. Och kan inte påven upplösa ett äktenskap?
- Jo.
- Så må han hugga av min kedja. Av järn är den och inte av myrten. Menar du inte att drottning Johanna gärna sku#le äkta en man av vår mäktiga släkt och lata din fromhet bli en motvikt till hennes egna synder? I hennes sjöborg skall jag framleva dagarna efter mitt sinne, men åt dig vill jag skänka penningar och mark, sa att du här kan bygga ditt kloster, rikare och skönare än du någonsin har sett det i din längtan. Du härsklystna och äresjuka moder, sätt nu kronan på din son!
Bigitta tog eldtången och rörde i bränderna.
- Sällsamt straffar du, evige Gud! Allt vad jag åtrått räcker du mig, och när jag väl har det i handen skjuter jag det ifrån mig med blygsel. Så tuktar du de högmodiga, ty hugg och slag båta där till intet !
- Mor, du har blivit så blid och dejlig sedan ditt hår vitnade. Ingen, mgen är som du, mor. Här bland förnöjsamma och vänliga människobarn skall du bli den milda och ömma, som glömmer vredens språk.
- Jag har sett nog av maktens bländverk, kära son. Och varför talar du mer om sjöborgen än om den lättfärdiga kvinna, som där har sin bostad ! Vore det fråga om en hjärtesorg, då måste jag väl pröva och förlata dig. Men du vill ha fästet och kronan . . .
Hon sänkte rösten och stirrade i lagan. Att härska, att besitta ett helt rike... att äga fullt upp av penningar till att genomföra vad viljan bjuder... att fa åldras i frid... Nej, son, gånge också den frestelsen ifrån oss!
- Så fö!j din stjärna, mor! Jag följer min.
Det klappade på härbärget och hovmästaren från borgen kom in med ett brev, som var omvecklat med ljusrött silkestyg. Tre särskilda gånger knä- böjde han, innan han vågade närma sig och lämna det till herr Karl, men Birgitta tog det och kastade det obrutet på elden.
- Vad gjorde du, mor? Det var från drott- ning Johanna...
-
- Så här begynte brevet. Jag läste det obrutet mot eldskenet: Du skall flytta till mig på slottet och bli mig när som hövding och gemål, ty vis- serligen är du en man efter mitt sinne... Vänd om till drottningen, hovmästare, och berätta vad du sett och hört... Du fryser, son, så att du skakar... Lat mig få breda över dig också Karins täcke . . .
Mandolinerna, som hela natten surrat pa ga- torna, tystnade och en herrelös hund klagade på den avlägsna kullen. Sorgset och stilla satte sig Karin hos modern för att vaka med henne. De värmde getmjölk över elden för att giva den sjuke att dricka och de stödde honom ända till dess han hade somnat.
Birgittas hår hade nu blivit alldeles vitt och anletet smalt och avmagrat. Ådrorna lågo blå och höga på de skrynkliga händerna och hon darrade, när hon skulle stöda kudden.
- Om du går bort, mor snälla, viskade Karin, så skall jag aldrig förtröttas att föra din gärning till slut.
- Jag vet det, barn, svarade hon, och just nu hörde jag klockan ringa över Vadstenaviken.
- Också jag hörde henne, mor, men nu skall
- Därtill är ingen tid. Kalla magistern och herr Birger och säg dem, att de skaffa sig lyktor och genast följa mig till drottning Johanna.
Då hon kom till slottet och frågade vakterna om drottningen ännu kunde träffas så sent, svarade de, att den höga damen aldrig gick till vila före dagningen, och efter en stunds väntan fick Birgitta företräde.
Drottningen låg framstupa pa en matta och läste i en bok med handen över ögonen.
- Låt mig vänta, sade Birgitta, och avbryt inte iör min skull din andaktsövning.
- Andaktsövning... svarade drottningen. Ja bo- ken är allvarlig nog... och när Dianora mötte sin älskade i grottan, där springvattnet plaskade, satte de sig pa mossbädden och kysstes ömt... Vad säger du till det, min vördade väninna?
- Jag säger att om du, som redan är till åren kommen, är Dianora och om min son, som redan har husfru därhemma, är hennes älskade, da far den synden aldrig ske.
- Ar jag då inte härskarinna i mitt eget land, efter du inte först frågar om min vilja? I.ag skall bli din dotter och allt vad jag äger skall ocksa vara ditt. Vad du grubblat på ocb stritt för i hela ditt liv skall bli min lag och paven själv skall göra din son till min brudgum. Jag ropar högt till vem som vill höra, att jag älskar honom. När jag älskar kan ingen makt i världen hejda mlg, allra minst en gammal fattig kvinna utan värn och hem.
Birgitta knäppte händerna.
- Då har jag bara en önskan, bara en bon, och det är att min son måtte fa dö.
Drottningen fattade så häftigt tegellampan, som stod bredvid henne på mattan, att oljan slog upp över veken. Med den halvsläckta lampan i handen sprang hon upp och gick mot Birgitta.
EIELIGA BIRGITTAS RILGRIMSFÄRD 149
- )ag kan glömma dina ord, men själv förgäter du, att din åkallan blott alltför ofta brukar bli hörd. Jag vill befalla alla mina biskopar och präs- ter att högtidligt bedja för hans liv. Vet du, att du talar om den, som du burit under ditt eget hjärta#
- Jag talar om min son, tararnas son, och är det min enda bön att han måtte få dö.
Hon gjorde knäfall, kysste drottningens toffel och gick med hastiga steg utför trapporna.
- Gån hem! sade hon till magistern och herr Birger. Gammal kvinna hittar ostörd väg.
I stället att välja gatan inåt staden, följde hon stranden, där fiskarena lago och sovo under sina uppdragna båtar, småmysande ännu i sömnen. Några av dem vaknade och togo henne för en barmhärtighetssyster, som i den tidiga timmen bli- vit kallad till en sjukbädd. De gnuggade sig i ögonen och när de märkte, att det redan började dagas, satte de tva fingrar för munnen och visslade på kamraterna för att ro ut och hämta näten, vilkas flöten simmade på det stilla vattnet som en lång rad av svarta bokstäver.
När solen rann upp, hade Birgitta satt sig ned pa en klippa och under henne låg havsbottnens trädgård blottad ocb öppen. Krabborna bäddade sig i sanden eller reste sig i sina taggiga rust- ningar till fejd och över dem ilade Havsskägget, som kvinnorna vid Neros gästabud kramade mel- lan sina fingrar för att med färgskiftningarna kring drt döende djuret förhöja sin egen skönhet. Snar lik ett guldstickat läderbälte lindade sig Murenan om en sönderslagen kruka och den lilla Häsffisken stod med sin kråmande hals mitt i vattnet som en halvsjunken schackpjäs.
Birgitta drog ned doket, så att det skuggade, och då urskilde hon i klyftan den hopslingrade skep- nad, om vilken Mattias hade talat, grubblaren bland vidundren, som stirrade uppåt med grymma, bruna människoögon. Hade icke Mattias sagt, att jordens berömda män- och kvinnor hade samma ögon! Var det sant som han sade? Menade han det, trodde han det, eller talade han bara som en vän för att varna sitt skriftebarn? Det svartnade framför henne, men hon vände sig icke bort. I timmar satt hon kvar för att anklaga och pröva sig själv och vänja sig att se in i sitt öde.
Solen brände redan het, da hon reste sig, och fiskarena stodo till knät i vattnet och halade in sina nät.
När hon steg in i härbärget, hade drottningen kommit pa besök med de präktigaste frukter till gåva. Hon satt på dynan vid den sjukes fötter och nedanför på gatorna smattrade hornen och härolden utropade, att Johanna av Neapel trolovat sig med den ädelborne riddaren från främmande land. Beständigt vände hon ryggen mot fönstret och ville icke, att dagern skulle falla på ansiktet, men hon skalade själv frukterna och alltemellanåt kommo hennes tärnor och sjöngo vid harpan.
Var morgon kom drottningen sedan ater på sam- ma vis med den tumna slöjan hopfäst över pannan och satte sig vänd från dagsljuset, men den sjuke tynade allt mer, och snart ville han icke längre se henne i kammaren. Då satte Karin sitt kalla silverkrucifix mellan hans fingrar och han biktade och bad för sina synder. Birgitta stödde honom hela tiden och då han lutade sig åt sidan och dog, sade hon:
- Gå, min son, gå, pilgrim, till honom, som dig kallat ! Bleve du än förste över hela jorden, inte med en örtug ville jag köpa dig livet åter.
#nnu när hon hade lagt honom ned på kud- darna, darrade hon, men hon hade inga tårar och ansiktet var lugnt.
Franciskanermunkarna kommo nu med sin bår och när de hade klätt honom i kapa och rep, drogo de ned huvan över hans anlete. Sedan buro de honom till domkyrkan med kors och ljusstavar. I tåget följde den snyftande drotmingen, pilgri- merna, biskopar och riddare. De muntra fiskar- gossarna från hamnen stodo allvarliga i skuggan utefter husen och alla sågo de på Birgitta och förundrades över hennes torra ögon och bleka lugn. När sorgefesten var slut i kyrkan buro fran- ciskanermunkarna båren till sitt kloster Santa Croce och upplyfte en häll ur golvet, och där ned sänkte de den döde. Drottningen bjöd Birgitta handen för att hon skulle komma närmare, men Birgitta vek skyggt åt sidan och stannade vid en av de bortersta pelarna - och ute på den gräs- bevuxna klostergården doftade starkt de nyut- spruckna vio1erna. 2 HrLIGA glRG#TTAS Pll GRIMSFÄRD
Pilgrimerna gingo nu åter ombord och med fyllda segel styrde galären till l1avs. Kvinnorna hade sitt tillhåll i den halvmörka avbalkningen under akter- kastellet och med säckarna till huvudgärd lågo de omsvepta i sina täcken. Genom den öppna dörr- luckan sågo de roddarna, som, nakna till midjan och skuggade av turbanerna, sutto i dubbla led vid sma långa åror. Några av dem voro svarta afrikaner och andra voro förrymda missdådare, som ännu på handlovarna och anklarna hade ärr efter klovar. När kvinnorna satte sig upp för att göra korstecknet, kunde de se ända bort till den för- gyllda himladrottningen som stod överst i stäven med armarna utsträckta över vagorna, och det pa bilden stelnade saltskummet glindrade i marssolen som rimfrost.
Ovan sina huvud hörde de hela dagarna de hlnga stegen av galärens patron, som alltemellanåt stack ut huvudet genom gluggen på kastellet och visslade åt besättningen eller smällde med läder- piskan. Kastellet var helt och håilet rödmålat och sirat med små pilastrar och hängtorn och överst vid lyhtan vajade korsfanan. -
Hr#LIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD 153
Själva långfredagen lågo de förankrade i Mes- sina, så att pilgrimerna fingo bedja i kyrkorna, men redan pa eftermiddagen hissades segel och snart bredde sig åter havet under rosenfärgad luft. Vandrande Tomas bäddade åt sig bakom Maria- bilden i förstammen och låg och härmade på cittran böljornas lek.
Patronen var en myndig genuesare, som hade hela gördeln full av knivar, och ju avlägsnare skep- pet styrde från land, dess mindre gav han pilgri- merna att spisa. Slutligen begärde han så mycket penningar för en skål sött vatten, att de snart knappt hade mer att giva honom.
- Låt oss törsta tills hjälpen kommer oss för utan, sade Birgitta, och oföränderlig glädje lyste från hela hennes väsen. Hennes blick var frånva- rande och hon tycktes beständigt försjunken i sam- tal med det osynliga.
- Här kommer ett bevärat skepp från Rodos! sade magister Petrus och stack in huvudet genom dörrluckan. Ända hit kan jag se de vita korsen på johanniternas mantlar. Låt oss ropa, så att vi få bistånd!
- Nej, sade Karin stilla, vi måste lyda mor.
Med brännande törst gingo den kvällen alla till vila och de hörde hur patronen, som satt uppe i kastellet, hällde Vill i träbägaren och drack.
Ingen av dem kunde sova och hela natten tum made de sina rosenktansar, men redan i dagbräck- ningen fiörde de plasket av ett vene#ianskt handels- skepp, som seglade tätt förbi. När de övermodiga 154 HBLIGA BIRGIT#AS PILGRIMSFÄRD köpmännen, som haft god lycka pa sin färd, fingo syn på de vilda roddarna, började de gäckas och kastade frukt på dem och då smögo pilgrimerna sig fram ur sina gömslen och läskade sig med den manna, som sa oväntat regnade över däck och tofter.
Icke långt efteråt steg Cypern ur havet och så snart de hade landat kom drottningen med sina biskopar för att hämta Birgitta till borgen. Spel- männen och alla lehande par i trädgården blevo tystade och Birgitta sattes på stolen närmast drott- ningen, som allvarsam lyssnade till hennes rad och spådomar. Präktigaste rätter framsattes för de av- kandet av de små yxor, som shalade cederstockarna, och bortom olivlundarna lyste bränningen, som knöt sin vitskummiga ring om Afrodites ö.
Hela fjorton dygn sutto pilgrimerna på det sättet i gamman, men sedan lyfte de åter sina säckar över axeln och gingo ombord och snart sågo de bara himmel och vatten.
Delfinerna sprutade och om nätterna brann mar- elden i kölvattnet som en backig fjällstig beströdd med sönderstötta smaragder. När patronen tryckte fingret över hålen pa sin sävpipa, kunde han fram locka olika toner, och han stod på kastellet och spe- lade till roddarnas långsamma och klagande sånger. Det var fromma korsfararevisor om riddare, som drogo till Den heliga graven, och pilgrimerna stämde ofta i med sakta röst. Med var stund blev likväl vädret allt stormigare. Det blev tyst ombord och alla rev bundos upp i seglet. Da visade sig ett
HRLIGA BIRGITPAS PILGRIIISFÄRD 155 blåaktigt töcken i fjärran och Birgitta och alla kvinnorna kommo ut på däcket.
br det stormskyar? frågade hon patronen som stod vid styret. är Kanaans land.
Pilgrimerna knäföllo för att tacka med knäppta händer och den hänryckta Birgitta lutade sig mot Karins axel och blundade som en drömmande. Hon märkte icke att patronen hade blivit helt blek om pannan och stod och kramade rodret, icke att sjö- folket trängdes kring masten och ryckte i tagen.
En gul och sandig landstrimma med kring- spridda hus hade redan växt upp ur solglittret och galären törnade mot de fruktade korallreven utan- för Jaffa. Vågorna reste sig och kastade sig in i skeppet och lyfte bänkarna, och den bräckta masten lutade åt sidan med sitt spända segel. Matroserna grepo pilgrimernas böcker och ägodelar och kas- tade dem i sjön och ur den minsta boken föll det krucifix, som Birger Persson hade uthamrat fram- för vinterbrasan på Finsh gård. Karin mindes hur det kalla silvret hade kylt mellan hemmes fingrar i sömnlösa nätter. Iion såg hur det vände sig i vattnet och sjönk och hon tänkte på, att tusen år måhända skulle förgå, innan en fiskare hithde det i sitt nät och ändå skulle han säga: Jag vet vad den guden heter, han heter Jesus från Nazareth !
Kvinnorna flockade sig kring Birgitta och några av de yngsta matroserna sprungo i vattnet för att simmande nå land, men patronen stack piskan i gördeln och gick till pilgrimerna.
- Jag har vatit hård mot er, fromma män och kvinnor, och nu får jag mitt straff... Tillgiv mig, så lägger sig kanske vädret!
- Spörj fru Birgitta! svarade de alla med en mun.
Villrådig makade han på piskskaftet, ty hennes lugn gjorde honom dubbelt förskräckt. Han bör- jade plocka fram de penningar, som han hade tillnarrat sig under färden, och gav dem tillbaka till pilgrimerna och visade slutligen de utdragna tomma fickorna.
- Nu ha ni fatt igen allt ert med ränta och behöva ingen nöd lida, om ni väl komma på torra marken... men här få vi vår grav i djupet. -Därför säga vi dig, tala med fru Birgitta.
Han stod ännu tvehågsen, ty hennes bekym- merslösa väntan skrämde honom alltjämt langt mer än havets rytande. Slutligen gmk han ett par tre steg fram emot henne och strök luvan från nacken.
- Jag vet, fru, att du är lika mäktig i troll- dom som oförliknelig i fromhet... Läs du över vattnet !
Hon vaknade upp. Det ryckte i ögonlocken och, medan verklighetens vind blåste rätt in i hennes friska själ, blev hon åter den handlingskraftiga kvinnan från fordom.
- Jag är inte rädd som du, patron. Det är min trolldom. Jag har väl rest på vattenvägar förr. Lägg styret i lä och håll upp skeppet mot vinden!
Hatten med det röda pilgrimskorset på brättet höll hon fast i blåsten och skyndade med små korta steg uppför trappan till kastellet. Patronen följde lydigt efter henne och lade sig framstupa över roderstången för att hmna trycka ned den mot relingen.
- Frukta ni den himmelska sällheten, sade hon till pilgrimerna, så kan jag trösta er med, att ni ännu få stanna i denna sorgevärld. Ingen enda av oss skall omkomma. Ställ er här uppe och sätt ut arorna mot klippan Och så är det ännu en sak.
- Vad da, Brita-mor? frågade pilgrimerna och de måste le, da hon talade till dem på det sättet.
- Jo, det är det, att vi ha våra händer att hålla fast oss med till dess arabernas båtar hinna ut från land.
Skeppet började redan sjunka och slutligen stod endast kastellet över vattnet, men hennes sinnes- närvaro och trygga ro spred sig till de andra och de sågo roddbatarna skjuta fram genom vågdalarna eller lyftas i svallet. Havet -svartnade och dånade som en beständig åska och korsfanan fladdrade rakt uppåt som en eldslåga. Alltemellanåt spolade en kall sjö över kastellet och rann bort på läsidan med en fångst av stavar och skor, och det lilla träaltaret, som magistern beständigt medförde, kas- tades på korallrevet. Seglet bängde nu endast fast vid skeppet med ett rep och låg utbrett på vattnet och flöt med stora kupiga luftblåsor. Birgittas krage pöste i blasten, och hela tiden måste hon hålla i hattbrättena, men allt som båtarna närmade sig, märkte pilgrimerna, att hon ater fick samma frånvarande uttryck. De tyckte, att hon liknade en ros, som för ett ögonblick hade öppnat sig, när de andades pa bladen, men sedan åter genast slöt sig om sin egen doft och färg.
Araberna klättrade upp och grepo män och kvin- nor vid deras livrep och lyfte dem ned i de vic. kande båtarna som varupackor. Så snart pilgrimerna satte foten på stranden, böjde de sig och kysste marken. När de sedan vilat ut och torkat kläderna och hopsamlat några av sina ilanddrivna tillhörig- heter, började de sin färd över Sarons sandiga slätt, där stillheten var så djup, att fraset av en lyftande duvsvärm kom deras hästar och åsnor att rygga till som för en plötslig fara. Långsamt och nästan beständigt sjungande drog den lilla skaran framåt och nådde slutligen under uråldriga och susande träd ett beskuggat rastställe.
Magister Petrus steg då är sadeln med det höga, svarta träkors, som han förut burit framför pil- grimerna och som räddats av honom ur vågorna. Det stötte han fast i marken och omkring det lade han en ring av stödjande stenar som ett runt altare.
- Målet är nu vunnet, sade han!
Alltemellanåt susade en duvsvärm genom luften. De bundna hästarna stampade och åsnorna gniss- lade, men lika plötsligt vände stillheten ater, och fast magistern talade helt sakta hördes han av alla.
- Fru Birgitta Birgersdotter! sade han slutligen.
HBLIGA BIRGITTAS PILGRI#SFÄRD 159 Din jordevandring lider mot sitt slut och du står vid det mål, till vilket du alltid längtat. Ett öde land ligger framför oss. Korsriddarnas stora konungar multna i jorden och det är redan länge sedan Sa- laddins blodiga yxor slogo in Jerusalems portar, men där hos vänliga bröder skola vi få en fristad i klostren, fast utomkring ligger fiendemark. Så är det också med OS3 själva: vi ha fått en trygg borg i eget sinne, men utomkring står världen lika ond som förr. Dock kastar hon icke längre sina stenar efter oss. Under fridens oliv har jag äntligen fått resa Birgittas tackaltare och över oss flyga duvorna. I Vadstena höjas redan mu- rarställningarna och snart skall klostret invigas. Smäleken har tystnat och din sista vallfart har blivit ett segertåg. Allt vad du för egen del av livet begärt har du fått. Som den lyckiigaste och öm- maste moder knäböjer du mellan din dotter och din son herr Birger, ängslig att med ord grumla de ras och din egen fräjd. Nordanvinden har gått över i stilla västan. Sla upp ögonen, fru Birgitta! Fordom bmkade du gärna tala. Gör det också nu !
Burgitta slog ned ögonen och rodnade som en ung jungfru.
- Varför rodnar du och varför står du tyst7
Rodnaden steg ännu mörkare ända upp över pannan. Hennes förvirring blev så stor, att hm# glömde att hålla händerna knäppta och trevade på bältet.
- Nu förstår jag dig inte längre, kära fru... Skall jag behöva uppmana dig att tala ärligt och ippet till oss?
- Magister, viskade Karin, vad vill du att mor skall säga dig? Det finns en lycka, som ej har ord.
Då brusade det uråldriga olivträdet, under vilket så många vallfärdare snyftat, och pilgrimerna dar- rade av glädje.
- Du ödmjukar mig för djupt, barn, om du tilltror mig en sådan självtörblindelse, svarade slut- ligen Birgitta, osäkert och länge sökande efter vart ord. Jag finner bara inte rätta svaret... Den medgång, som kommit, är jag inte värd... Sedan den begynt känner jag mig svag och viljelös... och full av blygsel, lik en tiggerska som fatt vida större och präktigare allmosor än förklädet kan rymma... Långa stunder glömmer jag, att jag är till. Mina tankar gå bort från mig själv. När magistern frågar mig om mig själv, måste han därför också fürst lämna mig rådrum att samla dem liksom herden måste samla getterna, innan han kan räkna dem inför husbonden... Jag hör röster tala och alla de mina, som gingo bort, draga mig ännu närmare intill sig än när de levde.
Hon slog armarna om det svarta korset och kysste det.
- Förlåt mig min hardhet, viskade hon, förlåt mig, om jag syndat. Så är den då upprunnen, den dag, på vilken jag alltid väntade, fridsdagen! Kom, landsmän, och låt oss sjunga och sjunga så länge vägen varar, ända till Jerusalem !
Aterigen susade olivträden och pilgrimerna bröto kvistar och satte i hattarna. Sedan begynte de på nytt sin färd, men nu över Judeens kala och steniga höjder.
HLLIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD I6r
En stund vilade de i lunden vid Emaus, men de kånde ingen trötthet och ingen sveda av solhettan Utan att själva veta det skyndade de allt fortare och fortare och snart unnade de sig icke ens den kortaste rast. Knäböjande på berget hälsade de slutligen Jerusalem i solnedgangens överjor- diska skimmer.
Det var en av de ödsliga månskensnätter, da alla de kupiga taken kommo Jerusalem att likna en stad av gravhus. Skugga bredde sig i Josafats dal, där Kristus och Mohammed pa domens dag skola spänna det snöre, över vilket människorna måste vandra. Tydiigare än annars trodde sig väk- taren på tempelplatsen höra det underjordiska sor- let fran brunnen, som är nedgangen till belvetet och där de dödas själar samlas för att bedja. Sten- blocken i väggen ovanför judarnas klagoplats ble- vo i månens ljus ännu väldigare och tyngre och tist- larna, som växte i fogarna, skakade som asplöv. En sky låg över Oljoberget, och de oräkneliga små lutande griftstenarna utanför ringmuren, vilka under en solig luft pa avstand knappast kunde skiljas fran ruingruset på marken, blevo upplysta liksom inifrån och blandande vita. I Heliga gravens kyrka ljod ännu nattsangen och nagra lampor brun- no, men ingen levande gick pa gatorna och alla luckor och dörrar voro slutna.
Vid Heliga graven hade Birgitta känt ett plöts- ligt sting genom bröstet och darrande av frossa hade hon vänt tillbaka till cellen i klostret och nu sov hon på golvet med huvudet i Karins knä.
Vakande betraktade Karin månstrimman, som flyttade sig allt närmare och närmare och slutligen stannade över moderns huvud som en dallrande ljusring.
- Det är ju endast dagern från den välvda gallergluggen, tänkte hon och blundade, men när hon åter såg upp, flammade ljusringen ännu störTe och klarare.
Hon visste så fullt och fast, att det endast var manskenet, och hon blundade på nytt och prövade att tänka på annat, men när hon slog upp ögonen, hade Birgittas lappade dräkt blivit ljus och himmelsblå som manteln på helge Eriks beläte därhemma.
Då förfärades Karin, så att hon icke längre kunde sitta lika orörlig, och Birgitta vaknade.
- Barn, sade hon, jag sov så gott.
- Mor snälla, förlåt mig att jag väckte dig, men en sadan hjärteangest har gripit mig, att jag måste stiga upp och andas ut.
Hon reste sig och ville lägga modern ned på halmkudden, men Birgitta satte sig upp och såg på henne.
- Säg mig vad som sa kunnat skrämma dig.
- Det var något, som jag aldrig skall kumma säga dig, aldrig, mor, om du än befallde och had... ty om du tankte min tanke skulle du skälva av fröjd och forskräckelse och ändå förneka den tanken. Det skulle bli din första osanning och 164 HFLIGA BIRGIITAS PILGRIMSFÄRD magistern skulle inte kumna säg#, att Birgitta inte längre hade något att bikta. -Du har försett dig på månljuset.
- Spörj mig inte, men låt mig få stå kvar här borta i skuggan och i stället göra dig en fråga. Ar jag verkligen din dotter, är jag född av ditt kött och ditt blod. Säg mig att det inte är så och jag skall bli lugn igen... Säg, att du är oviss... att jag är bortbytt, att någon av tjänste- kvinnorna, dig ovetande, kanske såg ditt rätta barn dö i vaggan och da i stället lade dit sitt eget... och att det barnet är jag.
- Nej, mitt barn är du, mitt hjärtebarn och solskensbarn, som blev min stödjande krycka... och vad jag begynt skall du fullborda.
Karin sag hur manstrimman på golvet flyttade sig allt närmare fram emot henne själv och hon tryckte sig intill väggen.
- Vi äro här så ensamma... Far jag inte kalla på systrarna?
- Är du rädd att vara ensam med din egen mor?
- Ja.
- Fruktar du mig mer i natt än annars?
- Ja.
- Jag vill dig ju endast väl
- Låt mig få tända lyse, mor snälla. Magis- tern vakar i mansklostret vid sitt fönster och jag har lovat honom att tända lyse, om vi behöva honom.
Birgitta derna.
steg upp och räckte Karin båda hän- llrLlGA BlRGlTrAS PILGRIMSFÄRD 165
- Men jag känner mig nu starkare, fast jag nogsamt vet, att timglaset snart har runnit ut.
Karin tryckte sig ännu närmare till väggen och mottog icke de framräckta händerna utan kysste dem och kysste ärmen och böjde sig slutligen och kysste fållen på kåpan.
- När du kommer bland de heliga... bed då för mig och för alla dem, som ropa efter oss ur gravarna, och för hela vårt folk och land. Bed för oss !
- I evighet skall aldrig den bönen tröttna på min mun.
Birgitta fattade Karin om huvudet och förde henne med sig fram till fönstret. Hon strök sme- kande över hennes panna och sag henne djupt in i ögonen.
- Tiden skyndar och snart gar du framför nun- norna i Vadstena... På det svarta doket har du lärftskronan med de fem blodröda rundlarna. Vid kyrkdörren står båren med mull... och det är hall natt och alla träden ha rimfrost... och nt bära ljus i händerna för att sjunga matutuna. Då skal1 du ihågkomma hur jag brukade väcka dig med riset, men aldrig skall du veta hur det riset sved i min hand och hur jag väntade, hur jag läng tade till stunden, då vi blevo systrar. Du blev våren omkring mig, när mitt sinne var nära att för- torkas under världens smälek... Säg mig, var det också nyss de gamla minnena, som vaknade och var det därför du blev rädd för din mor?
- Nej, mor, jag mindes ingenting av det gamla och därför förskräcktes jag... Jag såg dig som död. Spörj inte mer, ty aldrig får du svaret helt... Där ute ligger det övergivna Sion, Davids och Salomos stad, ett hemvist för främlingar. Förödd som den är vår egen ätt, men du, mor, du star ensam kvar bland ruinerna och får all den ära och kärlek som de andra mist...
- Barn, sade Birgitta hastigt, tänd lyset, sa att magistern kommer !
- Du befallde mig ju själv nyss att inte göra det.
- Men nu smittar mig din egen rädsla Jag vill inte tänka din tanke, inte bli lögnerska i min bikt. Tänd lyset !
I stället för att vänta skyndade Birgitta själv ut i gången och tog lampan fran nischen och ställde den i cellfönstret. Sedan lutade hon sig till Karin och medan de stodo lyckliga och tysta, hörde de hur magistern klappade på porten.
Birgitta sträckte sig mot gallret och ropade till honom:
- Jag har inte längre råd att tänka pa vila, magister. Väck de andra och tillsäg dem att möta i gravkyrkan med ränslar och stavar. När vi ha åsett hur min son Birger där fatt mottaga riddar- slaget, skola vi utan dröjsmal fortsätta vara vand- ringar till de heliga orterna.
Hon gick fran cell till cell och väckte de sovande och redan i dagningen voro alla pilgrimerna för- samlade i gravkyrkan. När de hade förrättat sin bön och alla lamporna och ljusen där blivit tända, framträdde herr Birger och blev slagen till riddare av Heliga graven. Skölden och svärdet och kedjan
NELIGA PIRGITTA5 PILGRIUSFÄRD 167 räcktes honom och då han uttalade den stolta eden att som Kristi stridsman kämpa för de svaga och värnlösa, sökte alla ögon Birgitta, men den hänryckta hade stannat bland de bortersta pil- grimerna vid dörren.
När sången var sjungen, fattade den haltande magistern åter träkorset och det var en syn av ålderdom och skröplighet, när han vid sin mat- moders sida tågade åstad genom den gula hålväg, som stupade mot Jordan. HöstsDlen glödde och Karin räckte ofta vattenflaskan till den stapplande gamla, men hon kände varken krämpor eller år. Viljelös som en sömngångerska mottog hon sina barns omvåldnad. Aldrig förr hade hon böjts av skröplighet och svaghet. Tinningen bultade och, när hon erfor cn stunds svalkande lisa, menade hon, att uppe på klipporna, där hundratals örnar sutto sovande, gingo änglarna fram och skuggade henne med sina vingar.
På ökenslätten vid lordan växte med fingers- långa taggar de buskar, av nlka Kristi törnekrona hade flätats, och där lägrade pilgrimerna. De kring- strövande araberna redo förbi med en likgiltig blick på deras trasor. När Birgitta då lade sig ned på den heta sanden och mellan buskarna såg över Döda havets vatten, där solvägen dallrade, vaknade minnet av den ödsliga sjön nedanför Alvastra. Likheten var så stor, att då hon hörde det svenska tungomålet omkring sig, trodde hon sig förflyttad till hemmet, men hennes längtan var övervunnen oeh hon slöt genast ögonen och försjönk åter i sina inre syner. 168 NLLIGA BIRGITTA5 PILGRI#ISFÄRD
- Du starka! sade Vandrande Tomas och bor- rade sin stav fast i sanden. Medgången skänkte dig ödmjukheten.
Utan att lyfta huvudet svarade hon:
- Vi förvandlas till det, som vi älska.
Han drog tillbaka handen från stavens svart- nötta krycka.
- Rak var din väg som solvägen och därför hann du den andra stranden. Men vart hinner den oroliga, som vänder med var vind? Sjuttio år föra honom icke längre än en dag. Han vänder sig i ring, och vaggan och båren når han med båda händerna utan att ha byggt ett vidsträckt rike emellan dem. #mka dig över honom, fru Birgitta, ty osäll är han född och visserligen är han Den fallna morgonstjärnans ättling. Hur högt en gnista stiger, slocknar hon i mörker, om hon ingenstädes kan bita sig fast och tända. Och nu, lev väl! Här vill jag stanna för att åtminstone i ensamhetens betraktelser fa spegla den eviga kärleken till dess jag torkar bort på ökensanden, jag, eldens för- spillda frö
Han gick sina färde och när han kom till ens- lingarnas berg, Quarantana, klättrade han uppför den branta väggen. Likt snäckdjur, som resa sina horn och sträcka sig ur sina hus, böjde sig svart- bruna anakoreter ur de svårtillgängliga hålorna och betraktade den nya gästen. Allt högre måste han stiga och hans sinnen svindlade. Då sänkte sig en mager arm från en klyfta och hjälpte honom upp till den översta hålan, som stod obebodd,
NE:LIGA BIRGITTAS PILGRl-lSFÄRD 16,0 men som av sina sista invånare hade blivit prydd med fromma och enfaldiga må1ningar. Det var nu afton och en bädd av vass och torrt gräs befann sig ännu på marken, men han stannade vid in gången och hans röst, som så länge varit för- stummad till en hes viskning, löstes i detsamma åter fran sina band, så att han kunde sjunga. Han lyfte händerna och vände sig ned mot jorden, som låg öde under stjärnorna, och hans dystra och mässande sång upprepades av bråddjup och klyftor. Runtom på bergen stämde de andra ens lingarna i och mörka röster svarade från lenkos grushögar, vilka ännu tycktes mullra och skälva under losuas förbannelse. Hela den vilda öken- dalen mässade om ånger och fasa liksom helvetet sjunger pa langfredagsnatten, då de osaligas rös- ter genombäva jorden och de tio himlarna som en dödskall frossa.
Pilgrimerna slöto sig ängsligt närmare samman och Peder Skräddare skar ned en törnbuske och satte eld på kvistarna för att med lagan besvärja de onda väsen, som fyllde mörkret. Herr Birger stod lugn och fåordig och liknade i sin släta dräkt mer en fredlig köpman än en riddare. Magister Petrus och kapellanerna läste i sina böcker, och stödd mot Karin låg Birgitta utsträckt på sanden nära invid elden, men hon höll ögonen slutna och ingen visste rätt om hon sov eller vakade.
Peder Skräddare tänkte, att han skulle känna sig tryggare, om hon bara sloge upp ögonen, men han vågade icke tilltala henne utan samlade tyst allt rikligare bränsle. Elden flammade hög och sprakande och när törnrevorna glödgades och krökte sig, tramsipprade kring taggarna den mörk- aktiga saven som blodsdroppar.
Birgitta var nu sjuttio år och det led mot aftonen.
Arslagen förde henne framåt från Kanaåns land. När skeppet låg i hamn vid Cypern, talade hon ännu en gång mörka och varnande ord inför drott- ningen, men da hon åter satt på havet, blevo i hennes närhet till och med de vilda roddarna glät- tigt saktmodiga och stilla.
- Ni ha ett tungt dagsverke, sade hon, och jag har inte längre några penningar att giva er, men varen inte den gamla kvinnan gramse.
Låg vinden mot, satte hon sig ofta hos dem på bänken och, fast de flesta av dem voro sara- censka slavar, gjorde hennes blida ord luften ljus och lätt omkring dem och de skulle gärna ha offrat sitt liv för henne, om hon det begärt.
Rädd att väcka de sovande, ängslig att störa de samtalande gick hon ibland barfota och sakta upp på kastellet för att hängiva sig at sina be- traktelser och alltemellanåt skrev hon på en vax- tavla, som hon sedan räckte till magistern. Satt någon tung till sinnes, kom hon efter en stund ned till den svarmodige för att blåsa bort skyarna från hans tankar. Beredvilligare kunde icke män- nen lämna plats vid sin sida åt den vänaste ungmö än at den vithåriga gamla, och vördnaden för henne var så stor, att då hon sov, upphörde liksom för ett hemligt tecken allt talande och roddarna hällde vatten på årorna för att de icke skulle gnissla.
När pilgrimerna landstego i Neapel, var Bir- gitta så avfallen, att hon maste stödja sig på käpp, och hon kunde icke förtära annat än bröd, uppmjukat i vin eller kokt vatten. Hela stranden var mörk av människor, ocb drottning Johanna kom henne fingerfull till mötes med knäfall som hade Birgitta nu varit den rätta härskarinnan. Drottningen anropade henne att bedja för Nea- pels av pest och olyckor plötsligt hemsökta in- vanare. Fast den heliga icke längre förmådde höja de knäppta händerna, utan maste stödja dem över käppkryckan, stannade hon och bad för hela folket. Den uppenbarelse, som hon sedan fick mottaga under kvällens timmar, uppspikade ärkebiskopen pa domkyrkans port och hela natten hördes de sjuka, som lågo på gatorna, ropa nam- net Birgitta för att därmed beveka själva döden.
Då det led mot påsken intågade slutligen pil- grimerna i sitt gamla hem vid Campo de' Fiori i Rom, nöjda att återse den skuggiga trädgarden och de tysta rummen. Vaka och fasta hade likväl så ut- tömt Birgittas krafter, att hon snart icke längre förmådde besöka kyrkorna. Påvliga sändebud, prin
NELIGA BIRGITTAS PILGRIMSFÄRD
173 sar och kardinaler och munkar klappade dagligen på porten. När de blevo mottagna i kammaren, funno de en ålderstigen sierska, som med dotterns hand i sin och djupa vidöppna ögon satt i hörnet på stengolvet, ombäddad med grå och trasiga halmkuddar. Silkestofsar hängde ännu fram från tagelskjortan, men purpurfärgen var urblekt och allt guldet borta.
Slutligen märkte de, som vårdade henne, att hon icke längre förmådde uthärda kölden från sten- golvet, och de bäddade hePne då på samma bord, där hon förr suttit lutad över sin hägerfjäder och sina papper. Fast kinderna voro insjunkna tycktes dem, att de aldrig sett henne mer fager.
- Kristus talar till mig, sade hon, och detta är hans ord: Jag har gjort med dig liksom brud- gummen, vilken gömmer sig en stund för bruden, att hennes längtan ma bli mer brinnande. Någon tid bar jag fördolt mig och det har varit din prövo- tid, men nu är stunden att mitt löfte skall full- bordas och femte dagen härefter på morgonen skall du vänta mig. Inför mitt altare skall du klädas till min brud och vigas till nunna och moder i Vadstena, men vet, att din kropp skall rum, som blir honom berett. Säg dina skrifte- fäder, att de överlämna alla mina ord, som jag ingivi# dig, till bröderna. Hos dem skall jag tända min andas eld och när mig behagar, skola män- niskor uppstå, som med fröjd och sällhet mottaga de himmelska uppenbarelserna.
Som en stridsman på ett segerfält uppsatte ma- gister Petrus sitt altare i Birgittas kammare. De yngre kapellanerna stannade utanför dörren till att vakta den. Peder Skräddare klädde sig åter med flaska och ränsel för att stå färdig att avgå som budbärare till Alvastra och över alla låg en stilla grädje som i ett bröllopshus.
På morgonen den femte dagen, då mässan skulle sjungas, närmade sig Karin och berr Birger med ett tänt vaxljus och satte det i den döendes hän- der. Det lyste över hennes drag, vilks voro lika vita som lärftsklädet under doket, och hon sade till dem:
- Intet, intet mänskligt har jag mer älskat än min husbonde och mina barn, och ingen vållade jag större sorg... och själv kan jag icke längre sörja. De ropa icke längre efter mig ur gravarna för att hota och klaga utan för att överkorsa skulde- brevet och tacka mig. Aro de i sin hängivna god- het icke värda tusen gånger större ära än jag? På alla mina frågor har du svarat mig, evige domare, men så ofta ja# stammat dell fråKan, har det blivit mörkt omkring mig ocb jag har icke längre förnummit ditt ord. En tiggerskas två tomma bänder är allt vad jag har att racka dig. Så är det då din mening, att också de, som hetast brinna av astundan att tjäna din kärlek och rätt färdighet, skola göra ont liksom de onda, och bitter grst skall följa dem över jorden.
Hon såg stelt i lågan utan att blunda och de kringstående förstodo, att hon icke längre kunde se ljuset, men i detsamma föll en vaxdroppe på hennes hals och då gick ett sken av lycka från hela hennes anlete.
Under det att morgonmässan nu blev sjungen, somnade hon för alltid, den fruktade och stränga, den ljuvliga och fromma.