IX.
ARNLJOT GELLINE.

DRÅPET.

Det var gille i en stor bondgård i de nordliga trakterna.

Ungdomen gav sig inte ro att länge bli sittande över stekar och kakor. Då den åttonde rätten bars in, reste sig ungdrängarna bullrande för att gå till lekvallen. När dörren nu skulle skjutas upp, låg något tungt i vägen utanför på tröskeln. De sträckte ut huvudet och sågo i halvmörkret, att Torland, en bondeson, som alla tyckte väl om, låg där livlöst utsträckt med ett knivsår i bröstet. Ingen visste, hur han hade fått det, och nyss förut satt han med de andra vid bordet.

Det var ett skrock, att ett banesår på nytt begynte blöda, om dråparen råkade att vidröra den stupade. För att bevisa sin oskuld skyndade sig därför alla fram, en efter en, och fattade Torland i handen. Just därför ,att han var avhållen över hela bygden, blev ivern stor. Till och med barn, gubbar och kvinnor trängdes om att få röra vid honom, fast väl ingen av dem kunde misstänkas för ett sådant odåd. Slutligen fanns det bara en enda, som dröjde utan att närma sig. Det var självaste dottern i gården.

Hon hette Ingefrid och var annars det soligaste och vänaste någon kunde möta. Men nu stod hon ensam kvar vid gillesbordet bland de tomma bänkarna och vände sig bort från ljuset. Torlands fränder hade emellertid flockats i dörren. Det var dystert och svartklätt folk med svart, hängande hår, låga, fårade pannor och ett tungsint sätt att alltid tala sakta. De hade kommit ned från sina hemman i den inre Hälsingebygden, och silvret på bältena visade, att de voro rika. »Hämnd, hämnd!» viskade de knappast hörbart och sträckte sina armar över den kringstående skaran med fingrarna krökta som korpklor. Men en av dem lyste med ljuset på Ingefrid och pekade mot den döde. »Ingefrid!» sade han.

Hon gick då fram och satte sig på tröskeln. Förläget och stilla lade hon Torlands händer mellan sina.

Knappt fäste hon nu sina gråtande ögon på det bleka ansiktet, innan en stor röd ros av blod slog ut på hans skjorta mitt över hjärtat.

Det var så tyst, att liarna hördes borta på tingsbacken, där de skuro gräset, ty det skulle bli ting nästa morgon. En av fränderna satte sig ned på tröskeln bredvid Ingefrid. »Du är den skyldiga, du med de blida ögonen», viskade han. »Du tiger och vill ingenting tilstå. Begär du då, att vi fränder skola vädja till ännu en gudsdom, innan vi lägga sak mot dig? Jag hör nog, att de kringstående yrka därpå, efter de i det längsta ha svårt att tro en kvinna om ett brott som ditt nu. Må de då få sin vilja fram. Ja, kan du i morgon inför hela tingsmenigheten bära ett vitglödgat järn nio steg utan att få den minsta blåsa i handen, då skola vi tro, att du är utan skuld. Som viking har jag i främmande länder sett oskyldiga utan att bränna sig springa över glödgade plogbillar.»

Han slog ibland på silverbältet som för att ge ökad myndighet åt sitt viskande tal. Och så snart han tystnade, bakbundo de andra fränderna hennes händer och ledde henne till skämman, som låg några steg därifrån. Där blev hon inlåst. Gårdsfolket stängdes in i storstugan. Sedan ställde fränderna sina steg mot tingsbacken, och de andra gillesgästerna följde dem, häpna och tysta.

Några stannade likväl för att hålla vakt, och de kröpo in under skämman, som stod ett stycke över marken på fyra stenstolpar.

Kläder och renhudar hängde under bjälkarna i skämman, och i väggen var ett runt vindöga. Där stod Ingefrid i nattskenet med pannan mot det alnstjocka stockverket. Det var midsommartid, och ängsullen lyste längt borta som nyfallen snö. Halvvissna gullvivor, utblommade maskrosor och friska smörblomster blandades med prästkragar och hundlokor. Blommorna hade andra namn då än nu, somliga kristna, andra hedniska, men fast många hade slutit sig för natten, kunde hon ändå känna igen de största mellan blad och luftiga strån.

Då framkom till vindögat, när vakterna hade somnat, en man, som var så stor, att hon aldrig hade sett hans like. Han bar skarlakanskläder och höll ett guldbelagt spjut i handen, och ansiktet hade ett strängt och tankfullt utseende.

»Jag är Arnljot Gelline», sade han, »fast mitt namn var ett annat i min barndom. Har du inga anförvanter, bondedotter, som kunna försvara dig?»

»Min moder är för skröplig och gammal», föllo hennes ord, »och Vikar, min broder, gick till Olov Tryggvesson och blev borta. Jag hade också en yngre broder. Han trivdes aldrig hemma, utan lever i skogarna, och jag tror, att han blivit stigman och rövare. Men när jag nu ser på dig riktigt noga, märker jag, att han i natt kommit tillbaka i rätta stunden.»

»Det är, som du säger», fortsatte Arnljot Gelline, »och en god tur var det, som förde mig hit, just när du så väl behöver broderligt skydd. Jag gick hit ned till bygderna för att träffa dig och den gamla. Genast mötte jag ett mummel om onda händelser. När tissla byamännen om annat!»

Hon rodnade starkt och svarade: »Ingen kan mer sörja över den gåtfulla olyckan här i natt än jag, ty nyss förut under gillet hade jag tillsagt Torland min tro för livet. Det var väl därför, när jag under kärleksfulla tankar tog hans kallnade händer, som hans blod en sista gång steg upp till det stackars genomstungna hjärtat, så att det slog ut en röd ros på skjortan.»

»Jag visste, att du var oskyldig», sade han efter att en stund ha grundat på hennes svar. »Men svårt lär du få att också övertyga Torlands fränder, om du inte kan bestå det prov, som de nu fordra av dig. Förstår du, vad det är att hålla ett glödgat järn? Jag tänker, att både skyidig och oskyldig brukar få skinnet lika bränt, om ingen undergörare förut strukit på någon hemlig salva. Fast natten lider, ser jag ännu ingen barmhärtig människa komma med någon smörjelsekruka. Men jag skall försöka att hjälpa dig. Jag har alltid trott på min egen kraft. Ingefrid, min syster, en sådan man är oövervinnelig, och han kan oskadd hålla i glödande järn.»

Utan att säga något mer vände han sig om och gick upp på tingsbacken.

Där hade en from predikare byggt upp ett litet altare av torv mitt i en rundel av höga stenar och läste och brände rökelse. Bredvid låg Torlands bleka lik på en bår, och ett stycke därifrån glödgades ett järnspett i ett flammande bål av ved och kol.

»Hör mig, byamän!» sade Arnljot Gelline, ty fast det ännu knappt var full dager, hade tingsmenigheten nyfiket samlats över hela kullen. »Jag är Ingefrids broder, och det är fränderätt att åtaga sig en kvinnas sak. I skogarna förde min stig ofta utefter den brantaste stupan, och där gick jag i lära. Räck mig järnet! Jag har aldrig fruktat någonting, och därför har jag lyckats i det mesta.»,

Två trälar gingo då till elden och drogo fram det glödgade spettet med tänger. Det steg en vit rök, när de släpade spetsen genom det daggvåta gräset, och hettan var så stark, att de måste svepa manteln om ansiktet ända upp till ögonen. De kastade spettet framför Arnljot Gelline, och järnet sken på honom som en lykta.

»Välan, välan», sade han och böjde sig. Med ett snabbt grepp lyfte han spettet.

När han hade tagit ut de första två stegen, spårades ännu ingen smärta i hans drag, utan de voro lugna och glada. Och när han hade gått ännu fem steg, började folket vifta åt honom och ropade: »Järnet sveder honom inte. Hög och oskadd går han framåt och fullgör, vad inga andra skulle våga. I hans hand blir det omöjliga möjligt.»

Men vid det näst sista steget kom han att lyssna på jublet, och en röst vaknade inom honom och viskade: »Arnljot, kan en människa utföra ett sådant under?» Som det tvivlet fick makt över honom, brast hans kraft som en allt för hårt spänd bågsträng, och han måste släppa spettet. Predikaren skyndade fram med en linda och ett insegel för att vira om handen och försegla bindeln till närmare granskning.. Men Armjot Gelline sköt bindeln ifrån sig och höll upp handen. Då syntes det för alla, att den hade bläddror på insidan.

Solen hade nu gått upp över fjällen. Lagmannen ställde sig på tingsstenen, och lurarna skallade. »Du är i den skyldigas ställe», sade han strängt, »och jag dömer dig till mansbot för dråpet.»

»Ni gårdssittare», svarade Arnljot Gelline med ett bittert leende, »den boten få ni vänta på.»

Då blev det rörelse bland tingsmenigheten, och alla händer lyftes, medan väl tusen röster ropade: »Ulvsgäld, ulvsgäld, lys ulvsgäld över den lagtrotsaren!»

Lagmannen vände sig till Arnljot Gelline med orden: »Hus och hem skall du övergiva. Du skall rymma häradet och gå fredlös på skogen som ett vilt djur. När du dör, skall du läggas under ett stenrös vid stigen. Vem som helst må strafflöst dräpa dig, men ingen gömma dig i sin stuga. Bort härifrån som en ulv!»

Hela menigheten begynte då skria på samma visslande sätt som vid vargdrev och sjöng:

»Ulv, ulv, som ulv skalle du gå,
som ulv till sist din bane få.»

Arnljot Gelline riste spjutet i sin svidande hand och svarade: »Den domen är jag nöjd med. Och er, ni alla, som sova i säng och spisa under tak och döma efter era vidskepelser och ha så mycket svårare än vi skogsmän att läsa sanningen i ett människoöga -- er förklarar jag fejd till min sista stund.» Därmed bröt han tingsfriden och drev undan byamännen åt alla sidor, innan han gick tillbaka ned till gården.

Han ryckte upp dörrarna till stugan och skämman, och modern och Ingefrid dukade fram den sista måltid, som han hade rätt till i fädernehemmet. Men han åt litet. »Friheten och ödemarken, det är mitt rätta hem», sade han och bröt snart upp.

Nu vandrade han allt längre upp mot de jämtländska dalarna, och en afton kom han in i en djup mo. Det dånade och brakade i furorna, och det gjorde honom glad i hjärtat. Stigen ledde fram till en bergvägg, och mossan hängde från de upplastade klippstyckena. Nedanför sutto några skogsgångare kring en eld, och de hade sina kvinnor med sig. Men det syntes, att det inte var vanliga kvinnor, utan skogsrån. De voro mycket rädda att visa sin rygg, som var ihålig som en murken trädstam. Stort besvär hade de också med att stoppa sin rävsvans under kjorteln, så att den inte skulle märkas. För att lättare förvilla männen snurrade de med sina bruna ögon och lutade på sina gulbleka och smala ansikten, som hade lingonröda fläckar på kinderna. Under tiden pratade de och snattrade, så att det lät som i en fågelbur. Arnljot Gelline brydde sig inte om dem, utan satte sig ned och tog fram en silvertallrik. På den spisade han. När han hade slutat och höll på att torka tallriken, sade han: »Vad nytt, stigmän?»

»Bara det», svarade de, »att från Snasahögen har det de sista dagarna hörts ett så förtvivlat gråtande, att vi helst tagit en lång omväg.»

»Jag skall gå dit upp i morgon och forska», svarade han. och så sträckte han ut sig på mossan lika stolt och förnämligt som den rikaste byaman på sin fjäderkudde.

ÖDEMARKENS LÄNGTAN.

Nästa morgon gick Arnljot Gelline upp på Snasahögen. Luften val klar och stilla, och runt om låg den svartblå fjällkedjan med sina vita snöstrimmor. Dvärgbjörken doftade starkt, och några fjällsippor lyste ännu i klockljungen, men till sist blev det bara kala hällar att vandra över. Vart han än såg, spirade ingen rök från någon människoboning. Slutligen kom han till ett urgammalt offerställe, där en väldig sejt-sten, frätt av oräknade vintrar, stod omgrenad av mossiga renhorn som i ett snår av torra buskar. När han stannade vid sejten, hörde han en suckande och förtvivlad gråt som djupt ur ödemarkens bröst.

Han fick då syn på en liten ensam lappman, som satt bredvid på sluttningen med ansiktet i händerna. »Varför gråter du?» frågade han och ställde ifrån sig sitt spjut.

»Skulie jag inte gråta!» svarade lappen och såg upp. »Är jag inte av det folket, som aldrig vann och aldrig förlorade något med svärdsslag. Jag känner dig, Arnljot Gelline. Du har din kraft att lita till, men vad ha vi? Skulle jag inte gråta!»

När han hade snyftat en stund, lyfte han igen huvudet. »Torland därnere i byn», sade han, »sköt med pilar på mina renar, när de gingo i hans åker. Torland tog ifrån mig min rikedom. Och så fick jag höra, att han skulle äkta Ingefrid, den rika bondedottern. Då smög sig lappen genom skymningen till gillet. Ingen såg honom. Som en skugga gled han utefter marken och snuddade med sin stenkniv över Torlands bröst. På annat sätt kunde han inte strida. Skulle jag inte gråta!»

Medan han talade, hoppade hans fingrar på trolltrumman, som låg i hans knä. »Ljuvligt är det att se jorden dansa», sjöng han och trummade allt fortare och vildare som i yrsel. »En gång voro vi starka också vi, som lärt oss ödemarkens hemligheter. Ack, du lilla fågel därborta över dungen, kom, kom! Tag med dig min själ bara för en timme. Hör du, hur lappmannen lockar och tjusar? Kom fågel, kom kvittrare, kom vingar!»

En liten fågel flög då fram och satte sig på hans finger, och han blåste in sin själ i honom och föll sedan i en stunds sömn. Men fågeln steg i skyn med en glad drill och svävade långt, långt bort över vidderna.

Arnljot Gelline hade lagt märke till, att en kvinna hela morgonen följt bakom honom på fjällstigen. Han trodde, att det var ett skogsrå, och ville därför inte se sig om. Kvinnan lade ifrån sig sin säck och sin stav alldeles bredvid honom, och då först igenkände han, att det var Ingefrid.

»Arnljot Gellines syster behöver ingenting frukta bland skogsgångarna», sade hon. »De ha visat mig vägen, och jag har sökt upp dig för att sköta om din kost. Inte heller jag höll längre ut därnere bland gårdssittarna. Det är väl för att vi båda äro av samma blod. Jag kan höra, att lappskrulten där är Torlands dråpare, men låt oss vara goda mot honom, så blir han också god och kan hjälpa oss med sådant, som han förstår.»

Hennes röst väckte lappen, och han satte sig upp och gned ögonlocken. Han ryckte till, när han fick se Ingefrid, men så började han tänka på sin dröm.

»Lappmannen har vackra drömmar», sade han, och det var både glädje och sorg i de glänsande ögonen. Det var som regn i solsken. »När jag sover, kan jag se, vad som händer på flera dagsresors avstånd. Nyss flög jag över de norska fjällen och kom till den ståtligaste kungsgård. Kungen stod där i svalgången, ljusskäggig och varm, och pustade. Han var så gruvligt tjock, att hade jag inte haft fågelnäbb, ja, då tror jag, att jag skrattat. Det var kung Olov Haraldsson. Röd skjorta hade han som du, Arnljot Gelline, och rustning som du, fast kors på skölden. och till byamännen talade han trotsigt och befallande som du. När jag hört honom en stund, blev jag helt allvarlig och började darra både av beundring och skrämsel. Arnljot Gelline, mot honom är du ändå som ett litet gruskorn mot den stod stensejten här på Snasahögen.»

Lappen fortsatte att berätta om Olov Haraldsson, och under tiden hjälpte han dem att leta upp den närmaste fäboden Där bar han in frisk mossa, och småningom blev han en trogen tjänare och vän.

De båda syskonen stodo en afton i dörren. »Det är ett skår därborta mellan fjällen», sade Ingefrid, »och där ser jag, hur kvällssolen glider bort utefter jorden. Lappen blåser in sin själ i en fågel, men jag står och längtar, att jag sutte på solen. Och du, på vad tänker du?»

»Mest på Olov Haraldsson», svarade han. »Gårdssittarna tänka på kornsäcken, men i ödemarken blir allt så jättelikt, att där går vår längtan från snöig topp till topp bort mot jättarna. Och nu få vi utröna, vad den här kvällen skall bringa för nytt», tillade han och pekade oroligt och anlngsfullt nedåt stigen.

Där kommo två män, som i sanning sågo ynkliga ut, fast deras kläder förut tydligen varit mycket dyrbara. Tårna stucko fram ur skorna, fodret hängde ut ur hålen på pälsarna, och på den enas huvud var håret bortryckt vid örat. Det var sändemän från Olov Haraldsson. De hade kommit för att taga skatt, men jämtarna ville hellre skatta till sveakonungen och hade tilltygat dem illa. Nu bådo de Arnljot Gelline, att han skulle visa dem vägen hem över fjällen.

Han spände då på sig sina långa skidor, ty det hade fallit djup snö. Sedan ställde han sändemännen bakom sig på skidorna och lät den närmaste hålla i hans bälte och den andra i honom. Ingefrid ropade efter dem: »Arnljot! Arnljot!» Men han hörde henne inte, utan sprängde bort i vinande fart.

Molnmassorna rullade över skaren, grå som bly, och det blev mörkt och svårt att se. Med ens vitnade det inne i de tätaste skyarna, och, de brusto sönder i otaliga flingor. Då stötte han med spjutskaftet mot något hårt. Det var ett öde härbärge, och alla tre gingo in och stampade av sig snön. Stormen ven med otäckt skri mellan stockarna, men de slogo eld och lagade mat. Arnljot Gelline tog fram sin silvertallrik efter vanan, men efteråt gned han den ännu blankare, än han brukade. »Här skola vi nu skiljas», sade han, »och ni följa farvägarna nedåt Norge. Säg kung Olov, att det finns ingen man, som jag är mer nyfiken att få se. En skogsgångares ord torde för honom inte ha mycket värde, men giv honom så länge silvertallriken och säg, att det är min hälsning!»

SLAGET VID STIKLASTAD.

Arnljot Gelline stannade ensam på högfjället. En sommardag långt efteråt, när han höll på att plundra en fora, fylldes dalen av folk. Det förvånade honom, att främst gick en flock av svenska stigmän, men längre bort syntes röda norska sköldar En stigman klättrade upp till honom och slog honom på axeln med orden: »Många resandes säckar har du öppnat, men vill du inte också en gång kämpa i en ärlig slaktning under Olov Haraldssons märke? Han är nu med oss här. I Svitjod har han samlat folk för att slå de norska storbönderna, som fördrivit honom.»

Arnljot Gelline grep genast utan tvekan sitt spjut och följde med bland stigmännen.

Då hären hade kommit ned på andra sidan fjällen, i närheten av Stiklastad, lägrade den sig om natten i gräset och sov under sköldarna. Olov Haraldsson vaknade mot dagningen och bad sin skald, Tormod Kolbruns-skald, att sjunga något. Tormod satte sig då upp och sjöng några flockar ur det gamla kvädet Bjarkamal:

»Dag är upprunnen,
hanen gal.
Ej väcker jag er till vin
eller väna vivets viskning,
men till hårda vapenlekar.»

Hela hären vaknade då vid sången, och konungen gav Tormod till tack för kvädet en guldring, som vägde en halv mark.

Därefter skyndade han att fylka sina skaror och ställde skalderna närmast märket, så att de skulle kunna se och besjunga striden. Framför dem samlade han stigmännen, men ännu fattades det någon, som var stark nog att stå allra främst. Julisolen sken brännande, och för att kunna se sig omkring efter en sådan kämpe skuggade konungen över hjälmen med sin vita sköld, som var belagd med ett helgat guldkors. Då fick han syn på en man, som var så stor, att de andra bara räckte honom till axlarna. Mannen gick fram till honom och sade hälsande: »Jag är Arnljot Gelline. Hittills har jag litat till egen kraft, men nu vill jag tro på dig, konung.»

Som Arnljot Gelline hade uttalat de orden, kände han, att spjutet med ens började skälva i den förut så säkra handen. »Bara en gång förr har jag angripits av en sådan svaghet», mumlade han för sig själv, »och det var, när jag bar glödjärnet och vid sista steget råkade att tveka.»

Olov Haraldsson lät då döpa honom och ställde honom i spetsen framför fylkingen. Bakom honom ropade hären: »Fram, fram, kristmän, korsmän, kungsmän!»

När striden begynte, drog sig en rodnad över solen, så att det blev halvskumt som under natten. Över bondehärens svarta strimma skallade härropet: »Fram, fram, bondemän!»

De främsta höggo med svärd, de närmsta stucko med spjut, och de bortersta sköto i töcknet med sina bågar. Strax vid det första pilregnet segnade Arnljot Gelline döende i gräset. En liten fjällfågel kretsade länge över hans hjälm, men så måste fågeln lyfta i höjden och fly, ty pilarna smattrade som stormhagel.

Striden blev hård bland det förtunnade manskapet. Konungen, som hade fått ett yxhugg i vänstra låret, lutade sig mot en sten, och där blev han nedstucken med ett spjut. När Tormod såg honom falla, gick han blödande till en skämma, där en läkekvinna höll på att förbinda de sårade. »Fasligt blek är du», sade hon, »men här har jag kokt samman örter och stött lök, och sväljer du litet, kan jag sedan på löklukten känna, om du har fått dödssår på tarmarna.» Tormod kastade då av sig kläderna och svarade: »Inte har jag grötsjukan. Skär hellre upp såret här i bröstet och räck mig en tång, så att jag själv får rycka ut den avbrutna piludden. Guldringen min får du i lön, och det är en god dyrbarhet, ty nyss fick jag den av Olov Haraldsson.» Kvinnan hämtade då tången. När han ryckte ut udden, följde vita och röda tågor med från hjärtat. Han såg på dem och sade, innan han sjönk ihop och dog: »Väl har konungen fött oss, efter jag är så fet om hjärtrötterna.»

Konungens lik blev sedan bortfört i hemlighet och slutligen nedmyllat i en sandbacke. Först tolv månader och fem nätter därefter togs det upp. Det hade då hållit sig så väl i den torra sanden, att kinderna ännu hade färg, och hår och naglar hade vuxit. Håret klipptes av och lades i ett kärl med vigd rökelse, men när rökelsen var förkolnad, låg ändå håret kvar obränt. Folket sade då, att han var en sannhelig man, och hans lekamen blev svept i dyrbara tyger och bisatt på högaltaret i Nidaros. Med sitt skägg och sin röda skjorta var han inte olik de kullstörtade belätena av den forna Tor, och han blev sedan dyrkad som Norges skyddshelgon.

Men borta bland fjällen levde Ingefrid i sin koja, och lappen bar troget bränsle och vatten till hennes härd. Ett helt år märkte hon, att han gick modstulen och tystare än förr. Till sist, när hon frågade, varför han var oglad, berättade han om slaget vid Stiklastad. »Min själ flög i fågelhamn omkring där under pilregnet», viskade han sorgset leende. »Det var första gången jag sett Arnljot Gelline blekna och darra. Han trodde inte längre på styrkan. i sina egna armar, utan på Olov Haraldsson. Då förstod jag, att hans stund var kommen. När bönderna för andra gången spände bågarna, hade han redan stupat.»

Ingefrid satt i dörren med händerna knäppta om knät och blicken långt borta bland de ändlösa fjällkammarna, där aldrig något vallhorn hördes. »Ni män, som bo därnere i byarna eller skogarna», sade hon, »gårdsmän och ödemarksmän! - Så länge ni lita till egen kraft, går det er bäst.»