Mellan Bömens trädgårdar och berg låg det stolta Prag med sina murar och torn vid torn. Bömen räknades då som ett av kejsarens arvland, men bland skatterna på slottet på borgkullen förvarades ännu den gamla bömiska
De kulliga bergen voro klädda med vingårdar och hade järn och silver i sitt djup. Och folket höll på sin självständighet och frihet. Fast gatorna i Prag slingrade medeltidsaktigt krokiga, och fast stadsbron stod kantad med ålderdomliga helgonbilder, blåste det friska vindar genom sinnena, och där bodde många protestanter.
En majdag 1618 samlades protestanterna, förtörnade och upproriska, ty den katolska kejsaren hade låtit stänga ett par av deras kyrkor. »Vi äro fria män, och fri är vår tro!» ljöd det från skaran, som under larm och rop drog upp till slottet. Det var både krigare och köpmän, och alla buro de vapen. De allvarliga herrar i svarta strumpor, som gingo främst, begåvo sig in i salen till de kejserliga ståthållarna, följda av så många, som kunde tränga sig med. Där rann sinnet på dem, medan det tvistades. Utan att spilla fler ord grepo de två av de förskräckta ståthållarna och en skrivare om händerna och fötterna och kastade alla tre rätt ut genom fönstret från tredje våningen. De tumlade runt i luften med utspärrade ben. Under dem var det hela tjuguåtta alnar djupt ned till botten i slottsgraven. »Så går det till att skipa rätt efter gammal bömisk folksed!» ropade protestanterna och stucko ut sina huvud för att se efter, hur redan slutade. Men rådsherrarna, som hade råkat att falla mitt på en stor sophög, voro snart på benen igen och sprungo, allt vad tygen höllo. Protestanterna sköto några skott efter dem, men träffade bara deras kappor, och flyktingarna dröjde inte att ila till kejsaren och berätta om sina blånader.
Djupt inne i sitt stora slott i Wien satt kejsar Mattias, sjuk och åldrad, med radbandet i knät och talade om fördragsamhet. Men när han hade slutit sina trötta ögon, blev hans frände Ferdinand vald till kejsare över de tyska furstarnas riksförbund. Framför den heliga jungfruns altare hade han lovat att åter upprätta den katolska kyrkans välde. Klok och kraftfu1l och omgiven av munkar och präster, var han man att minnas sitt ord. Han kände sig inte blott som Europas dörrvakt mot profeten Mohammeds bekännare under de turkiska fanorna, utan det var hans dröm, att makten över kristenheten skulle delas mellan honom och påven. Det drog upp till oväder över hela hans stora rike, ty många av småfurstarna och deras undersåtar hade längesedan blivit protestanter. Förr var det ju påven, som bestämde i andliga ting, men det kunde inte längre tillfredsställa människornas tro, och det hindrade dem i deras rätt att fritt forska och tänka. Det världsliga började allt mer och mer att uppresa sig mot den gamla kyrkan.
Också i Norden mullrade krigets åskor. Svenskarnas ungdomliga konung, Gustav Adolf, brann av längtan efter stordåd. Han höll redan på att utbilda en ny krigskonst och på samma gång att föryngra och fullborda Sveriges inre byggnad. Jorden är alltid ung, alltid ny för det modiga och unga. Ingermanland och Karelen hade han redan erövrat. Snart skulle också Livland följa efter, så att Östersjön ända nedifrån Riga och upp till sin nordligaste bukt böljade mellan svenska stränder. Men kejsaren ryckte på axlarna åt hans bragder i de avlägsna bygderna. För honom var den katolska Sigismund i Polen ännu Sveriges rätta arvsherre och Gustav Adolf endast en upprorsman, som han inte ens ville hedra med kunganamn. Allt vad kättare kunde kallas, var han besluten att utrota utan nåd, och sådana hade han på nära håll. Med strålkronan oro sitt huvud blickade ännu från hans baner Guds moder över hans härar, som med handen på korset lovade att för henne offra sitt blod. Den oundvikliga striden var kommen. Prag blev erövrat och hårt straffat. Protestanterna flydde från sina rivna kyrkor och skövlade hem och sågo sig oroligt omkring efter en hövding. Vem var stark nog att i handling bli den nya tidens man? Vem skulle samla dem och föra dem till seger, så att deras unga trosbekännelse inte blev ett stackars tynande ljus, som för alltid blåstes ut av ovädret?
Krigets alla onda andar flögo ut över Tyskland för att härja och föröda i hela trettio långa år. Plogen fick stå och rosta. Hästarna spändes för kanoner. Bönderna fingo plocka ollon och rötter ur jorden för att stilla sin hunger. Som väldiga molnjättar framskredo kejsarens krigshövdingar och strödde lågor och rök över länderna. Med bävan och beundran blickade knekthoparna upp till dem och följde dem blint genom kulregnet. Vad gjorde det en soldat, om han inte fick någon sold! Skenet från brinnande halmstackar och gårdar lyste honom, när han om natten vadade över kärr och floder och kämpade sig fram till en borg eller stad, där det fanns fulla skåp och källare att plundra.
Framför ett palats i Prag stannade ibland en lång rad av sexspända resvagnar. Hästarna leddes in till marmorkrubbor, och livdrabanter och adliga pager skymtade i trapporna. Var afton samlades otaliga gäster i de upplysta salarna, men värden själv förblev oftast osynlig. Infann han sig vid det dukade bordet, satt han dystert inbunden och teg. Han var gulblek och mager med små svarta, brännande ögon. Yttrade han till sist några korta ord, lyssnade hela bordslaget andlöst som till en spåman, till någon gåtfull röst ur det fördolda. Tyst skulle det också vara omkring honom. Tjänarna fingo gå i ljudlösa tofflor, och herrarna lindade sidenband om sporrarna, så att de inte klirrade. Det var den väldigaste och mest fruktade av alla molnjättarna, och han hette Wallenstein.
Som ung hade Wallenstein inte ägt någon större förmögenhet, men då gifte han sig med en gammal, mycket rik änka, som snart dog och lämnade honom alla sina ägodelar i arv. Genom att för lågt pris sedan inköpa de fördrivna protestanternas slott och gårdar förvärvade han sig ofantliga jordagods. Fritänkare som han var, bekymrade han sig föga om de troendes tvister. Med hjälp av sitt krigarrykte och sina rikedomar uppsatte han i stället åt kejsaren en stor här och lät soldaterna föda sig själva liksom gräshopporna genom att förhärja, vad som fanns. Långt från helt andra land samlades äventyrare och togo värvning under hans fanor för att vinna ära och byte. Hans vildaste ryttarskara brukade kallas kroater. Och där kroaternas silversmidda hästbetsel blänkte fram genom krutröken, där visste både katoliker och protestanter, att det inte gavs någon förskoning. Ett sådant gissel kunde de tyska furstarna slutIigen inte Iängre uthärda. De förmådde därför kejsaren att rycka högsta makten över hären från Wallenstein och lämna den åt en annan av molnjättarna, den sjuttiåriga, aldrig besegrade Tilly.
Högt uppe från Magdeburgs vallar, som nästan liknade klippbranter, sågo snart protestanterna, hur Tilly närmade sig med sina soldathopar, som grånat under fanorna. Men vad var det för nytt och främmande rop, flög över folkskaran på muren? »Ned med de key-
ljöd det, »och leve konungen av Sverige!»
duktiga krigare, som stod där raklång i stigbyglarna och spelade åt alla håll för att leda försvaret, var en god svensk till sinnet, om än tysk till sin börd. Han hette Falkenberg och hade förklädd smugit sig in i staden. Märkliga ting hade nämligen skett vid Östersjöns kust, där en stor kungsflotta med svenska flaggor plötsligt hade landat. Det är en ynklig lott att bara sitta hemma vid stugkitteln och gnata och sucka över, att tiden är ond. Den unga Gustav Adolf var en storsvensk herre, och det storsvenska, det är aldrig att linka bakefter och låta andra vinna segrarna. För honom var det storsvenska att låta hela folket föryngras och leva upp och att sedan med det folkets hjälp dristeligen sträcka handen mot själva banerstången mitt i tidens främsta flock. Förgäves hade mäster Olov inte talat från sin korg i Storkyrkan, fast han nu sov under sin oansenliga sten. Gustav Vasas sonson glömde inte, vad som var det rätta Vasa-arvet, utan nu kom han för att bistå de tyska trosförvanterna. Städer och fästen föllo i hans händer, och framåt gick marschen i damm och snö, helst i snö, ty med den voro hans svenskar och finnar bäst förtrogna. Men skulle han hinna att rädda det protestantiska Magdeburg, som hade slutit förbund med honom? Sachsarnas kurfurste satt och klunkade sitt öl och visste ännu inte rätt, vad han skulle tänka om de obekanta gästerna, utan nekade svenskarna att tåga genom hans land.
Då fann Tilly under tiden på att bruka en krigslist. Dag och natt hade hans stora belägringskanoner dundrat utanfor Magdeburg, där man började att mista allt hopp, men nu lät han dem med ens tystna. När natten bröt in, sutto de uttröttade vakterna gäspande och vakande omkring Falkenberg på vallarna, men inte ett ljud hördes längre från Tillys läger.
»Han vet, att svenskarna äro i antågande», tänkte magdeburgarna. »Mot sin vana bereder sig den gamle på att fly. Om några dagar kunna vi åter få öppna stadsportarna.» Själaglada gingo de flesta fram mot dagningen hem och lade sig i sina egna sängar för att äntligen få vila ut. Men knappt hade om morgonen sjuslaget förklingat från stadstornet, när en svindlande stormstege restes mot den tysta stadsmuren. Följd av en skara mörkhyade valloner, uppklättrade en man, som aldrig darrat. Det var överste Pappenheim. Var gång stridslusten eller vreden drev blodet till hans panna, brukade två streck, som liknade svärd, framrodna ovanför hans rynkade ögonbryn. Ju högre han kom på stegen, dess rödare tecknade sig märket på pannan. »Seger, seger!» ropade han, och slutligen fäste han den kejserliga fanan på muren, där de sista sovande vakterna hastigt blevo nedhuggna.
Falkenberg, som hade begivit sig till rådhuset, tvärstannade vaksamt och lyddes, och snart urskilde han tydligt skott och larm. Framför en yrvaken skara, som han i hast samlade på gatorna, skyndade han att möta Pappenheim. Steg för steg drev han honom tillbaka under ursinnigt handgemäng, men till sist stupade han själv för en kula.
Stormklockornas klämtslag och den stigande brandröken förkunnade småningom för hela nejden, att Magdeburg erövrades och förstördes. Sår, svält, vedermödor, allt hade Tillys soldater uthärdat för att få vara med om sådana timmar som nu. Här kunde den fattigaste knekt bli rik till döddagar, bara han gjorde en god fångst. Här fanns det inte längre lagar och ordning. Det var bara att bryta upp lås och plocka kappan full. Men vem kunde släpa med sig marmorspislar eller bord och stolar och glasfönster? »Gott, slå sönder, och låt rasket brinna!» Det var det vilda rövarpackets lösen. »Fram med guldpengar, din hund!» ropade kroaterna, när de fingo fatt i någon förmögen borgare. »Dubbelt upp! Omigen dubbelt! Har du inte fler, gott, då skall du dö!» Kvinnorna försökte gömma sig i källarna och på vindar eller under likhögarna på de a gatorna. På golvet i en av kyrkorna lågo slutligen över femtio halshuggna kvinnokroppar. Små barn sprungo omkring och ropade på mor och far utan att få något svar. Kroaterna grepo dem skrattande i fötterna, klövo dem med ett sabelhugg och kastade dem i lågorna. Bjälkar och tak s[örtade brakande, och hela Magdeburg insveptes i ett sådant eldhav, att hettan drev tillbaka segrarna och tvang dem att vänta med den sista plundringen till nästa dag.
Tilly såg med tårade ögon över askhögarna, när han höll sitt dystra intåg mellan ruinerna. Det rov, som hans män släpade med sig, då han slutligen tågade vidare, hade för honom ingen lockelse.
Efter nya härjningar satt han en natt i en hydda med sina hövdingar och rådslog. Magdeburgs rykande grushögar hade äntligen skrämt upp sachsarnas kurfurste från ölkruset. Med sachsarna till bundsförvanter ryckte nu Gustav Adolf fram till strid. Det gällde för Tilly, om han redan nästa dag skulle möta den unga segraren i öppet fältslag. Tvekande och ohågad skakade den mångbeprövade fältherren sitt åldriga huvud. Den röda fjädern, som från hatten hängde ned mot ryggen, viftade och vippade, och hans bistra ansikte var plöjt av otaliga fåror och små rynkor. Sträng och klok betraktade han allvarligt stridsbröderna med sina djupt liggande ögon. Men Pappenheim log i mjugg åt gubbens ängsliga försiktighet och slog sig otåligt för bröstet. Det fanns på hans kropp knappt ett ställe så stort som en hand, där han inte hade ärr och skråmor. Han var årsbarn med Gustav Adolf, och det var en sägen i hans släkt, att en ärrig Pappenheim en gång på en vit häst skulle övervinna en stor konung. Han brann av iver att få sitta upp på sin mjölkvita travare och pröva spådomens sanning.
Slutligen gav Tilly efter. Långsamt reste han sig och knäppte den gröna rocken. Utan att veta det hade de kommit att sitta i en dödgrävares boning, och gryningen begynte nu att lysa in genom de små fönstren. När de gingo ut genom det yttre rummet, fingo de se, att väggarna voro fullmålade med skallar, benknotor och likkistor. Mulen vek Tilly upp hattbrättet över sina yviga ögonbryn och satte sig i sadeln.
De befunno sig nu på slätterna vid Leipzig, och vid en ås i närheten av byn Breitenfeld uppställde Tilly sin här. En av kroaterna hade mist sin häst och stod allra överst vid en av hans stora, tunga kanoner. Hans gammalmodiga harnesk låg så tungt över axlarna, att det var en svår börda. Men bäst det var, började han ändå att jämfota hoppa högt upp och peka med sin sabel. »Där komma svenskarna tågande!» ropade han förnöjt och gjorde allt högre glädjesprång. »Jag har goda ögon, men inte kan jag se, att de ha några kanoner. Inte kan jag heller märka varken några luntor eller några gafflar att stöda musköterna på. Och skyttarna gå ju inne mellan ryttarna som kvinnfolken mellan gossarna i en danslek. Jag skall tala om något», utbrast han efter en stunds lugnare begrundan. »De där förstå helt enkelt inte gammal hederlig krigskonst. Jo, det är krigare! De kunna inte sitt eget yrke. Och så tråkigt de måtte ha, efter vad jag försport. Så fort de skola ha en ledig stund, få de ställa upp sig och sjunga psalmer. Förlåt mig, heliga jungfru, men då kan jag roligare visor. Nej, tvi mig för sådana strömmingsätare!»
Allteftersom han talade, uppblossade de svärdslika strecken på hans panna. Han märkte inte, att Tilly bleknade. Den fruktade molnjättens sjuttiåriga ögon sågo skarpare än hans. Genom fjärrglaset såg han de behändiga flintlåsen på svenskarnas musköter och de små lätta kanoner, som de dolde inuti brigaderna. Men vad var det för kanoner, som inte behövde mer än en eller två hästar framför sig? Jo, de voro av läder. Nåväl, att skriva på skinn och att kläda sig i skinn, det var gammal sak. Men att skjuta med rör av skinn, det var just ett infall för lapparnas nordiska bröder.
Nej, sannerligen, det här var alls inte, som det skulle vara, varken inför en kroat eller en ärehöljd, vithårig fältherre av den gamla skolan. Här var det ett ungt snille, som med en ny krigskonst ryckte till storms mot det överåriga och föråldrade.
Tillys här stod uppställd i tretton ofantiiga fyrkanter. De liknade tretton stora skansverk, ty innanför skyttarna reste sig i var fyrkant fotfolkets aderton fot höga pikar som väggar. Befälet pustade och kommenderade. »Musköt på gaffeln, blås av luntan, öppna fängpannan!» ljöd det långsamt och omständligt. Ibland kunde det behövas ända till nittionio särskilda grepp, innan musköten äntligen brann av med ett tungt hopp i den stödjande järngaffeln. Så hade det varit bruk att kämpa alltsedan medeltidens dagar. Höstsolen blänkte i de besvärliga järnrustningarna, men småningom höljdes den av dammskyar och blåaktig rök, och det blev allt skummare. Rörligt och lätt utbredde sig Gustav Adolfs trupper i långa linjer, och hans små kanoner begynte att spela. Pappenheim var redan nere i elden på sin vita springare för att söka konungen på den högra flygeln, där han brukade vara att finna. Sju gånger störtade Pappenheim fram till anfall, men kastades för var gång tillbaka under ursinnigt fäktande. Slutligen vände sig de vettskrämda hästarna och ryckte sina ryttare med sig i yrande flykt. Pikar och svärd korsades, musköterna ljungade, och Tillys förfärliga kanoner skakade marken.
Skumrasket blev djupare, och trummorna virvlade, för att soldaterna inte skulle tappa bort varandra. Övergivna av sachsarna, som redan hade tagit till fötterna, fortsatte svenskarna att rycka framåt. Med de oböjliga finnarna i spetsen jagade smålänningar och östgötar uppför sluttningen, och eldstrålarna lyste över deras ansikten. Men kunde det vara söner av Norden? Kroaten, som ännu stod kvar vid kanonen, tog sig fundersamt om huvudet. De voro ju mörka i synen, som om de nyss hade krupit fram ur Magdehurgs askhögar. Han såg då, hur en av dem vred ur håret, och var handen strök fram, blev håret ljust och gult. Krutröken hade lagt sig som en våt och svart färg över både hud och kläder.
En ryttare, som mitt i vimlet beständigt omgavs av blixtrande svärd, hade fått sin dyrbara spetskrage så tillsolkad, att den såg ut som en grå trasa. Han var en man i sina bästa år. Men han plirade närsynt med ögonen och var så fet och tung, att hästen flåsade och var alldeles höljd av lödder. Huvudet höll ryttaren tillbakakastat med en vajande grön fjäder i den bredbrättiga hatten. Över bröstet fanns inte något skyddande pansar utan endast ett gult älghudskyller. Det var svenskarnas konung. »Håll ut, mina käcka gossar!» ropade han med ridderligt frimodig stämma. »Tänk på de våra där hemma. Ännu en timme, och segern är vår för oöverskådliga dagar och år.
»Jesus, Maria!» svarade de kejserliga, och i detsamma smattrade Tillys trumpeter. Kroaten ryckte brått till sig en piska med knutiga snärtar. Den med vapensköldar och bilder sirade, jättestora belägringskanonen hade kört ned i marken med ena hjulet och stod och lutade. Framför den var ett spann av fjorton par hästar. Några lågo stupade. De andra stegrade sig för kroatens piskslag. fradgan droppade från deras betsel, och hovarna lyftes i dunklet. Men det var omöjligt att flytta den urmodiga kolossen från stället. Svenskarna skyndade fram och togo Tillys kanoner och slungade deras eld mot hans egna soldater.
Ingen utom fältherrarna förmådde längre uppfatta, vad som skedde nere i förvirringen, ingen utom de övermänskliga molnjättarna, som kunde se i mörkret och hörde allt och visste allt. Tilly var nära att bli tillfångatagen i - och segnade nästan sanslös under de kolvstötar, som träffade hans huvud. De tappraste slöto en fyrkant omkring ~ och själv oövervunnen, fast slagen som hövding, ~an, vid muskötsalvor bort förbi de svenska lederna, stora segern vid Breitenfeld var vunnen, och dagen lida. Drabbningens åskor hade småningom tystnat, och mörkret bröt in, men ännu en gång uppställde konungen den trötta hären i slagordning. Den var hans dyrbaraste skatt, och han ville inte blottställa den för något överfall.
En gång långt förut, då han och hans finnar hade blivit överrumplade från ett bakhåll, stod han efter striden och såg bekymrad på de stupade. »Hur mången bragd», sade han, »skulle inte sådana hjältar ha utfört, om min oförsiktighet inte lett dem till en förtidig död.» Erfarenheten hade sedan småningom också gjort honom försiktig. När han därför nu omtänksamt hade berett sig för var fara, red han utefter regementena och tackade dem för en dag, som aldrig skulle glömmas. Han omfamnade den allvarliga Horn och rosade hans lugna rådighet och skakade hand med den muntra Banér. Därefter befallde han, att var och en av soldaterna skulle lägga sig ned över natten på det ställe, där han stod. Efter att ha uppfriskat sig med litet mat och dryck hos marketentaren lade han sig sedan själv i en vagn. I den hade han också haft sitt läger natten förut. Det var redan länge sedan han sov i sin egen kungliga säng. Än fick han vila i ett tält, än i en vagn, och de förnäma herrarna fingo skaka fram och åter på hästryggen eller vagnsbrädet liksom han. Och detta allt var inte bara ett äventyr för några veckor eller månader, utan månaderna länkade sig till år.
Det blev allt tystare över den sovande hären, som ledvis låg med sina vapen på den upptrampade marken, och natten tindrade. Mäster Olov, drömde du någonsin, när du i dina sista dagar gick vemodig och bortstött, att ditt ord skulle få sådana försvarare?
En småländsk ryttare satt ensam upprät några steg från den tända vagnslyktan och stirrade på sitt svärd. Skytten bredvid honom vände på huvudet och sade: »Det var en otäck klinga, getapojke, som du har med dig i fäll, ett riktigt gammalt bödelssvärd. Stegel och hjul och galge äro ju ingravade i stålet.»
»Så är det», svarade smålänningen. »Sjuk och tungsint kom en natt en utfattig bödel till far mins stuga och lade sig framför elden. Han tog litet vatten i handen och drack och sade med ett dystert skratt: Många skrockfulla sjuka ha inbillat sig, att de skulle botas, om de drucko ur min föraktade hand. Men mig själv kan det inte hjälpa. Min sjukdom sitter djupt här inne i bröstet och heter svårmod. Vi andra kröpo undan i halmen, så långt vi kunde, och när det dagades, märkte vi, att han hade dött. Länge stod sedan det hemska svärdet i vrån, utan att någon tordes röra vid det. Men så blev det krig, och då hängde jag det vid sidan.»
Smålänningen teg en stund, och sedan tog han vid: »Under nionde Karls blodiga dagar gjorde det här svärdet mången ädel svensk fru till änka. Därpå sitter jag nu och tänker. Nu bruka vi inte längre vårt stål mot egna landsmän. Ser du, vem det är, som varsamt och vördnadsfullt, men ändå som en god kamrat, just nu lägger sig bredvid kungen i vagnen? Det är Banér. Också hans far blev halshuggen av kungens far. Där sova nu båda sönerna i syskonbädd.»
»Ja, det har kommit andra tider för oss svenskar», svarade skytten, knäppte händerna under nacken och föll i trygg sömn.
Konungen hade redan lugnt slutit ögonen bredvid sin tappra Banér. Faderns forna fiender och deras ättlingar hade till sist glömt allt gammalt groll inför hans ridderlighet och rättvisa och blivit hans hängivna vänner.
Först då solen åter höjde sig, ryckte hären fram till de kejserligas övergivna läger. Här hittades påsarna med Tillys hela krigskassa, och på trossvagnarna framletades de rövade skatterna från Magdeburg och andra plundrade städer. Och sådana hästar sedan! Det var nåt till travare att sitta upp på; mitt i det soliga myllret bli erövrade stag och kanoner. Sadlarna kunde ha anstått furstar. Tomt såg det ofta ut där hemma i lantkyrkorna och gårdarna, I"fl,<,~ Ii ida~~f$e~ skulle det småningom bli annan ståt.
Nu blev det ett segertåg bland jublande protestanter, som kallade svenskmannakungen sin räddare och anförare. Nattetid genomvandrades djupa skogar, där uppsatta bloss lyste över vägen. Mellan vinbevuxna kullar gick tåget mot de praktfulla katolska biskopsstäderna i trakterna kring Rhenfloden.
Vid Wyrzburg tronade ärkebiskopsslottet Marienburg på en brant höjd. Bron, som ledde dit över floden, hade sprängts, så att svenskarna måste kasta plankor över de gapande rämnorna. De första hisnade, när de i kulregnet skulle springa över på den smala spången, ty det var mer än tjugu alnar ned till vattnet. Men de modigaste vågade småningom försöket, och många togo sig över i båtar.
Tidigt i mörkret en morgon fann en löjtnant vindbron nedfälld, men innanför stodo två hundra kejserliga vakter och frågade honom efter namn och lösen. Han hade bara sju man med sig, men han ropade: »Jag är svensk. Fort hit, kamrater! Borgen är intagen!» Det var hans svar. Då blev det ett ursinnigt fäktande, och överste Torstensson sprang fram och grep själva borghövdingen om livet.
När slutligen konungen kom och begav sig in i det erövrade slottet, var det full dager, ,och han betraktade de stupade, som lågo på borggården. Det var både knektar och beväpnade munkar. Flera av dem hade underligt röda kinder for att vara döda. Han började le, ty han förstod, att de hade kastat sig ned och lågo och blundade för att slippa en dräpande värjstöt. »Stig upp!» sade han. Er skall ingenting ont ske.» Genast sprungo en mängd lik upp livs levande och skyndade sig att bugande eller sina knän tacka honom för hans ädelmod. Sedan blev det att dela bytet. Soldaterna hittade så mycket guldpengar, att de sinsemellan mätte ut dem i hattkullarna som plommon eller körsbär. Mitt på borggården brast botten under ett framletat skrin, så att blanka dukater rullade mellan stövlarna. Då kröktes ryggarna, och alla fingo brått att plocka. Det var annat än att gå där hemma hos far och draga upp rovor.
Rustkammaren stod överfylld av vapen. Mariabilden i kapellet var av guld, och de tolv apostlarna, som raskt fingo göra henne sällskap till myntet, voro av silver. Men de många värdefulla böckerna blevo inpackade och skickade till de lärda i Uppsala.
Mitt under segeryran förvånade likväl soldaterna alla genom den strängaste tukt och ordning. Två av dem, som i början av kriget olovandes togo äpplen i en borgares trädgård, hade genast blivit hängda. Prövade någon att visa sig duktig med svordomar, fick han böta eller lägga sig på knä och göra avbön i de andras åsyn. Höll han sig undan vid andaktsstunderna, kunde han till och med bli ställd i halsjärn. Drack han sig rusig i någon erövrad stad, innan fienden var alldeles förjagad, fick han saklöst slås ihjäl. Kvinnor och barn och åldringar kunde gå trygga. De tyska protestanterna vande sig att förtroendefullt hälsa svenskarna som vänner och bröder. Och de flyende katolikerna bjöd konungen att vända om. Han kom inte för att tvinga i trossaker utan till att strida för trons frihet. Var han drog fram på sin segerfärd, mottog han trohetsed från befolkningen i städer och vida bygder.
Under tiden klappade på avstånd ett svagt och rolöst människohjärta av längtan och saknad. Hans drottning, den unga, vackra Maria Eleonora, hade aldrig mer en glad stund, sedan han hade lämnat henne. Väl reste hon tillbaka över Östersjön till sitt barndomshem i Berlin, men inga lustbarheter kunde döva hennes längtan till den make, som själv aldrig mer fick tänka på hem och lugn. Från allas läppar hörde hon hjältens namn. Men hur häftigt hon än tiggde och bad i sina brev att få följa honom, kunde han inte taga henne med sig bland krigets faror. Nu äntligen spändes hästarna för vagnen. Omgiven av ryttare, ilade hon överlycklig söderut för att under några snabba månader få leva vid hans sida i Mainz, den gyllene staden, där han gick i vinterkvarter. Där sutto de i glans och härlighet, omgivna av riksfurstar och sändebud.
Fast alltid värdig i sätt och tal, var konungen rik nog i sin själ att ha råd till ljus och mild glättighet mot alla. Han behövde inte låtsas ännu större än haiti vara genom att gå omkring med surt ansikte och se ned på världen med förakt. Sådana föraktare höra sällan själva till de bästa. Krigslyckan och den vördnad han väckte som människa hade plötsligt gjort honom till en av jordens mäktigaste, och drottningens ögon följde honom nästan med tillbedjan. Smärt och bar reste sig hennes hals ur spetskragen, och hennes krushåriga huvud vändes alltid åt det håll, där konungen befann sig. Hon var både nyckfull och egensinnig men älska, det kunde Maria Eleonora. Alla hennes tankar och drömmar gingo mot honom, och i enrum satt hon och grät bittert över att vara en krigares maka. Hon hatade kanondundret och alla de många krigarbestyren. Hon ville sitta med sin kära gemål i ro framför brasan och låta stormarna vina därute.
Det fanns en allvarsman i svart sammet, som nu också hade infunnit sig hos konungen, och det var hans kansler, den vittberömda Axel Oxenstierna. Bevekande bad drottningen honom förmana sin herre att inte längre våga livet bland kulor och svärd. Men kanslern strök sitt tvärklippta pipskägg och svarade med att tala om fäderneslandet. Därmed följde han efter konungen till arbetsgemaket, och stängd förblev sedan dörren långt in på sena natten. Råd hörde konungen gärna, helst från en så oumbärlig vän och lärmästare som Oxenstierna. Först när båda hade prövat frågorna och enats, var stunden inne för handling, och då satte sig Oxenstierna att skriva, när konungen slutligen gick till vila.
En natt, då Oxenstierna satt framför vaxljusen, följde han i tankarna den budbärare, som med ett av hans brev vid bröstet galopperade bort mot Paris. Vem var det, som stod där i den franska kungasalen, i röda, släpande kvinnokjolar? De smala händerna mottogo brevet, men när ansiktet vändes mot budbäraren, syntes det, att det både hade pipskägg och knävelborrar. Konungen av Frankrike var det väl näppeligen. Han ville helst slippa alla regeringsmödor. Oxenstierna satt med slutna ögon och korslagda armar och visste gott, vem det var. Veckiga sidenkjolar hörde kardinalernas dräkt till. Det var den lysande kardinal Rochelieu, som styrde hela Frankrike, och som slugt hade knutit ett nådigt förbund med de kätterska svenskarna för att trotsa den mäktiga kejsaren i Wien. Men hans misslynta rodnad, när han läste i brevet, skvallrade om, att det nu plötsligt hade blivit svenskarnas tur att föra ett myndigt språk.
Oxenstierna slog upp ögonen med ett hastigt leende över sina drag och grep åter efter pennan. »Kära herre», viskade tjänaren, som smög sig in för att sätta nya ljus i stakarna, »så här dags på morgonen brukar I annars stiga upp efter en god sömn. Nyss hörde jag fyraslaget.»
»Så får jag då börja den nya dagen med ens», svarade Oxenstierna glättigt och letade bland sina papper. Rochelieu hade en godtycklig makt allt efter sin kungliga husbondes tillfälliga gunst, men den svenska kanslern och ädlingen hade andra meningar om lag och rätt. Vad konungen och han hade enats om, det skulle ärligt upptecknas och skickas hem till rådets begrundan. Gåspennan, doppades och raspade, och återigen framtindrade ordet fädernesland.
Det var för honom inte ett grannlåtsord i högtidsstunder. Det var arbetstimmarnas namn för hela den framtidsboning, som byggdes åt hans folk. Med det ordet tänkte han på räkningekammaren, där uppsikt hölls över landets räkenskaper och näringar. Han tänkte på den nya hovrätt, som skulle se till, att ingen blev orätt dömd, och på de nyss inrättade gymnasierna. Allt sedan de katolska lärarna begåvo sig åstad, hade svenskarna begynt att bli förråade och okunniga. Men nu hade det blivit att pluggande och läsande där hemma, så att det surrade i salarna. Svenskarna skulle fram i tidens främsta flock, det var målet. Ännu var adeln det kunnigaste och erfarnaste ståndet, och Oxenstierna var en adelns man. Att skapa ett lysande ridderskap, som med glädje gick i döden för sin plikt, det var hans högsta dröm, när han präntade ordet fädernesland. Själv mindes konungen med stolthet, att hans farfar var en svensk man, som hade vandrat i skogarna med dalkarlskläder och yxan på axeln. Förr, när ständerna kommo samman, blev det ofta buller och villervalla, men han hade givit dem en särskild riksdagsordning. Därigenom hade han gjort den gamla folkfriheten skickad att ha sin röst med i en ny tid, och i allt detta stod Sverige då framom de flesta andra land.
Småningom blev det full dager i rummet, och Oxenstierna kastade pennan och gick till fönstret. Nere i morgonljuset var det ett vimmel av människor, som jublade och viftade med hattarna. I ett galleri hade de sett en skymt av konungen, den breda och fryntliga folkhjälten med det frimodigt högburna och manligt vackra huvudet. Het och ivrig och med så tunga steg, att golvplankorna darrade, tog han i den tidiga timmen åter plats framför kanslerns brev och luntor. Och då var han inte längre bara en hjälte för menig man, utan en höglärd och skarpsynt herre, lika vältalig som annars krigiskt yrkesskicklig på sIagfältet.
Arbetstimmarna och de yppiga gästabuden i Mainz togo dock slutligen en ända, och den olyckliga Maria Eleonora fick åter sätta sig att gråta. Med alla sina griller och infall kände hon sig som ett hjälplöst barn, så snart förgudade makens starka hand inte langre låg i hennes.
Den stora protestanthären, där svenskarna numer endast bildade själva kärnan, bröt åter upp vid pukslag och trumpetskall. Klockringning och glädjerop hälsade Gustav Adolf i den fria riksstaden Nyrnberg, och som hedersgåva fick han mottaga jordens och himlens glober av silver. Men när han hade övergått Donau och kom till bäjerska landamäret vid floden Lech, då väntade honom Tilly bakom sina förskansningar på andra stranden. Förgrämd och vredgad, grubblade den gamle ännu på nederlaget vid Breitenfeld. Det syntes honom, att han aldrig med lugn skulle kunna sluta sina ögon, om han inte först fick hämnas en sådan skymf för hans krigarrykte med en seger.
»Hör hit, gossar», ropade konungen till sina ryttare och red ut i den gyttjiga strandbädden på andra sidan. »Femtio riksdaler åt den, som tar reda på djupet i floden!»
En dragon förklädde sig då raskt till bonde. Han vadade ut i den strida och forsande alpfloden och kände sig för med en lång stång. Virvlarna stego honom snart ända upp över midjan, och Tillys knektar stodo och skrattade åt hans spelade fubblighet. »Är du alldeles tokig, din bondtamp, som bara kliver på!» sade de. »Floden är ju tjugutvå fot djup.»
Det var goda upplysningar för den flinka dragonen. Med jämmerligaste röst bönföll han då männen, att de i all barmhärtighets namn skulle hjälpa honom över från de grymma svenskarna. En av knektarna drog av sig kläderna och gav sig ut i vattnet for att draga stackaren över med stången. Därigenom fick dragonen se, hur pass botten sluttade också på den andra sidan. Mer behövde han inte lista ut för den gången. Han låtsades att bli rädd och kravlade drypande upp igen på det torra, så att den nakna och frysande knekten förargad måste vända om.
Nu kunde dragonen berätta konungen, allt vad han behövde veta. Sedan skyndade sig svenskarna att bryta ned några stugor och timrade efter dragonens beskrivning lagom höga bockar av virket. Oavbrutet visslade emellertid kulorna över vattnet. Alldeles på strandkanten upptände manskapet därför ett väldigt bål av tjära och våt halm, så att de osynliga kunde arbeta inne i den svarta röken och lägga ut en brygga på bockarna. En flock nedsotade finnar stormade raskt över till andra stranden med spadar och hackor i stället för vapen. Där började de, som inte stupade, att skotta upp jordvallar till skydd för hären, så att den skulle kunna följa efter. Under tiden stod konungen själv och riktade och fyrade av kanonerna, och dundret rullade inåt landet ända bort mot bergen.
Då kom Tilly själv ut ur sitt skansverk med styva, men ivriga steg. Han gav sig knappt tid att sluta ögonen och viska sin vanliga fromma bön till den heliga jungfrun. Utom sig av harm såg han, hur hans folk åter jagades tillbaka. Hattbrättet stod framtill rätt mot skyn ovanför den höga örnnäsan, och hårtestarna fladdrade silvervita omkring de skrynkliga klnderna. Runt om regnade kulor och splittrade trädtoppar över de vacklande leden. Utan tvekan ryckte han till sig en fana och skyndade framför sina tappraste valloner ned mot stranden. Men plötsligt sjönk fanan till jorden. Det ljungande åskväder var slutligen kommet, som för alltid skulle fälla molnjätten med sin blixt. Den kula, som ödet hade utsett att släcka hans långa krigarliv, hade nått honom. Med benet krossat ovanför knäet bars han vanmäktig och blödande bort av sina slagna och flyende skaror.
Tilly bäddades i den bäjerska kurfurstens vagn, som tungt och skakande förde honom till Ingolstadts fästning. Fjorton långa dagar fick han där sucka på sitt plågoläger. Jordisk vinning hade han aldrig sökt, och han lämnade sin anspråkslösa förmögenhet till delning mellan en frände och de trogna soldater, som följt honom i så många bragdrika strider. Blek av smärta framstammade den vördnadsbjudande, fast nedbrutna gubben sina råd till den sörjande kurfursten, men för hans egna olyckor fanns det inte längre någon tröst. Mullret av de svenska kanonernas åska trängde snart till sjukrummet och förföljde honom ända in i det ögonblick, då han drog sitt sista andedrag.
Svenskarna tågade emellertid vidare ända in genom Mynchens öppnade portar. Protestanterna ropade, att nu kunde Gustav Adolf hämnas Magdeburgs förstöring. För sådana blodsdåd höll han sig dock för god och befallde tvärtom på det strängaste, att staden och slottet med de många konstskatterna skulle skonas. Men när han väl kom ned i tyghuset, förvånades han över att bara finna tomma kanonvagnar och inga kanoner. Det upptäcktes då, att de hade blivit nedmyllade under golvet. »Står upp ifrån de döda och kommer till doms!» sade han skämtande och lät gräva upp kanonerna, en efter en. Det var hundrafyrtio stycken. När den nedersta hissades upp i dagsljuset, visade det sig, att den låg laddad med mycket märkvärdiga kulor. Den innehöll trettio tusen gömda dukater, som nu muntert räknades in i svenska påsar.
Förfärade sågo katolikerna, hur den oövervinneliga protestanthären mer och mer närmade sig kejsarens egen huvudstad. Tilly låg i sin kista, och den andra ännu fruktansvärdare krigshövdingen, Wallenstein, som hade blivit bortvisad för sitt övermod, satt hotfull och förnärmad i ett av sina avlägsna praktslott. Framför honom låg en med stjärnkretsar överritad tavla. Om religionen ville han inte höra talas, men på stjärnorna trodde den mörka enslingen. De voro hans gudar. I stjärnornas ställning trodde han sig läsa sitt kommande liv, och de spådde honom stora, svindlande öden. Ändå fick kejsaren länge bedja och lova honom omätlig ära och makt, innan han åter steg ut ur sitt töcken for att bista honom med nya värvade skaror. Tills nu hade Gustav Adolf lett krigshändelserna, men Wallenstein beslöt tyst och hemlighetsfullt att tvinga honom tillbaka mot norr, steg för steg, inte med ovissa fältslag, utan genom att anfalla hans bundsförvanter och genom svältkrig och nöd liksom med en outgrundlig förtrollning.
Svenskarna måste då vända om för att hjälpa sina trogna vänner i Nyrnberg, och en halvmil utanför staden byggde Wallenstein på tre kullar ett jätteläger, som alla talade om som en saga. Det var så stort, att vallarna och de tredubbla förhuggningarna av fälld skog omslöto både vattendrag och byar. Det tog många timmar att rida omkring hela denna krigarstad, och överallt blänkte harnesk och kanoner.
Utanför det tornkrönta Nyrnberg stodo svenskarna som en orubblig vakt. »Så länge jag andas», sade Gustav Adolf, »skall med Guds hjälp Wallenstein aldrig se insidan på Nyrnbergs murar.» Och till Oxenstierna, som befalldes att skynda dit med undsättning, skrev han: »Denna motståndare är en av de onda andar, som endast kunna fördrivas genom fasta.» Wallensteins befästa kullar reste sig som en spökvärld, vars invånare aldrig visade sig vid klart dagsljus på öppna fältet, men ändå spridde fasa och elände. Vattnet i traktens brunnar var förgiftat. Herrelösa hästar stapplade utmagrade på vägarna, och andra blevo vansinniga genom bromsarnas stygn, ryckte sig lösa och kastade sig huvudstupa utför branterna. På gatorna lågo människorna och dogo av hunger eller feber. I Wallensteins läger blev det slutligen så mycket ohyra, att soldaterna inte kunde sova om nätterna, och tälten voro ända från marken upp till spetsen fullsatta med gräshoppor.
Då väcktes Wallenstein en mörk höstnatt av skott och yrvakna skrik från barn och kvinnor. Mödrarna brukade skrämma sina små för svenskarna för att få dem att lyda, och nu veno redan de fruktades kulor genom tältvåderna. Gustav Adolf hade inte längre kunnat uthärda att se sitt manskaps elände. Med musköten i den ena handen och den andra fri, klättrade hans soldater över förhuggningar och branter upp mot den högsta kullen.
På toppen låg ett gammalt fäste. Där stod Wallenstein i den uppgående solens strålar, som blott glimtvis förmådde genomtränga den täta röken. En mörk rustning omslöt hans magra gestalt, och det gula ansiktet med det rödskiftande håret var orörligt som på en död. Ingen av hans krigare hade någonsin sett honom skratta eller fått ett vänligt ord från hans mun. Avmätt och kall utdelade han med skarp röst sina korta befallningar och stod dessemellan stum. Ur intet hade han stigit fram till den makt, som han själv hade skapat, och hans blotta närvaro var nog, för att soldaterna skulle kämpa med raseri.
Gång på gång blevo svenskarna tillbakaslagna, och de levande halkade i de stupades blod. Otålig och het förde konungen befälet mitt i den mördande elden, och hans ena stövelsula blev bortskjuten. Lennart Torstensson togs till fånga och inspärrades efteråt i ett så fuktigt och kallt fängelse i Ingolstadt, att han sedan beständigt led av giktkrämpor. Med hårdhänta hugg stormade Stålhandske fram, omgiven av sina finska ryttare, men drevs baklänges ned utför sluttningen. När natten slutligen åter bröt in med plaskande regn, som gjorde krutet vått, måste de anfallande vända tillbaka.
Det var dock inte möjligt att längre stanna vid det uthungrade Nyrnberg. En dag uppställde sig den svenska hären i stridsordning framför Wallensteins läger och väntade i fyra timmar på drabbning. Men lika hemlighetsfullt tyst, som han själv brukade sitta vid ett samkväm, tego hans kanoner och musköter, och till och med förposterna gingo tillbaka in i lägret. Först när svenskarna hade tågat bort, drog också Wallenstein äntligen sin färde. Och bakom honom flammade hela det stora lagret, som han själv hade låtit antända.
Nu kom det snart bud på bud från sachsarna, att Wallenstein begynte förhärja deras land. För att bistå sina bundsförvanter drogo svenskarna åter mot norr, och det på samma vägar, där de förut hade tågat ned mot segersälla dagar. Oxenstierna red bredvid konungen, och liksom då gick den nattliga färden genom djupa skogsdalar vid skenet från bloss och eldar. Sakta, så att ingen kunde höra deras ord, samtalade de båda ryttarna om sina käraste drömmar, om ett nordiskt Östersjövälde och ett förbund av skandinaviska och tyska protestanter med Sverige till huvudland. Allvarsamma och tankfulla, sade de varandra slutligen farväl, liksom tyngda av en tyst aning, att det avskedet kanske var deras sista.
När konungen red in i Erfurt, där Maria Eleonora väntade honom, hade hon längtansfullt redan skyndat ned på torget med sina fruntimmer. Han följde henne upp till rummen, men var så tankspridd och nedstämd, att alla märkte det. Brådska och iver rådde i var vrå, och redan nästa morgon måste han följa sin här mot Wallenstein, som inte var långt borta. Han överlämnade drottningen i rådsherrarnas vård, kallade kriget ett plågoris och påminde om, att han själv var stund kunde träffas av olycka och död. »Vi skola återse varandra», viskade han till henne, »om inte i detta förgängliga liv, så en gång i den eviga sållheten.» Med tårade ögon omfamnade han henne och steg därefter i sadeln och red bort.
Det gällde nu att överrumpla Wallenstein, som låg med sin här vid Lytzen, och som, viss om sin frid, nyss hade skickat bort Pappenheim med en mängd trupper. Folk och hästar sjönko djupt ned i den fuktiga leran, och först sent en novemberkväll började svenskarna att ute på slätten upptäcka Lytzens kyrktorn. Vägen från Lytzen till Leipzig sträckte sig som en hög vall över fältet. Bakom den uppställde Wallenstein i dikena under natten sina skyttar. Svenskarna lade sig på de leriga åkrarna, och konungen halvsatt i en gammal vagn. Generalerna bådo honom att söka ett bättre viloställe, men han svarade dem: »Hur skulle jag kunna ha någon glädje av bekvämIighet, då jag runt omkring mig ser så många sakna den.»
När gryningen begynte framrodna, ville han varken styrka sig med mat eller dryck. Fastande som före en nattvardsgång, steg han till häst utan harnesk, klädd i sitt gula älghudskyller och grå överrock. En tät dimma hade brett sig över slätterna, men från trupp till trupp ljöd redan den första psalmen. Långt norr i hemlandet lågo svenskarnas gårdar. Där sutto de gamla och väntade och lade ibland ifrån sig sitt arbete för att lyss åt grinden till, om aldrig någon skulle komma med en hälsning från deras söner i kriget. »Älskade bröder och landsmän!» sade konungen och höll in sin häst framför det första ledet. »Nu är den dagen kommen, på vilken I för världens ögon skolen ådagalägga, vad I haven lärt under så många fälttåg. Den fiende, som vi så länge hava sökt, står nu mitt framför oss, icke lägrad på otillgängliga berg eller gömd bakom starka förskansningar, utan på släta fältet. I veten nogsamt, hur ängsligt han förut undvikit vårt möte. Därför framåt till strid för frihet, för timlig lycka och evig lycksalighet. Om, vad den högste Guden nådigt avvände, I denna gång låten eder övervinnas, så försäkrar jag eder, att allt är utan räddning förlorat, och att icke ett enda ben av oss skall återkomma till fäderneslandets jord. Men varför tvivla om det mod, på vilket jag sett så stora prov. Jag vet, att I ären färdiga att med mig i dag gå i döden för vår heliga sak.»
Ja, deras heliga sak, som hade begärt av dem så många tunga steg och så många genomvakade nätter, den fick inte offras, vad den så nu än skulle kosta.
Dimman hade småningom blivit så tät, att var flock stod liksom ensam och övergiven utan att kunna se den andra. Då tog konungen upp sin stridspsalm: »Förfäras ej, du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla!» Hela den svenska hären stämde in med tusentals röster, regemente efter regemente, och fattigaste knekt kände med glad tillförsikt, att var och en av hans stridsbröder på alla sidor stod redo liksom han. Efter ännu en stunds väntan begynte solens vita ring att lysa fram. Hastigt delade sig dimman och lyfte från marken, och i detsamma syntes Wallensteins här och längst till vänster det brinnande Lytzen. »Jesus, hjälp mig i dag att strida till ditt heliga namns ära!» ropade konungen högt och allvarsfullt med händerna knäppta om svärdsfästet. »Och nu framåt!»
Wallenstein, som plågad av giktkrämpor hade burits omkring bland sina soldater på en bår, satte skyndsamt foten i den omlindade stigbygeln och svingade sig upp på sin stridshingst. »Jesus, Maria!» ropade hans knektar. Det var deras lösen. »Gud med oss!» ljöd svenskarnas gamla fältrop, där de stormade fram mot vägen och erövrade sju av fiendens kanoner. Borta vid några väderkvarnar upp blossade en vild strid på sidorna om de djupa gravarna, och konungen jagade dit med sina småländska ryttare. »Följ mig, mina tappra gossar!» ropade han och sporrade hästen, utan att märka att de andra, som inte hade lika snabba springare, blevo efter. Åter höljdes solen i töcknigt dunkel liksom genom ett under, och svärdshuggen klingade mot harnesk och lyfta pistoler. »Det är ingenting, mina barn», sade konungen glättigt, då hans följeslagare märkte, att han var sårad i armen och blödde.
Blek lutade han sig i sadeln mot den, som var honom närmast, men då träffades han bakifrån av ännu en kula och segnade från hästen. En hängiven ung page från Nyrnberg, Leubelfingen, som själv blödde ur flera sår, blev den sista vid hans sida. Beredd att dö, bjöd ynglingen konungen sin egen häst, men förmådde inte att resa honom upp, utan kunde blott stödja hans huvud i sina armar. »Vem är den sårade?» frågade de fientliga ryttarna och omringade honom i krutröken. Leubelfingen
och fick till lön en värjstöt genom midjan, men konungen slog upp ögonen och svarade: »Jag är konungen av Sverige.» Då ljungade ur den -~iida ringen ett pistolskott, som för alltid utsläckte hans hjälteliv.
Ryttarna kastade sig över den döde och ryckte av honom hand guldkedja och kläder. Men med ett blodigt sår i halsen och tom sadel galopperade under tiden hans bruna häst tillbaka till de svenska skarorna, där han ännu mitt under stridstumlet visste, att han hörde hemma. Soldaterna kände genast igen hästen, och utom sig av harm anade de, vad som hade skett,. Nyss hade de blivit tillbakakastade, men efter den stunden ville de hellre stupa till sista man än se solen gå ned över ett slagfält, där deras fallna konung låg i fiendens våld. Hertig Bernhard av Weimar, en tapper protestant, som alltid varit svenskarna trogen, satte sig i spetsen för den framrusande hären. »Frihetens försvarare är död», ropade han. »För mig är livet inte längre något liv, om jag inte får hämnas hans fall!» Också han blödde snart från armen, men han tycktes knappt märka det, och Stålhandske satte över gravarna med sitt folk, Brahe föll med krossat knä, och runt om honom stupade det gula livregementet, som inte ville överleva sin konung. Det båtade föga, att Pappenheim omsider hade hunnit tillbaka och red ut på sin vita häst för att liksom vid Breitenfeld söka efter sin kungliga motståndare. Efter en stund bars han dödsskjuten bort över de nedtrampade plogfårorna. Framför kvällssolen, som ännu en gång sträckte sitt rödaktiga ljus under töckenskyarna, inväntade Wallenstein det sista anfallet med kappan genomborrad av kulor. Men då natten kom, hade de svenska soldaterna nått sitt mål. Det mörka fältet, där hövdingen låg fallen mellan så många av sina bästa män, var erövrat.
Med bloss i händerna begåvo de sig ut bland de stupade för att söka hans lik. Det var en dyster vandring. Störtade hästar lyfte huvudet och stirrade mot fackelljuset, och sårade kamrater reste sig på armbågen och bådo om vatten.
Slutligen kommo soldaterna till ett ställe, där det var alldeles tyst. Striden hade där rasat med stor häftighet, och de nedhuggna lågo i dödens sömn. Svårt var det att skilja mellan ovän och vän, ty många hade berövats sina kläder och voro nästan nakna. Fältbindlarna, som under drabbningen varit igenkänningstecknet, de gröna för svenskarna och de röda för de kejserliga, lågo kringströdda och söndertrampade i myllan. Nedhukade gingo soldaterna och lyste över de bleka ansiktena, och under en hög av dräpta krigare funno de till sist konungens kropp. Bedrövade lyfte de honom från marken och buro honom till en by. Det blodfläckade kyllret hade fallit i fiendens händer och framlämnades till kejsaren, som länge betraktade det med fuktiga ögon.
Trött på trosfejderna fortsatte Wallenstein att tåga omkring med sin här, och tärd av giktplågor blev han allt hårdare och bittrare. Med slösande prakt färdades han i sexspända vagnar vid klangen från förgyllda silvertrumpeter. Och snart gick det ett sorl, att han i sitt trots stod redo att uppresa sig mot sin egen kejserliga herre. Några av kejsarens anhängare grepo i Prag Bömens gamla kungakrona och förde den till Wien, rädda att han med den högtidligt skulle kröna sitt eget huvud.
Till sist övergiven av nästan alla, satt han efter vanan en afton och utforskade stjärnorna. De spådde onda händelser. Men han ville inte lyssna till en sådan tydning, utan gick till sängs för att drömma dristiga drömmar om en allmän fred i trosfrihetens namn. Fullkomligt tyst skulle det vara omkring honom som alltid. Då tjänaren utanför den riglade dörren plötsligt fick se en flock knektar framfor sig, lade han därför fingret på munnen till tecken, att de skulle gå sakta. »Vän», svarade deras anförare, »nu är det tid att larma!» Därmed bultade han häftigt på dörren, och då den inte öppnades, stötte han in den. Wallenstein stod vid bordet, barfota och i blotta skjortan Men kriget hade lärt honom, hur föga det båtade att spilla ord på en mördarhop. Att tiga hade i livet alltid varit hans största och hemlighetsfullaste konst, och nu teg han också inför döden. »Är du den skälm», frågade anföraren, »som förrädiskt sviker sin egen kejsare? Nu måste du dö.» För stolt att urskulda sig, bredde Wallenstein ut armarna, och träffad mitt i bröstet av anförarens pik, sjönk han ned på golvet och dog utan ett ljud.
Långt dessförinnan hade konungens kista förts över havet till Nyköping och uppställts i en kyrka, medan allt gjordes i ordning för begravningen i Stockholm. Rådsherrarna och folket där hemma sörjde honom lika uppriktigt som hären, ty han hade varit stor som människa och lika vidsynt i fredliga värv som i krigiska. Han hade heller nästan inga fiender.
Gång på gång lät den otröstliga Maria Eleonora lyfta av locket för att få sitta och betrakta hans stelnade drag. Hennes hjälte hade utkämpat sin soliga segerstrid, och hopsjunken låg han nu framför henne i sin långa svepning av silvertyg.
i helt andra tider, Hon skulle bättre ha hört hemma då trogna riddare knäböjde på sina älskades ljusprydda gravar. Den tid, som nu rådde, gick med stadiga och breda steg på jordens fasta mull, och pukorna mullrade. Hur skulle de myndiga och sträva svenska herrarna med alla sina korta kärna språk förstå och ha tålamod med en sådan kvinna, som varken kunde styra över sig själv eller andra? Hon var för oklok och svag att få ha sin röst med, då det gällde det unga storväldets öden. Allt vad hon kunde, var att älska och begråta. På Nyköpingshus lät hon bekläda ett helt rum med svart tyg. Stolarna, golvet, taket, allt var höljt med svart. Också fönstren voro förhängda med svart, så att ingen dagens strimma kunde slippa in. Här satt hon i djupaste sorgdräkt under facklorna, och de, som gingo förbi dörren, hörde hennes snyftningar. Det var i samma borg, där Folkungarna hade förhungrat, och där den nionde Karl hade suckat om nätterna, blek av sjukdom och dödsaningar. Hur var det häxorna sjöngo vid Nyköpings gästabud om det gamla fästet? »Ett hem skall du förbli för samvetskval och bårar och sorg och änketårar!»
När kistan efter jordfästningen var nedsatt under golvet i Riddarholmskyrkan i Stockholm, bad Maria Eleonora redan andra dagen att få nyckeln till gravvalvet för att ännu en sista gång låta avlyfta locket. Men de allvarliga rådsherrarna hotade att sätta vakt utanför kyrkdörren. Ännu hade hon dock i sitt förvar en relik, som var henne dyrbarare än allt annat. Det var en liten gulddosa, i vilken hon hade inneslutit konungens hjärta. Om nätterna hängde den i en sammetspung över hennes läger. Om dagarna satt hon som förut i ett svartklätt gemak och höll den mot sitt bröst. Bevekt genom ändlösa förmaningar, lämnade hon den slutligen ifrån sig. Smekande virade hon in gulddosan i ett grönt taft och knöt om den med ett silkessnöre. Av andras händer blev den så nedlagd på konungens svepning. Och där ligger den än.
Ändå stillades inte hennes saknad. Utklädda dvärgar försökte att roa henne med sina skutt och sitt prat. Givmild som hon var, tömde hon sina skrin till botten och strödde smycken och dukater i alla händer. Men lika lång blev ändå tiden. Bittert talade hon om det kalla land, där hon var dömd att gå och sörja, och hon beslöt att för alltid resa därifrån. Den ärevördiga gamla Oxenstierna, landets styresman, skakade dock nekande och ogillande på sitt grå huvud.
Vid det ensliga Gripsholm, där hon tidvis brukade bo, ledde emellertid ett tätt lövvalv från en av slottsportarna ned mot Mälarviken. »Jag tänker bedja i hela sex dygn på min kammare», förklarade hon en afton och lät bära in mat för sex dagar. Därefter låste hon dörren inifrån och hade ingen annan hos sig än sin kammarfru.
Natten bröt in, och nar alla hade somnat, smög hon sig tyst genom lövgången med sin kammarfru ned till en roddbåt. På andra parkstranden mottogos de lika tyst av några förtrogna, som väntade under ekarna med sadlade springare. Hon steg genast till häst, och hela skaran skyndade bort i dammande sporrsträck på den väg, som ledde mot kusten. Ibland under flykten måste de stanna och vila ut en stund i någon gård. Då viskade ryttarna till husbondfolket, att den ståtliga damen var en rik borgaredotter, som hade rymt från sina föräldrar. Ack, föräldrarna voro så hårda, och hon fick inte gifta sig med den, som hon höll av. Därvid blickade de meningsfullt mot hennes alltid rödgråtna ögon och pekade på en långhårig kavaljer, som såg ut att kunna passa till fästman.
På Gripsholm blev det småningom åter morgon. Hovpredikanten ställde sig utanför den tillslutna kammardörren och läste med hög röst morgonbönen, alldeles som han annars brukade, när hon höll fasta. »Gud vet, vad här har hänt», utbrast han slutligen, när han mol ensam fick stå och sjunga igenom alla psalmverserna, utan att någon sjöng med på andra sidan. Det blev inte annat för hovfolket än att bryta upp dörren. Harmsna och häpna stodo de vid tröskeln och stirrade på flugorna, som surrade i det tomma gemaket. Den store Gustav Adolfs änka, som ännu hela världen nyfiket talade om, hade i sin oro rymt bort som en äventyrerska från hans land utan att längre vilja leva där.
Men åren gingo, och där han hade sin grav, dit smögo sig också beständigt hennes tankar.
Åter kom hon tillbaka för att slutligen få sova den sista sömnen vid hans sida. Det var en vittberömd mans åldrade, obetydliga och bortglömda änka, som död bars in genom den omsider öppnade gravdörren. Men bland lagrarna i det valvet blommar osynligt en liten blyg minneskrans över ett troget hjärta.